”Sverige, ni var helt bedrövliga”

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

Nordirlands förbundskapten exklusivt om slagsmålet i Wimbledon, hur man skapar ett vinnarlag och Sveriges framfart i EM-kvalet

1 av 2 | Foto: peter KJELLERÅS
Nordirlands förbundskapten Lawrie Sanchez har förvandlat ”loserlaget” Nordirland till en grupp vinnarskallar. På onsdag är han dock nöjd med ”bara” oavgjort mot Sverige.

BELFAST

Han har ställt upp på knytnävsduell på träningsplanen, han erkänner att hans spelare hånflinat åt honom och han beskriver onsdagens motståndare som värdelösa.

Inför EM-kvalmatchen har Sportbladet träffat en av förbundskaptenerna för en exklusiv intervju.

Han heter inte Lars Lagerbäck.

Under nästan tio års tid var Lawrie Sanchez och John Fashanu två av nyckelspelarna i Wimbledon, ”The Crazy Gang” som chockade det engelska fotbollsetablissemanget.

De avskydde varandra.

De tittade snett på varandra, de snackade skit om varandra, de pikade varandra. Tills en dag ?

Det var tidig morgon på träningsanläggningen. Det blev bråk. Fashanu stirrade på Sanchez och

skrek:

– Right. Du och jag. Nu gör vi upp det här en gång för alla.

John Fashanu var ett fysiskt praktexemplar. Drygt 190 centimeter lång, mer än 90 kilo tung, kampsportstränad med svart bälte i karate.

Lawrie Sanchez var av medellängd och ganska spensligt byggd. Han stirrade tillbaka och nickade:

– Helt okej för mig.

Flera andra Wimbledon-spelarna gömde huvudena i sina händer. De visste vad det skulle innebära.

Kampen var för ojämn. Sanchez skulle få stryk, otäckt mycket stryk, men ändå stoppade fotbollens machohierarki dem från att ingripa.

I efterhand har en av dem berättat:

– Det var det mest brutala jag någonsin sett. Fash sänkte honom gång efter gång, men Sanch bara fortsatte ta sig upp för mer. Det var verkligen hemskt att se på, men det gav Sanch väldigt mycket respekt. Ingen hade vågat stå upp mot Fash på det sättet förut.

NÄSTA FEMTON ÅR SENARE tittar Lawrie Sanchez – förbundskapten för Nordirland – på mig med en förbryllad min. Vi sitter i ett litet hörnrum på det nordirländska förbundet, och i några sekunder verkar det som om han funderar på om han ska skratta eller bli förbannad.

Det blir någonting mittemellan.

– Eh ? Det är en sån där grej som har vuxit till en urban myt i brittiska omklädningsrum, men det var inte en fråga jag hade väntat mig från Sverige. Men ja ? Ibland måste man dra en gräns.

Historien stämmer så som den berättas?

– I stort sett, ja. Det var inga golfklubbor inblandade, men ? Jag visste att jag skulle bli slaktad, men vissa gånger måste man dansa när någon bjuder upp. Den där dagen hade tiden kommit. Det var oundvikligt, men det är inget jag är särskilt stolt över.

LAWRIE SANCHEZ – ENGELSMANNEN med en pappa från Ecuador och en mamma från Nordirland – är ingen vanlig fotbollstränare.

Han pluggade på universitetet samtidigt som han spelade proffsfotboll, och han drog sig tillbaka från sporten i samband med att hans fru utvecklade den bröstcancer som skulle kosta henne livet.

Han kämpade sig tillbaka till fotbollen, och ansökte om att bli förbundskapten för Nordirland trots att alla sa att jobbet var omöjligt.

Då, i januari 2004, rankades Nordirland som världens 124:e bästa lag. De låg strax efter Lesotho och Mauritius, och hade inte vunnit en landskamp på nästan tre år.

Herrejävlar, de hade satt världsrekord genom att inte ens göra mål på två och ett halvt år, eller 1 298 minuters effektivt spel.

– Första gången jag träffade spelarna sa jag till dem: ”Vi kan fortsätta precis likadant som tidigare om ni vill. Vi kan fortsätta förlora varje match och vara ett åtlöje för resten av fotbollsvärlden – eller så kan vi göra saker annorlunda”. Och jag kände hur vissa av spelarna tittade på mig och hånlog: ”Yeah, som om du skulle kunna förändra något”.

