”Låt det regna, låt det göra ont – detta blir 90 minuters kamp”

FOTBOLL

Simon Bank om ödesmatchen på Råsunda

Lasse och Luis har valt väg, det är varsitt korthus de ställer ut på Råsunda i kväll.

De står på interna bråk, maktkamp, tuffa beslut och tjurighet.

Här kommer 90 minuters kamp.

Det kommer att blåsa.

Efter en vecka där varje presskonferens varit en svensk upplaga av Jerry Springer Show ("Jaså, Lars, du är allergisk mot västgötska skägg? Här bakom dörren har vi" Olof Mellberg!") skickades en trygg, lojal fyrling fram till pressen i går.

Ljungberg, Shaaban, Nilsson, Alexandersson. Skandalfritt, friktionsfritt.

Oron finns där ändå.

Vi pratade om det i går, Rami Shaaban drack kaffe och sa:

- Om man inte har mat på bordet hemma, om någon i familjen är allvarligt sjuk - då kan man snacka om att vara nervös. Det här är bara fotboll.

Så kan man förstås se på det, även om man är mannen som i kväll ska stoppa skott från El Niño Torres, Luis Garcia och David Villa.

Det handlar bara om fotboll.

Dessutom handlar det bara om ett EM, bara om en förbundskaptens framtid, bara om förtroendet för ett landslag som kan vara halvvägs in i en europeisk skugga där det är så kallt att inget växer.

Efter en skrattig, söt svenskträning åkte jag till Nybrogatan och såg Pedro Almodóvars nya. En snygg spansk skröna om - som oftast i Almodóvars filmer - starka kvinnor och vidriga män. Den här heter Volver. Att Återvända.

Ingen återvändo

I den värld som bara handlar om fotboll finns ingen återvändo, inte för Lars Lagerbäck och Luis Aragonés.

De har fattat sina val, de har petat ikoner och fått skäll av stjärnor (Aragonés sågades av Joaquin i går) och försöker desperat hålla sig på rätt sida vägen.

I kväll ska det regna spik och blåsa elakt i Solna.

Drakar och svenska landslag brukar lyfta i motvind, där finns det hopp vi kan hålla oss fast i, som en tröstande filt från förr. Sverige möter ett av världens tekniskt mest begåvade lag, ett lag som bara förlorat två av 29 matcher under Aragonés.

Det är en tjurs ojämna kamp mot tjurfäktaren, men det händer ibland i Andalusien att toreron benådar en tjur om den är tillräckligt tapper. Indulto, kallas det.

Och Sverige har tjurat sig till poäng förut.

Ska det hända nu krävs en offensiv defensiv, det som Fredrik Ljungberg sammanfattade så här:

- Vi ska gå in med tempo i spelet. De är inte så vana vid det.

Arsenal är inte Sverige (ett faktum som plågat Ljungberg genom åren), men när Arsenal mötte Villarreal och Barcelona i våras låg de relativt lågt - men de visade också huggtänderna i försvarsspelet.

Jag tror inte på en extremhög press, eftersom Spanien är skickligt nog för att spela sig igenom den. Jag vill inte se Petter Hansson mot en rättvänd Fernando Torres.

Två spanska anfallare

Nordirland stressade inte Spanien så högt, men när de satte in sin press så var den stenhård. Det måste Sverige göra om. Inte för att det nödvändigtvis leder till bollstölder, utan för att det gör Spanien lite mer försiktigt, lite omständligt.

Aragonés spelar med två anfallare den här gången, och det gör han rätt i. Han gav bort VM när han tog av Villa och Raúl och bytte spets mot bolltrillande på kanter och mittfält. I kväll ska han ha ett enklare lag, med Albelda som sopkvast och utan Xavi eller Xabi Alonso som regissörer.

Det är inte så snyggt, men smartare.

Gör Råsunda till en mardröm

En tapper svensk tjur måste tjurrusa mot lille Cesc Fabregas ("han är ganska ung, han gillar tv-spel", sa Ljungberg) och se till att han till en början inte har bollen, till slut inte vill ha den.

Låt Spanien spela fotboll där det är ofarligt, låt Olof Mellberg och Petter Hansson få spela rättvända och slippa spel efter marken. Gör Råsunda till en trång, ogästvänlig, ful, gammalsvenskt svinig mardröm.

Låt det regna. Låt det göra ont. Om vi nu ändå inte ska vara ett lag med utrymme för konstnärer som Zlatan Ibrahimovic så låt Håkan Milds, Stefan Schwarz och Johan Mjällbys andar sväva in över Råsunda. Då kan det bli något av den här motvinden också.

Och om det inte blir det?

Om det svenska korthuset rasar?

Då är jag rädd att eran Lagerbäck är över inom en vecka.

Han är redan så hårt ansatt, från så många håll, att bara resultat kan ge honom respit. Om Sveriges EM-chans ligger och darrar efter matchen i Reykjavik på onsdag spelar det ingen roll att Lars Lagerbäck är kompetent, eller att han gjort ett utmärkt jobb i åtta år.

Då är kritiken så stark att spelarna kan gömma sig bakom den, hur lojala de än är. Då blir alla misstag förbundskaptenens misstag, och den miljön är omöjlig att jobba vidare i.

Lagerbäck har två matcher på sig att rädda sig, den första spelas klockan åtta i kväll.

Mål i varannan match

Och anfallsspelet! Jag höll på att glömma bort att säga något om anfallsspelet.

Det är lätt hänt när man bor i ett land där landslaget gör mål i varannan match, och dessutom är det en enkel fråga. I går gjorde U21 en stor prestation när de slog Serbien med 3-0 borta. Sverige ledde med 2-0 efter nio minuter, men efteråt sa Jörgen Lennartsson så här:

- Grunden var att vi satte vårt försvarsspel till hundra procent.

Det säger en del.

Utöver det kan man tänka på att båda de där målen gjordes av en kille från Halmstad som tjurrusade i djupled.

Bra idé, ändå.

ARTIKELN HANDLAR OM