Niva: Påminnelse om hur mörkt och tröstlöst det är att vara brasilianare

FOTBOLL

Om man ska kunna sminka över samhällssprickor med fotboll så får spelet lov att vara rätt jävla förföriskt.

Det här?

1-1 är inte 1-7, men det är någon sorts påminnelse om hur illa det varit och hur mycket som fortfarande återstår att rätta till.

Trots att det var premiärdag dominerades inte förstasidan på Brasiliens största tidning av VM i morse. Istället dundrade Folha de São Paulo på med resultatet av en opinionsundersökning med ett resultat som var så ödesmättat att det nästan var svårt att ta in.

Här och nu skulle 62 procent av Brasiliens unga vilja lämna landet om det bara var möjligt.

Det är tredje världen-siffror, ett läge där ett helt land bokstavligt talat är på väg att förlora sin framtid.

Att fotboll kan ge både tro, hopp och glädje i mörka tider vet Brasilien mer än de flesta – men inga andra har heller blivit lika brända av att ge den för stor vikt, för stor betydelse.

Såren från 2014 har aldrig läkt.

Övertydlig symbol för var nationen brustit

De oönskade, korruptionsstinkande jättearenorna står tomma och förfaller. 7-1-ärret från ”O Mineiraço” läcker fortfarande smärta, och gör extra ont eftersom det är en så övertydlig symbol för var nationen brustit och vad den har försakat.

Ingen balans, ingen organisation, inga ledare att lita på. Bara yta, kuliss, och en nästan religiöst blind tro på att allt ska lösa sig ändå.

Det gör sällan det.

Istället kan det bli 1-7 i den viktigaste fotbollsmatchen för en generation. Istället kan tilltron till samhällsapparaten till slut bli så låg att två tredjedelar av de unga vill emigrera.

Vad som händer med den brasilianska nationen nu klarar jag inte av att analysera, men jag har ju i alla fall kunnat följa hur de försökt restaurera sitt landslag.

Med Tite som metodisk, strukturerad lagbyggare så skulle all talang ha en grund att utgå och uttrycka sig ifrån. Inget övermod, ingen fullfrontsoffensiv – men till sist ändå Philippe Coutinho och Willian snarare än Renato Augusto.

20 minuter in på VM-premiären var det svårt att klaga på de valen.

Brasilien hade inlett både beslutsamt, kraftfullt och flyfotat. Coutinho hade skickat in en av sina patenterade insidor – en omvänd Roberto Carlos-skruv – och kanariefågeln flög igen.

Men snabbt fångades den in, och snabbt drogs den tillbaka ner till jorden.

Jag vet inte ens om det som Brasilien använde sig av på hörnan i den 50:e minuten skulle föreställa zonförsvar – men jag vet att det var den alibivarianten som kostade dem kvitteringsmålet, snarare än Steven Zubers armföring.

Fem minuter senare slog den framroterade lagkaptenen Marcelo en crossboll rakt ut över sidlinjen, och möttes av kraftiga burop.

Påminnelse om hur mörkt och tröstlöst det är att vara brasilianare

Det blev ingen fotbollskarneval av detta. Det blev bara ytterligare några timmars påminnelse om hur mörkt och tröstlöst det är att vara brasilianare just här och just nu.

Neymar såg inte ut att vara fullt frisk, och Gabriel Jesus var mest bara valpig. Anfallsspelet i övrigt framstod som trögt och långsamt snarare än intränat och automatiserat.

Chanserna kom på fasta situationer när stopptiden rullades upp, men inbytte Roberto Firmino nickade för rakt, ovane mittbacken Miranda sköt för snett och Renato Augusto prickade bara blocket.

Sånt händer, sådan är fotbollen.

Det här var ingen katastrof. Det var mest bara en erinran om hur grått och tröstlöst det kan kännas ibland på vägen upp för en backe, i just det där ögonblicket när man tror att krönet är passerat, men det i själva verket visar sig vara en riktigt bra bit kvar.

Laddar Matchöversikt

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20
ARTIKELN HANDLAR OM