Blickar – mot VM

Bank: Alla som kan läsa med hjärtat såg att det betydde precis hur mycket som helst

1 av 4
Ola Toivonen kramar om Zlatan Ibrahimovic.

KIEV. Vinst mot oslagbara Frankrike i ett redan förlorat EM.

Oviktigt?

Visst. Absolut. Om man nu råkar tycka att tro, hopp och kärlek inte är något värt.

Läxorna hade vi fått med oss, de nedsablande betygen var redan utdelade.

Det enda som återstod av den här blågula EM-turneringen var ett par franska rapp över fingrarna, sen skulle vi åka hem.

För att fullt ut förstå vad det här var för sorts match fanns ju två vägar att trava fram. Den ena gick genom snårig statistik, genom 43 år och elva matcher då Sverige inte slagit Frankrike, eller genom 23 matcher då inget lag i hela världen gjort det.

Den andra gick genom gatorna runt om Olympiastadion i Kiev, där svenska supportrar försökte sälja av sina hemresta vänners biljetter till rea-pris.

EM var över, allt var förlorat, och här skulle vi se ett slaget svenskt landslag mäta sig mot ett Frankrike som slogs för livet.

Alla som kan läsa en tabell såg ju att det här inte betydde ett dyft.

Alla som kan läsa med hjärtat såg att det betydde precis hur mycket som helst.

För även om Zlatan Ibrahimovic la armen om Philou Mexès i spelargången, även om Kim Källström bytte tröja med Karim Benzema redan i paus, och även om en magisk svensk supporterskara bestämt sig i förväg för att fortsätta sy sömmar i sin sommarförälskelse med sitt landslag… så var det här inte en vänskapsmatch.

Det var en sista chans att få med sig något att tro och hoppas på, efter en turnering då Sverige kört i diket.

Innan de åkte hem ville de få med sig ett bevis på att det där diket ligger åt rätt håll, att det finns en väg framåt på andra sidan.

Och det finns det ju.

För första gången i EM lyckades Sverige hålla i ett organiserat försvarsspel i 90 minuter, med två tydliga block som inte gick bort sig, med ett klokt innermittfält som offrade sina kroppar och vårdade sin boll. Med Jonas Olsson och Olof Mellberg (åh) som levande sköldar framför Andreas Isaksson.

Utifrån det kunde de spela metodiskt framåt, med alla de där passningsfötterna som gör den här landslagsupplagan unik.

Spelade bra, men hotade dåligt

Jag ska ju erkänna att jag svettades ­ymnigt i första halvlek, inte bara för att vi hade en tropisk ukrainsk kväll. Kapten Hamrén visste att Sverige skulle få svårt att ha särskilt mycket bollinnehav mot Frankrike, men han valde ändå att spela med Ola Toivonen som ensam spets, och med Emir Bajrami som enda naturliga djupledshot.

Nu tog Bajrami sitt defensiva ansvar på allvar, vilket betydde att det inte fanns någon över huvud taget som kunde testa Frankrikes ultrarapidströga mittbackar med lite fart.

Möjligheterna som återstod var exakt tre till antalet:

1. Att Mexès skulle göra självmål.

2. Att Zlatan Ibrahimovic skulle göra ett solomål från 45 meter.

3. Att Sverige skulle klara att metodiskt passa sig fram till chanser.

Och… jo, Mexès försökte verkligen, ett par gånger om. Men det tog en halvtimma innan Sverige etablerat spel så högt att de kunde slå ett inlägg – och Zlatan var alltjämt inte i samma postnummerområde som det franska målet.

Sverige spelade bra, men hotade dåligt. Det var frustrerande på samma sätt som det här EM:et varit frustrerande.

Spelarna gör vad de kan, många av dem gör det till och med fantastiskt bra, men små detaljer håller dem tillbaka, lägger lock på explosionen.

I går fick de vänta en halvlek, tills en blond liten kille från Listerlandet kom in och bestämde sig för att det var locklyftardags.

”Chippen” visade Sveriges framtid

Christian Wilhelmsson behövde tjugo sekunder på sig för att ge Sverige kvällens första riktiga djupledslöpning. Sedan fortsatte han på samma sätt i 44 minuter till. Det räckte. Frankrike sjönk lite, Sverige flyttade upp lite och började avsluta sina anfall.

Där hade vi vår fotboll.

Där har vi den grund man kan bygga VM-kvaldrömmar på.

Ordning och reda, en uppoffrande defensiv med fina fotbollshjärnor, spelare – det är en av EM:s stora läxor – som spelar på rätt position.

Resten?

Äh, det är ju det vi har Zlatan Ibrahimovic till.

Det hade varit fullt möjligt att låta den här krönikan handla om det problematiska i att Sveriges ende världsanfallare spelas i en position där han har ett (1) enda avslut på 90 minuter mot Frankrike.

Men vet ni vad – jag är inte så knusslig. Så länge som det enda avslutet ser ut som det här så är jag inte den som gnäller.

När ett berg dansar balett sitter jag bara tyst.

Zlatan Ibrahimovic gör vackra mål ibland, starka mål ibland, men de finaste är de som är som det här: det bästa av två världar.

Sebastian Larsson hamrade in en volley till, för säkerhets skull, och när allt var över kändes det som att vi kunde börja om igen.

De gamla vanliga spelarna (Anders Svensson, Kim Källström, Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic, Christian Wilhelmsson) lyfte Sverige i EM, men det betyder inte att vi inte hittat en del nytt.

Spännande att se fortsättningen

Modet att öppna matcher starkt, passningsspelet, de glimrande sekvenserna när det kombineras med djupledsspel – det ska bli spännande att se fortsättningen, även om vi är färdiga här.

När natten bäddade in Kiev i våtvarma handdukar och Frankrike gick av med hängande huvuden gick Zlatan Ibrahimovic ut till de svenska fansen med sin matchtröja. Olof Mellberg gick bara halvvägs dit, applåderade, innan han vände sig om och gick ut i omklädningsrummet, först av alla, som han alltid gör.

Publiken stod kvar, de ropade efter Olof. De ville ha dit honom, ha kvar honom lite till, men han var redan borta.

Han hade spelat sitt sjätte mästerskap, gjort en heroisk match, avslutat en tolv år lång landslagskarriär med att slå Frankrike med 2–0. Sen gick han ut, tog en dusch och åkte hem.

Det var inte mer med det.

avAftonbladet

ARTIKELN HANDLAR OM