Dags att ge dem ansvar

FOTBOLL

Ungdomarna får för korta chanser

GÖTEBORG. Det brukar heta att svenska tränare är dåliga på att ge tonåringar chansen.

Det är inte sant.

De är bara dåliga på att ge tonåringar ansvar.

Foto: Växer med ansvaret I söndags räddade Agon Mehmeti, 18, spänningen i Allsvenskan när han med sina två mål sänkte Kalmar FF på Malmö Stadion. Enligt Simon Bank hade succén kommit tidigare om han bara fått chansen.

Robin Söder, Agon Mehmeti, Andreas Landgren, Linus Hallenius...

Jo, det faller sig naturligt att prata om tonåringar en vecka som den här.

Jag växlade ett par ord med Christian Gross efter IFK Göteborgs kvalmatch i onsdags. Gross var mannen som tog tunnelbanan till sin första träff med Tottenham, för att därefter ta med sig hela klubben ner i underjorden – men alla är ju värda en andra chans. Gross har gjort ett otroligt arbete med FC Basel, han var nöjd med 1–1 i Göteborg, men också imponerad.

– Mycket bra, de har många fina talanger här. Svensk fotboll verkar ha en ljus framtid, sa han.

Det var Robin Söder, 17, han pratade om.

Jag ska inte traggla Söder-storyn mer. Ni kan den redan. Han kom från Stenungsund och ingenstans, fick chansen hos svenska mästarna och tog den.

Jag tror att man kan säga att han är ordinarie nu, och i onsdags spelade han på samma plan och nivå som Basels backar.

Efter Bosmandom och spelarflykt till Danmark, Norge, Färöarna eller vart som helst där skattesystemet är snällare så har svensk fotboll dränerats på kvalité. Det är en av förklaringarna till att vi ser tonåringar som stjäl rubriker och startplatser i allsvenskan.

En annan är att man, i klubbar som IFK Göteborg och Helsingborg, gjort upp med tanken på unga spelare som roliga små jokrar som man kan kasta in när man är sugen på lite spänning. Istället för en trisslott.

Begränsat talangutbud

Sverige är ett litet land. Kallt. Kort tid med träningsbara planer.

Begränsat utbud av talanger.

Ni har hört allt det där, tusen gånger, men det gör det inte mindre sant.

Det finns inte en uppsjö av små Messi och Krkic och Pato som hålls utanför svenska lag på pin kiv.

Eftersom jag hade svårt att komma på något bättre att göra med en sommardag med 32 grader och solsken så stannade jag inne och tog reda på fakta om hur vi sköter våra heta ynglingar, om man jämför med de stora ligorna i Europa.

Jag var inne på att googla ”nakna+sanningen+heta+tonåringar”, men provade det här istället:

Hur många tonåringar (för enkelhetens skull – spelare som var tonåringar när ligan startade) släpps egentligen fram?

Svaret? Ungefär lika många överallt.

Premier League: 44 tonåringar med speltid.

Serie A: 35.

La Liga: 32.

Allsvenskan, hittills i år: 36 (i 16 lag).

Franska ligan, Europas största äggkläckningsfabrik, sticker förstås ut – 59 tonåringar spelade där i fjol, dessutom har ju klubbar som Lille och Le Mans knappt en spelare som är över 22.

Kikar man på hur många spelare som verkligen etablerat sig, allt från superstjärnor som Karim Benzema, Micah Richards eller Bojan Krkic till respekterade spelare som Kuzmanovic eller Acquafresca, så är Spanien överlägset – varannan tonåring som släpps in i laget blir mer eller mindre bofast.

Och om det finns något allsvenskan kan lära sig av all den här matematiken så är det nog just det. Inte att släppa fram de unga, utan att ge de bästa chansen att bli stora på riktigt.

Mehmeti kan lyfta Malmö

Jag vet inte, det kan vara ett brett samhällsfenomen. Man ger inte ungdomarna ansvar, alltså lär sig inte ungdomar att ta ansvar.

Eller, om vi ska konkretisera: Jag är övertygad om att Agon Mehmeti hade varit en allsvensk sensation för tre månader sedan, om bara Roland Nilsson gett honom mer än tio minuter per match.

Det var därför veckans höjdpunkt var att se Mehmeti rusa rakt ut till ståplats på Malmö stadion, som en ung Teddy Sheringham. Det var en bild av tillhörighet, extas, närhet – och av en rå talang som kan lyfta MFF till nästa nivå.

Om han bara fick chansen, på riktigt.

VECKANS LAG

(3-3-1-3)

Magnus Haglund

Helt i skymundan hade han ju en mardrömsmatch i Norrköping. Nyckelspelare borta, en hypermotiverad jumbo på andra sidan, 0–0 i 80 minuter. Men till slut vann det vattentäta systemet, precis som vanligt.

Michal Slawuta

Matcher/insläppta: 14/23.

Gula/röda kort: 0/1.

