Sportbladets Simon Bank: Därför vann Djurgården allsvenskan

FOTBOLL

GÖTEBORG

Öisare sänkte Blåvitt, Hammarby frälste Djurgården, Stockholm ägde Göteborg en kväll och en natt då precis allt var upp och ner.

Allt utom detta enda:

Djurgården är svenska mästare 2005.

Rätt lag vann.

När arkeologer om tusen år gräver upp allsvenskan från 2005 kommer de att klia sig i sitt andra huvud med sin tredje hand.

Vad är det här? Vad var det som hände? Hur gick det till? Och varför?

Det här var året då Djurgården vann SM-guld för att de gjorde bort sig minst av alla. När stora Malmö FF åts upp inifrån och IFK Göteborg skadades och såldes bort trummade Djurgården på ända fram till Gamla Ullevi en kväll i oktober då inte ens 6000 järnkaminer kunde göra luften varm.

De vann till slut med 0-0.

Laget som gjort flest mål av alla, men vars defensiv stundtals darrat som en epileptiker på en rodeotjur, vann allsvenskan efter att ha hållit tätt för sjunde gången i år (Blåvitt har gjort det fjorton gånger).

- Jäkla konstigt, va? sa Kjell Jonevret, och man nickade och höll med.

LAGET Djurgården vann guld

Jonevret, den störste av alla vinnare, hade just sprejat champagne över ett helt omklädningsrum (och en halv Sportbladet-krönikör, utan ombyte) och kunde säga precis vad som helst. Som vinnare kan.

Han tog över ett lag som håll på att spricka, grensle mellan självbild och yttre krav, Zoran-krav. I baksuget efter Kim Källström orkade inte Djurgårdens spelare vara kaxiga Djurgården längre.

Så de slapp.

In kom Kjell Jonevret, glad gamäng med ett starkt ledarteam i ryggen.

I går firade hans lag, hans LAG, guldet i ett omklädningsrum dit man bara tagit med en enda flaska champagne.

- Vi vågade inte, sa Tommy Jacobson, pengamannen i Djurgårdens Fotboll AB.

Ödmjuka Djurgården? Etiketten skulle få halva allsvenskan att kissa på sig i skrattparoxysmer, vi snackar om klubben som gärna pratar om sina miljoner, som köper hem Mattias Jonson, vars fans med stolthet kallar sig själva dryga.

Jag tror det finns en poäng där ändå.

Det bästa teamet i Sverige

Det Nya Djurgården har aldrig varit rädda för att gå lite vid sidan eller lite före alla andra, men i år har de tagit små steg tillbaka - och det är därför de vinner allsvenskan.

Kjell Jonevret ger intrycket av att vara en analytiker i Homer Simpson-klass ("Vi vann. Det var ju jättekul"), men runt honom snurrar ett team som är det bästa i Sverige, och där han fått varje enskild bit att passa in.

Lasse Sandberg, Stefan Rehn och Kjell Frisk sköter träningarna. Bosse Lundqvist, Tommy Jacobson och Bosse Andersson sköter pengar och pompösa planer. Dessutom har man i flera år lyckats bygga upp en medicinsk och fysiologisk organisation som lett till Sveriges starkaste och stryktåligaste spelartrupp.

Kjell Jonevret har ödmjukt lyssnat på sin trupp och vridit mittfältstriangeln tryggare, Markus Johannesson har ödmjukt accepterat rollen som playmaker i backlinjen, Daniel Sjölund och Jones Kusi Asare satt ödmjukt på bänken till och från i våras.

Nu är de hjältar av renaste, vackraste guld.

Alla andra har tabbat sig.

Inte Djurgården.

I går spelades den näst sista omgången. Serietvåan Blåvitt förlorade, serietrean MFF förlorade, seriefyran Kalmar spelade oavgjort, seriefemman Helsingborg förlorade.

Djurgårdens IF åkte till Göteborg för att möta Örgryte, lirarnas och Zoran Lukics lag.

Det blev 0-0, i en äkta slutspelsmatch. Det är en omskrivning för att det var ganska svajig, underhållande, dålig fotboll som spelades på Gamla Ullevi.

Hysén glömde tid och rum

Djurgårdens backlinje var livrädd för den brasilianska fotbollsbakelse som har fötter av sockervadd och heter Aílton - så de sjönk väldigt tidigt.

Öis backlinje, å sin sida, var livrädd för all den fart som Dif:s anfallslinje har - så de sjönk också.

Lägg till lite fiolsträngsspända psyken, så blev det som det blev. Djurgården tog sig fram till ett gäng hyfsade chanser, Öis hade inte ett skott på mål och det blev snabbt en match som utspelades på alla andra ställen än innanför de kritade linjerna.

Den utspelade sig på läktarna, den utspelade sig i en konstant föränderlig tabell - och den utspelade sig väldigt mycket på Söderstadion i Stockholm.

När det tappra, imponerande IFK Göteborg till slut spelat bort sitt nionde liv och tv-skärmen på Gamla Ullevi visade förre öisaren Erik Johanssons 3-2-mål glömde IFK:aren Tobias Hysén tid och rum.

Han hoppade och skrek, en mästares rörande segerskrik, mitt i mittcirkeln och stopptiden.

- När Djurgården vann var jag i Malmö, när MFF vann var jag här. Om jag inte vunnit nu så vette fan", sa Matias Concha.

- Det känns mest som en lättnad. Det har ju nästan varit klart ett tag, sa Johan Arneng.

- Faaaaaaaaaan va gôôttt! sa Tobias Hysén.

- Vi har vunnit SM-guldet, vi är Sveriges bästa lag, sjöng fansen.

Grattis, ni förtjänade det här

Och natten var vacker, och månen var full. Och Dif var som natten och fansen som månen.

Och Jonevret sa:

- Vad kul det här var.

Grattis, Djurgården. Ni förtjänade det här.

???

Och här hade guldkrönikan varit slut, om det inte vore för att det fortfarande finns sjuka små män som åker till Göteborg för att fira ett SM-guld och packar ner tårgas. Om det inte fanns sjuka små män som firade genom att kasta uppbrutna stolsitsar mot spelare, ledare och poliser.

Små sjuka män försökte förstöra supportrarnas fest, och det är som den förre Dif-kaptenen sa:

- Ni kan fara åt helvete, faktiskt.

???

Polis och vakter gjorde ett lysande arbete inne på Gamla Ullevi i går. Men om matchen spelats på en vettig arena hade de sluppit att få ett upplopp rakt i ansiktet.

Efter Halmstad 2004 och Göteborg 2005 är det kanske värt att tänka på?

Läs också:

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM