Så ska HIF bli mästare

FOTBOLL

Nittionio gånger av hundra är psykologisnack ett sätt att dölja sånt man inte förstår.

Men någon gång ska man se Djurgården–Helsingborg också.

Match hundra.

Är det inte dags att någon ringer polisen snart?

Hela veckan lång är det FF-fest i allsvenskan, och småungarna röjer så taket håller på att rasa in.

Robin Söder i norr, Agon Mehmeti i Söder – och här i Stockholm lät Bosse Nilsson halva HIF:s talangbank blåsa spökdamm i ansiktet på seriens nervösaste lag.

Joel Ekstrand, 19, var hyfsad som högerback. Marcus Nilsson, 20, var bergsäker som mittback. Rasmus Jönsson, 18, gjorde ett fint inhopp.

Det var alltså som det skulle att en 19-årig gammal veteran som Andreas Landgren fick avgöra med en klassisk tåpaj.

Säkert? Jodå. Snyggt? Nja. Symptomatiskt? Det var väl en förbannat dum fråga.

Var en underhållande match

I en timma i går såg Djurgården ut som ett kompetent fotbollslag. Lite mjukt (Enrico) och trögt (Johannesson) i mitten, rätt svagt i presspelet mot Marcus Lantz och inte särskilt vasst i anfallsspelet – men ändå.

Det såg bra ut. Det var en underhållande match mellan två lag som gav varandra chansen att spela anfallsfotboll. 

Och Dif hade kontroll. 

Siggi Jónsson skickade ut Johan Oremo på kanten, mot ovane högerbacken Joel Ekstrand, och Dif fick ett övertag där. Jan Tauer överlappade konstant, det gav hörnor och till slut 1–0 på en stark Oremo-nick.

Ett tag i andra halvlek spelade Djurgården sin bästa fotboll i år. Anfallarna tog ansvar för att stressa Lantz, och HIF började ge bort sina uppspel. Där var en spel­sekvens efter femtio minuter när Dif kom till avslut, men ändå fortsatte ligga högt, vinna boll, komma i ny våg, pressa, vinna andra-, tredje- och fjärdeboll.

Det var solsken, sommarkväll, 1–0, Daniel Sjölund var tillbaka och klacken bjöd på stående ovationer (i?stället för de vanliga stående aversionerna). HIF spretade värre än Andreas Landgrens lugg och var på väg att vika ner sig.

Så hände något.

Helsingborg visade vad de är gjorda av

Det är så i fotboll. Saker händer. Lag som kan hantera det vinner serier och titlar, lag som inte kan rasar ihop i små darrande högar av tvivel.

I går, på Råsunda, visade både Djurgården och Helsingborg vad de är gjorda av 2008.

Jonas Eriksson hade tidigt visat att han dömde efter regelboken. Före paus varnade han Andrej Komac, Markus Johannesson och Isaac Chansa för ovårdade glidtacklingar. Efter 66 minuter tyckte Johannesson att det var en bra idé att testa om domaren ändrat sig.

Det hade han inte.

Dif:s kapten åkte ut, och Djurgården förvandlades till en hög fuktiga pappersnäsdukar vid en terapeutdivan. Det handlade, mest av allt, om psykologi.

– Vi sa det i paus, att om vi bara får 1–1 så vänder vi. Då kommer de börja tänka ”herregud, ska vi tappa igen”, sa Marcus Lantz.

Efter 66 minuter åkte Johannesson ut, HIF hade ställt om till en offensivare uppställning med Christoffer Andersson som ytterback, René Makondele som mittfältare och Rasmus Jönsson på topp.

Och vet ni vad Djurgården tänkte? De tänkte:

– Herregud, ska vi tappa igen?

Oremo byttes ut, 4-4-1, alla skulle hem på rätt sida och resten av matchen var de en blårandig piñata som väntade på att HIF skulle träffa rätt.

Helsingborg rullade runt som de ville, hela vägen till straffområdet. De promenerade fram, pratade lite om vädret, körde lite sten-sax-påse om vem som skulle avsluta och sen började de om igen.

Chansa och Landgren gjorde varsitt mål, Jönsson och Makondele hade tre bollar i virket.

Tack för i år, Dif.

Ni har försökt värva er ur krisen, springa er ur krisen, snacka er ur krisen, men inget har hjälpt. Siggi Jónsson är feelgood-gubbe och Paul Lindholm strateg men deras lag varken mår eller spelar bra.

Ska de få sparken?

Ja, enligt Chris Hope vid Judge-institutet i Cambridge, som i en forskningsrapport hävdar att klubbar, efter en smekmånad på åtta matcher, borde sparka tränare som radar upp matcher med mindre än 0,74 poäng i snitt.

Nej, enligt mig.

Tog tre poäng – som ett mästarlag måste

År 2008 behöver Dif varken nya tränare, nya spelare, nya utlandsresor eller nya klipp. De behöver hitta tillbaka till en grundtrygghet, i hela verksamheten, som sträcker sig längre än till nästa värvningsrace.

Helsingborg har redan hittat sin. De har ett charmigt lag, och de har ett anfallsspel för att vinna guld. Det visste ni. Frågan har varit om de har hårdheten.

Klarar de regn och motgångar? 

Fixar de avstängningar och höstmatcher mot lag som krigar för livet?

HIF har under hela 2000-talet haft allsvenskans svängigaste psyke, men igår gick de ut och vände på Råsunda och under de sista tio omgångarna tar Henrik Larsson och småungarna emot Kalmar, Elfsborg, Hammarby och IFK Göteborg hemma på Olympia.

Är de tuffa nog för att bli mästare?

I går var de på väg att svara ”nej” av gammal vana – men så ångrade de sig och tog tre poäng istället.

Som mästarlag måste.

ARTIKELN HANDLAR OM