Lawrie Sanchez kunde förändra något. Han petade etablerade spelare (Steve Lomas, Michael Hughes) kastade ut såna som misskötte sig (Phil Mulryne, Jeff Whitley) och började långsamt svetsa samman ett lag.

– Jag blev hårdare mot spelarna, krävde saker, bröt igenom deras förlorarattityd. Jag förlorade ett par längs vägen som ville göra saker på sitt eget sätt, det stämmer, men jag behöll dem som ville dra åt samma håll. Vi jobbade på tydlighet – på att spela på ett enkelt sätt som gagnade våra styrkor – och spelarna märkte att det gav resultat. De gjorde några mål, vann några matcher och fick lite respekt. Tidigare blev de ju utskrattade när de kom tillbaka till sina klubbar.

När Lawrie Sanchez varit förbundskapten i ett drygt halvår spelade Nordirland oavgjort borta mot Azerbajdzjan.

För de grönklädda var det en framgång, men azererna var rasande. Deras tränare Carlos Alberto – jodå, brassarnas fenomenale världsmästarback från 1970 – dundrade på:

– Jag har fått nog av att möta skitlag som Nordirland. Jag hatar hur de spelar. Jag hade hellre förlorat än att spela så. De sparkade ner oss minst 100 gånger.

Sanchez flinade då, och han flinar nu också.

– Jag har en enda spelare som kan kalla sig ordinarie i Premier League. 95 procent av alla andra europeiska lag är bättre än oss på pappret, men i fotboll går det att uppnå stora saker utan att vara stora spelare.

PÅ BARA TRE ÅR HAR NORDIRLAND klättrat till 47:e plats på Fifa-rankingen, vilket till exempel är fyra platser högre än de irländska grannarna i syd.

De har inte skräddat ihop särskilt många blixtrande passningskombinationer, men de har slagit England och Spanien och spelat oavgjort i Danmark. De har skaffat sig en realistisk chans att kvala in till sitt första stora mästerskap på 20 år.

– Jag vet att det går att göra det omöjliga. När jag var aktiv spelade jag själv för lag som lyckades uträtta saker som de egentligen inte var kapabla till, och nu ska jag få mina spelare att tro att de kan göra samma sak. Är man manager för ett underlägset lag går ens jobb ut på att minimera kvalitetsskillnaden med mentala och taktiska förberedelser.

Hur ser du på Sverige?

– Jag var på plats i VM, och då var ni? helt bedrövliga, ärligt talat. Ni spelade mot ett Trinidad&Tobago som hade tio man – och jag tyckte nästan att det var de som förtjänade att vinna. Jag blev oerhört besviken på Sverige. Sedan såg jag höstens kvalmatcher, och ni spelade jättebra. Sedan åkte jag ner till Frankrike för matchen mot Elfenbenskusten, och ni var värdelösa igen. Vad säger det?

Det är en retorisk fråga, och Sanchez gör sitt bästa för att svara på den själv.

– På något sätt kopplar ni på maskinen när det blir kvalmatcher, då är ni klockrena. Med tanke på den start ni har fått så förutsätter jag att ni tar en av de två EM-platserna, även om ni hackar till längs vägen. Det känns som att alla vi andra slåss om andraplatsen, och det är en extraordinär prestation av Sverige.

Så hur går det då?

– Man för man har ni bättre spelare än oss, men ? Windsor Park är en gammaldags stadion, med ett gammaldags ljud som ger en gammaldags stämning

– och på kvällarna förstärks den här känslan ytterligare. Det är ingen slump att vi nått alla våra bästa resultat i kvällsmatcher, och jag är glad att matchen går på en onsdag. Vi har fortfarande aldrig spelat mitt-i-veckan och gått hem besvikna.

Okej, jag erbjuder dig oavgjort. Tar du det?

– När allting kommer kring så ? Ja, jag accepterar.

Tre triumfer för Lawrie Sanchez:

13 matcher utan mål!

När Lawrie Sanchez tog över som förbundskapten i januari 2004 hade Nordirland precis slagit världsrekord i mållöshet.

I nästan två års tid – 13 matcher och 1 298 minuter – gick Nordirland mållösa.

Här är den sanslösa sviten:

Avgjorde FA-cup-final

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN