Nu är AIK med i guldstriden igen

FOTBOLL

Wegerup: I tid för att hinna med guldtåget

Foto: HITTAT GLÄDJEN AIK har varit näst intill uträknat, men har rest sig och hittat det fina spelet igen. I går kom den tredje raka segern och laget lyfter i tabellen.

Sorry, HBK, Elfsborg och ni andra i tabelltoppen.

Om ni hade räknat bort AIK så börjar det bli dags att titta över axeln.

Där kommer AIK rusande.

I sista minuten.

Men fortfarande i tid för att hinna med guldtåget.

Lekfull och livfull. Sådan var stämningen på Råsundas läktare, sådant var spelet på Råsundas plan. AIK lekte med Gefle och AIK är med i leken igen.

Tre raka segrar och livet leker på nytt för Rikard Norling och hans spelare. Eller, om vi ska vara lite mer återhållsamma och lämna lekandet, så ser det nu åtminstone betydligt ljusare ut. Alla de som tippat fjolårstvåan till segrare i år har kanske trots allt inte kastat bort sina pengar.

Nyss tycktes botten så hotande nära. Nu hägrar toppen bara fyra poäng bort för AIK. Visst, Halmstad har en match mindre spelad, liksom huvudstadsrivalerna Djurgården och Hammarby. Men det är nio omgångar kvar och det slitna uttrycket ”allt kan hända” fångar utmärkt läget.

AIK är med i guldstriden igen. Det säger definitivt en hel del om allsvenskan att tabellen fortsatt att vara så jämn och spelet så ojämnt, att serien är så svårtippad och svårfångad.

Jag tänkte på det i förrgår när jag såg IFK Göteborg slå Kalmar på Fredriksskans med 5–0. Jag tänkte på det i går när matchen var slut och det stod klart att de som dömt ut och räknat bort AIK för tidigt haft fel.

Mäktigt bollövertag

Men om bristande kvalitet har det tjatats nog. Visserligen konstaterade kollegorna och jag över pausens kaffe och vetebröd att det nog inte hade varit den bästa uppladdningen inför AIK–Gefle att kolla på Premier League på tv... Men matchen tog sig, precis som AIK tagit sig undan för undan denna märkliga säsong.

När vi fick matchfaktat och såg att bollinnehavet varit 64–36 var det bara en bekräftelse på det redan uppenbara: AIK ägde matchen.

Som i så många matcher borde man gjort fler mål, stuckit kniven i Gefle-spelarnas stora, hårt bultande kämpa-hjärtan och avgjort tidigt. Nu blev Patrik Karlssons mål mot hans tidigare lagkamrater det enda, trots alla chanser och lägen.

Karlssons ”Det går ju knappat att missa, jag blir träffad i huvudet”, var för övrigt dagens kommentar.

Dagens spelare, det var dock inte målgöraren utan målvakten. Gefles ska jag tillägga, även om det är överflödig information för alla som sett matchen. När vi hörde att Makondele blev matchens lirare i Gefle sa kollegan Sjöberg torrt ”det måste bero på att han är den ende i Gefle som de har koll på”.

Troligen. För Mattias Hugosson var nämligen fantastisk, varken mer eller mindre. Ribban räddade honom en gång, men de andra räddningarna var alla hans. Så många, så vackra och så viktiga.

Hugossons nävar höll kvar såväl Gefle som spänningen i matchen. Med marginalerna på den ljusblå sidan hade det räckt för att ge 1–1. Nu hade AIK centimetrarna på sin sida och målet i slutminuterna dömdes bort.

”En knapp offside” konstaterade Per Olsson, en stor tränare i en liten klubb.

Dulee imponerar

Vad övrigt värt att nämna då, från Råsunda och pressläktaren?

Jo, att Dulee Johnson fortsätter att imponera. Att AIK fortsätter att skrämmas på fasta situationer. Att

Daniel Arnefjords framnickning till målet var, som det brukar heta, en

liten godbit.

Att det är smått fascinerande att AIK:s spel så märkbart bytte ansikte när Jonsson och Özkan kom in. Att det, enligt Sportbladet Zoom, verkligen var offside på Gefles mål.

Att det var kul att se vördnadsbjudande herr Rosqvist på pressläktaren. Att det var rena Barnens dag med alla små svartgula knattar samt några tuppar och getter utanför arenan (fråga mig inte vad de sistnämnda gjorde där).

Att det efter alla negativa skriverier om publikdrägg bara var att njuta av stämningen och en sensomrig, allsvensk kväll på sitt bästa.

ARTIKELN HANDLAR OM