Armén som Svennis ärvt

FOTBOLL

Krigshälsning till nationalsången – maffigt, mexikanskt och obehagligt

Foto: Jesus Ramirez, tidigare förbundskapten för Mexiko, gör en krigshälsning under nationalsången.

MEXICO CITY. Ett land av krigare, av blodfloder, av arvet från azteker och mayaindianer.

Ett land där Sven-Göran Eriksson från Torsby är förbundskapten.

Går kombinationen ihop?

Foto: Vet du var du har hamnat, Svennis?

Den som upplevt den mexikanska nationalsången brukar komma ihåg det.

Det räcker att se spektaklet på någon tv-sändning från en VM-match, men liveintrycket är mångdubbelt starkare.

Några minuter före avspark dånar de första tonerna ut ur högtalarsystemet på Aztekastadion. I samma ögonblick spänner elva fotbollsspelare och drygt 100 000 åskådare upp sig i en alldeles särskild stram salut.

Visserligen finns det många andra som också lägger handen på hjärtat när deras nationalsång spelas – amerikaner, kroater – men mexikaner gör det på ett speciellt sätt.

Armen sträckt rätt över bröstet, handflatan riktad ner mot marken.

Det är en gammal krigarhälsning, och när en hel fotbollsarena gör den samtidigt så blir effekten maffig, men associationerna smått obehagliga.

Blodtörstig

”Himno Nacional Mexicano” har utsetts till ”världens fjärde mest blodtörstiga nationalsång”, och läser man texten är det lätt att förstå varför:

– Krig! Krig! Låt nationens baner dränkas i vågor av blod.

När refrängen kommer klämmer nu Aztekastadion i så att betongen vibrerar:

– Mexikaner, när krigsropet kommer, gör stålet och stridshästarna redo. Må jordens kärna skälva, av det rungande ljudet av kanoner.

Det fåtal som inte sjunger sticker verkligen ut. Några av dem är svenska fotbollstränare med lätt förbryllade ansiktsuttryck.

Sven-Göran Eriksson, är du riktigt klar över vart du har kommit?

Den mexikanska nationalsången komponerades 1853. Mexiko hade precis förlorat ett blodigt krig mot USA, och hymnen skrevs för att ena en splittrad och desillusionerad nation.

Ända sedan dess har den fått en unik betydelse som bara vuxit och vuxit. Dermot Sullivan – en engelsk lärare som jobbat i Mexico City – förklarar:

– När skolbarnen är sju år gamla så svär de för första gången trohet till flaggan. Armén åker ut till varenda skola i Mexiko för ceremonin, paraderar och marscherar.

Sullivan fortsätter:

– För att föra in en känsla för nationen i skolbarnen måste de sedan delta i en flaggceremoni varje måndag. Med krigsmusik dånande ur högtalare så marscherar barnen omkring med flaggan som om de vore nordkoreaner. Sedan ställer de upp sig i den här fascistliknande posen.

”Allt bottnar i osäkerhet”

När polisen här jagar illegala immigranter händer det att de uppmanar en misstänkt att sjunga nationalsången. Om de inte kan texten är det helt enkelt otänkbart att de är mexikaner.

– De tar sin flagga och sin nationalsång på väldigt stort allvar, och är extremt känsliga för allt som kan uppfattas som kritik eller förolämpningar. Jag antar att allt bottnar i osäkerhet, säger Sullivan.

För fyra år sedan framförde Guadalupe Madrigal nationalsången inför matchen Chivas–Monterrey.

Hon sjöng fel.

Inrikesministeriet såg ingen annan utväg än att ge henne böter och utfärda en skriftlig varning:

– Vi måste försäkra oss om att den här patriotiska symbolen får den nödvändiga respekt den förtjänar.

Under VM 2002 tog den mexikanska utrikesministern Jorge G. Castañeda kontakt med sin amerikanska motsvarighet, Colin Powell.

Han föreslog att de båda nationernas presidenter – Vicente Fox och George W. Bush – tillsammans skulle se matchen mellan Mexiko och USA vid gränsen.