LSK åkte till Solna för att tälja poäng ur ett stort, svart stycke sten. AIK dominerade, men kom inte fram till så mycket – och när de gjorde det stod en målvakt i vägen. Toppmålvakter är på god väg att konkurrera ut teknologi och svårmod som Finlands främsta exportvara.

Patrik Anttonen

Matcher/mål: 14/0.

Gula/röda kort: 2/0.

Örebro bytte tränare, men har kvar samma problem med sin lite mjuka framtoning. Hyfsat spel, ett par skickliga spelare (många av dem flyttade till Stockholm i veckan) men ingen som ordnar hem poängen. Nu blev det en mot Hammarby, och Anttonen tog hand om sin kant.

Marcus Nilsson

Matcher/mål: 4/0.

Gula/röda kort: 1/0.

Ibland gillar man spelare mer för vad de inte gör än för vad de gör. Nilsson är ung (20), men han spelar mittbacksspel med en gammal mans lugn. Inte ett misstag mot Djurgården, bara skickligt positionsspel, lugna bollleverenaser och hårt närkampsspel när det behövs. Stilfullt.

Christian Järdler

Matcher/mål: 15/2.

Gula/röda kort: 0/0.

Man behöver nog inte tillhöra den ironiska generationen för att förstå varför det blev så tyst på Råsundas bortasektion när MFF:s målskytt presenterades. Järdler är inte särskilt omtyckt av HIF-fansen – men de gillade nog att han stal poäng av serieledarna i Kalmar.

Petter Andersson

Matcher/mål: 15/6.

Gula/röda kort: 3/0.

Billy Ohlsson tyckte att ”Petter skulle passa perfekt i Sevilla”, och det var väl att se världen med liiiiite väl gröna ögon. Jag nöjer mig med att konstatera att Petter i match efter match visar att han blivit vuxen nu, och att han är för bra för att nöja sig med ett treårskontrakt i Danmark.

Daniel Andersson

Matcher/mål: 11/0.

Gula/röda kort: 4/1.

Tre poäng mot KFF betyder nog mer för Malmö FF än man förstår. Ska de lyfta i höst så är det på Ola Toivonens och Daniel Anderssons ryggar, och båda de där ryggarna såg urstarka ut på Malmö Stadion senast. Daniel var... ja, i gammal fin EM-form.

Magnus Kihlberg

Matcher/mål: 16/1.

Gula/röda kort: 2/0.

Om man nu ska gnälla på ÖSK:s brist på tuffhet och hårdhet så ska man väl lyfta fram undantaget också. Porokara är årets lirare, men årets viktigaste spelare kan mycket väl vara en grovjobbare som heter Kihlberg.

Henrik Larsson

Matcher/mål: 16/7.

Gula/röda kort: 0/0.

Tjatigt? Förmodligen, men seriens bäste spelare är och förblir seriens bäste spelare. Med en lekkamrat (Makondele) som har en fotbollshjärna blir han ännu bättre än han var med löparen Razak Omotoyossi. Fick mycket tid på sig mot Dif, och använde den. Förstås.

Linus Hallenius

Matcher/mål: 14/2.

Gula/röda kort: 1/0.

Allsvenskan är fortfarande en liga med välorganiserade försvar, och det bästa sättet att slå sådana försvar är fortfarande teknik och löpvillighet. Lille Linus har båda delarna, och visade det så länge han orkade mot Gais.

Ola Toivonen

Matcher/mål: 15/7.

Gula/röda kort: 1/0.

I all den himmelsblå ångest som varit 2008 så har åtminstone en spelare klarat av att växa. Ola Toivonen håller på att stryka sina barnsjukdomar (det dumfula spelet, det veka psyket, felvalen) en efter en och har varit den stora trösten. Bra mot KFF också.

Agon Mehmeti

Matcher/mål: 10/2.

Gula/röda kort: 1/0.

Tio minuters spel räcker inte för att få betyg i tidningen. Men det räcker här. Agon är inte Zlatan, den jämförelsen är en förolämpning mot båda två. Agon är Agon, och om Roland Nilsson vågat lita på honom i våras hade MFF haft en roligare säsong. Han är tunn som en sticka, pojken, men en av de fetaste talanger jag sett.

Gult kort

Markus Johannesson, Djurgården.

Det är klart att det gick att diskutera det andra gula kortet – men Jonas Eriksson följde sin egen nivå, och Johannesson borde märkt det. Det är sånt en lagkapten ska göra.

Rött kort

Transferfönstret.

Var är nu kön där man ställer sig för att protestera mot det bisarra i att Europa får köpa allsvenskt en månad längre än vad de allsvenska klubbarna får handla?

Veckans snackis

Dulee Johnson, AIK.

När Dulee bekräftade ”för världen” att han lämnar AIK var det kanske sista gången på ett tag vi hörde från en spelare som är bortom all satir. Vad vore världen om alla gick runt med sansade självbilder?

ARTIKELN HANDLAR OM