TITTA, DET ÄR KLART

FOTBOLL

Simon Bank: Förlusten är skit samma-vi är med i den största festen

Foto: KROATISK FEST Fredrik Ljungberg och resten i det svenska landslaget stöp - men Sverige är ändå klart för VM i Tyskland nästa år.

ZAGREB

Här hoppar kroater i handbollsring, här lyser raketer i mörkret, här kröks svenska nackar tungt mot marken.

Skit samma. Sverige förlorade en match, men vann ett VM.

Resten får se ut precis hur det vill.

Foto: 0-1, OCH EN VM-PLATS Zlatan Ibrahimovic och de andra behöver inte vara alltför ledsna trots förlusten i går. Tack vare Holland är Sverige i det närmaste 100 procent klart för VM.

Dank je wel.

Det betyder "tack så mycket" på holländska.

0-1 i Zagreb och 0-2 i Prag betyder, på alla språk som finns, att Sverige är klart för VM i fotboll nästa sommar. Jo, spelare och ledare och många lagerbäckar små garderade sig blå i ansiktet, men kvalsystemet med sju- och sexlagsgrupper är inte bara sinnessjukt orättvist - det är också solklart.

Så länge som inte Island förvandlats till Brasilien och Finland förvandlats till San Marino så är det så här enkelt: Sverige är i VM.

När Massimo De Santis blåste av matchen på Maksimir hängde den svenska klacken som ett ledset ögonbryn bakom Andreas Isakssons mål, medan ett sjuhelvetes fyrverkeri lyste över ett kroatiskt ärevarv.

Ingen svensk chans på 90 minuter

Jag har skrivit hem om den slitna, skabbiga Maksimirstadion, men igår var den fylld av stolthet och värme. Hat? Ja, det också. Men det gav med sig.

Första halvlek följde så exakt den matchplan som ersatt katekesen sedan Lars Lagerbäck tog över husförhören:

En första kvart med extremt säkerhetstänkande, långa uppspel och stängda mittfält? O, ja.

Sedan små försök att hitta en rytm och ett passningsspel? Verkligen, med Anders Svensson-Fredrik Ljungberg och en väldigt offensiv Erik Edman som nycklar.

Och så - till slut - en öppning någonstans där Ljungberg eller Henrik Larsson kan slinka igenom och ge Sverige matchen med ett mål?

Nä, inte en chans. Bokstavligt talat, alltså, Sverige hade inte en chans på 90 minuters spel. Och den här gången befann sig Zlatan Ibrahimovic i en vinkel där inte ens han kunde göra mål.

Blågult var i Zagreb för att spela en gammel-blågul match, kontrollerat och utan risker.

Det såg okej ut. Tills Dado Prso, hästsvansen från Zadar, smög upp bakom Olof Mellberg och viskade i hans öra:

- Alla som har en lårkaka räcker upp handen!

Olof gjorde det, och jag hörde så många prata om hjärnblödningar och blackouter att jag fick en blödning i örat. Sverige har alltid levt högt på att man inte gör de billiga misstagen som alla andra lag gör, och det finns ingen anledning att skydda Olof Mellberg (av alla) när han missar det.

Det var en idiotmiss, en sanslös reflex, en matchavgörande insats i en viktig match. Man har inte råd med sånt, inte här.

Jonson - en hopplös disktrasa

Och inte när anfallsspelet ser ut som det gjorde i går, eller som jag antar att det såg ut i går (jag såg det aldrig).

I några få, blixtrande anfall lyckades Edman-Svensson-Ljungberg hitta en kvick triangel som kunde flytta boll så snabbt och rätt att kroaterna inte hängde med. Ljungbergs spel med boll före paus var det bästa hittills i kvalet, problemet var att han fick boll för sällan.

Och Sverige blev stilla, statiska, statister.

Mot ett kroatiskt försvar med tre monsterbackar och två städande centrala mittfältare krävdes ett spel som tvingade motståndarna att röra sig i sidled och djupled, men blågult var inte mäktigt ett sådant spel. Uppspelen var nervösa, mittfältsspelet obefintligt, inläggen (jo, jag syftar på Alexander Östlunds) som hämtade från Disneyklubben.

Mattias Jonson flög som en hopplös disktrasa som bollen aldrig ville fastna på, Henrik Larsson hade det precis lika jobbigt.

Det var två kycklingar mot en bataljon mördarmanglare - och det spelade ingen roll hur många spelare man flyttade fram på slutet, för spelet blev inte bättre.

Dessutom var balansen katastrofal mot slutet.

Kim Källström isolerades på kanten, Ljungberg fick ingen fart i gröten centralt, och ingen var stark nog att vinna boll mot ett av Europas mest fysiska försvar.

Hur mycket vi än skriker efter Zlatan Ibrahimovic, så är det inte en lösning på alla tillvarons problem. Anfallsspelet var svagt senast också, med Zlatan på planen.

Sverige var uselt mot Ungern.

Sverige var nästan lika dåligt i går.

Men, och det är det här som är det enda vi minns om några veckor: Sverige är i VM.

Vi ska få vara med och dansa igen, på planer som ligger nästan på bakgården. Vi kan ta färjan över, lifta med en lastbilschaffis, ta bussen från centralen eller be Bengt Madsen om skjuts - så nära är det.

Dank je wel. Tack så mycket.

VI är med i den största festen

Marco Van Basten, Hollands förbundskapten, har varit med och hjälpt Zlatan bli en världsspelare, så det var på något sätt vackert att han igår fick ge honom en VM-biljett också. Tjeckien förlorade en kvalmatch på hemmaplan efter att ha vunnit nio raka, samtidigt som Sverige förlorade sin första bortamatch på åtta år, efter 17 raka utan förlust.

Så blev vi klara för VM, och ingen ska säga att fotboll är en logisk idrott.

Mellberg, Ljungberg, Larsson, Isaksson, allihop gick med förlorarnackar ut till en tyst, mörk spelarbuss som skulle köra dem hem till Sverige (eller till ett flygplan, åtminstone).

Men bakom den där ledsna, svenska läktaren promenerade Lars-Åke Lagrell hemåt med ett 50-miljonersleende som var större än hela Kronobergs län.

Om exakt åtta månader, i Tyskland, börjar den största fest som den här sporten känner.

Och vi är där.

Vi är med.

Allt annat får det vara som det vill med.

Läs också:

Simon Bank