– Våra rådgivare varnade oss: ”Vad händer om vi förlorar?”. Men jag och presidenten avfärdade dem. Otänkbart, sa vi. 2002-laget var ett av våra bästa någonsin, och amerikanerna spelar inte det de kallar ”soccer”, säger Castañeda.

Av administrativa skäl blev mötet aldrig av, och lika bra var kanske det.

USA vann med 2–0. Mexikanerna sjönk ner i ännu en sorts identitetskris.

De må vara ett folk där fler än 50 miljoner lever under fattigdomsgränsen, de må vara ett land som tappar drygt 1 200 invånare om dagen till just USA – men de är ett land som är överlägset bäst i Nord- och Centralamerika på fotboll.

Eller?

År 2008 har gamla självklarheter urholkats i takt med mexikansk fotboll. Den inhemska ligan har dränerats på talang, landslagstruppen har fyllts av spelare födda i andra länder.

Här ligger också Svennis största utmaning som mexikansk förbundskapten. Hans anställning har drivits igenom av en moderniseringshungrig falang av fotbollsetablissemanget, en grupp som vill att Mexiko ska närma sig resten av världen.

Mot dem står en stark skara traditionalister, personer som vill att landslaget snarare ska vara ett uttryck för den mexikanska särarten.

Principfast pragmatiker

Eriksson har blivit en tränare för de globaliserade tiderna. Han bryr sig inte särskilt mycket om faktorer som nationell identitet eller fotbollskulturell särprägel – han är en pragmatiker som arbetar likadant vart han än kommer.

Vilka är de bästa tillgängliga spelarna? De blir uttagna. Vilken spelmodell maximerar vinstchanserna? Den används. Sedan kan fans och medier tycka vad de vill.

Hållningen är principfast, men riskerar att ställa till med rejäla problem i ett England där tabloidpressen har sina egna spelregler – eller i ett Mexiko där klart mest populära klubblaget heter Chivas och arbetar efter parollen ”puros mexicanos”, bara mexikaner i laget.

När Sven-Göran Eriksson presenterade sin första riktiga landslagstrupp innehöll den tre så kallat naturaliserade spelare, såna som är födda och uppvuxna någon annanstans men som fått mexikanskt pass efter några proffsår i landet.

Ytterligare ett par, tre var nära en plats.

Att han skulle få kritik för uttagningen var självklart, men kanske blev till och med Eriksson själv lite förvånad över vilka håll den kom ifrån.

– De naturaliserade tar platser från mexikanska spelare. Och skulle de samtidigt ha blivit uttagna att spela för sina riktiga hemländer är jag säker på vad de skulle valt, sa målvakten Guillermo Ochoa.

Jorge Vergara – Chivas-presidenten med en tung position i fotbollsförbundet – fyllde på:

– Jag tror att det beror på att Sven inte hunnit kartlägga alla mexikanska spelare ännu. Det finns absolut spelare att ersätta dem med, och förhoppningsvis har vi snart ett landslag som är ”puros mexicanos”.

Svennis själv svarade som Svennis gör. Om han hade någon förståelse för invändningarna så visade han den i alla fall inte:

– Har du ett mexikanskt pass så kan du vara med i landslaget, för då har du alla rättigheter en mexikan har.

Timmarna före Sven-Göran Erikssons premiärmatch är ytorna utanför Azteka-stadion ett enda människomyller.

Ändå är det en grupp som sticker ut, med sina arga plakat och upprörda talkörer. De kallar sig ”Gol Justiciero”, protesterar mot uttagningen av de naturaliserade spelarna och delar ut flygblad med ”tips till Mister Eriksson”:

– De naturaliserade spelarna skadar den mexikanska fotbollen svårt. Kan de ens texten till vår nationalsång?

Kunde inte texten – buades ut

Halvannan timme senare får den retoriska frågan någon sorts svar. När nationalsången spelas panorerar storbildsskärmarna förbi Mexikos lag.

En kille har uppenbara problem. Han försöker verkligen, det är tydligt, men läpparna tycks snubbla på orden och vid ett tillfälle stannar de helt.

Strax därefter presenteras laguppställningarna. Nummer 12 är debutanten Leandro Augusto, 31, en defensiv mittfältare som är född i Brasilien och har levt tre fjärdedelar av sitt liv där.

Stora delar av publiken buar ut honom.