Bank: Beslutet var nödvändigt – Gren är borta

Så föll Blåvitt-bilan till slut, de kapade en Gren.

När en sportslig verksamhet seglat snett får den sportslige chefen kliva av.

Roligt är det aldrig, men rimligare har det sällan varit.

Efter en höst av frågor och en vecka av spekulationer vet vi.

Det låg en hund begraven i IFK Göteborg, även om Göteborgs-Postens uppgifter om att även tränaren Poya Asbaghi skulle försvinna (just nu åtminstone) inte verkar stämma.

När vindarna kring klubben antog orkanstyrkan i samband med magasinet Offsides granskning, den som bland annat avslöjade att sportchefen stämt av spelaraffärer med den sorts våldssupportrar som IFK Göteborg alltid försökt ha haft armlängds avstånd till, valde Mats Gren att inte kommentera.

När vi frågade sa han att han inte ville ha några skriverier, och att allt han sa skulle leda till mer skriverier.

Som mediehantering var det dagisnivå på resonemanget, ett sätt att välja en höst full av spekulationer framför ett par dagars vädring uppe på Kamratgården.

Kanske var sanningen värre

Eller, vad vet man: Kanske var sanningen helt enkelt värre än spekulationer.

Det finns så oerhört mycket att säga om riktningen som en av Sveriges finaste fotbollsklubbar tagit de senaste åren. Den ekonomiska misskötseln har lett till att styrelserummet förvandlats till en tragikomisk variant av hela havet stormar, de sportsliga besluten har inte varit övertygade eller övertygande nog för att sminka över sprickorna. Det Blåvitt behövt har varit en trollkarl, någon som kunnat gräva efter gråsten och hitta diamanter.

Det finns inget svårare än det, men i mindre klubbar (Östersund, med alla andra felaktigheter inräknade, och Gif Sundsvall) har man gjort det. Modernt orienterade tränare, nya inriktningar. Den sortens utvägar är både enklare och tuffare för en klassisk koloss som IFK Göteborg. Pressen är annorlunda där, kraven på omedelbara resultat är större. Alla tittar på, alla ser när verkligheten krockar med självbilden.

Det en förening måste göra då är att vara ärlig.

Den måste kommunicera med sina supportrar, den måste sälja in en vision som motiverar tålamod.

De vill tro på det här

I all kritik som har och ska riktas mot Blåvitt så måste man ändå säga att de lyckats till hälften med det. När de gav Poya Asbaghi uppdraget att leda laget framåt så fick de med sig merparten av supportrarna på tåget. Man måste se allt som hänt i ljuset av de kraven, om de hade fortsatt framåt med en etablerad traditionell tränare så hade kritiken förmodligen blivit ännu hårdare om de legat och skvalpat på en rimlig elfteplats i tabellen. Allt hade varit i fas med klubbens verklighet, men vem hade velat se det?

Istället fick de en säsong där två saker varit slående. Dels har de blivit ett bottenlag, dels har de under hela hösten stöttats av ett supporterkollektiv som sjungit i 90 minuter. De vill tro på det här, de har bestämt sig för att sluta upp bakom Poya Asbaghi som försöker göra något nytt, bakom spelare som faktiskt gör så gott de kan – oavsett hur lite de kan.

Men IFK Göteborg är bara ett par dåliga veckor ifrån att åka ur allsvenskan. Det duger inte, det kan inte vara så. Och det är en kritik av verksamheten, inte av de sportsliga resultaten. Storklubbsmentaliteten som landar i att det liksom är självklart att ett AIK eller Blåvitt eller Malmö FF per definition måste vinna alla matcher är infantilt.

Däremot borde det vara självklart att den sortens klubbar, med den sortens möjligheter, har en verksamhet som gör att de kan konkurrera i den allsvenska toppen.

– Som alla vet har IFK Göteborg sedan länge påbörjat en förändringsprocess, som syftar till att över tid skapa en ekonomisk balans, sa ordföranden Mats Engström på presskonferensen på ondsagsmorgonen.

– Det har aldrig funnits några tvivel om att Poya Asbaghi ska träna IFK Göteborg, fortsatte klubbdirektören Max Markusson.

Har inte rört sig åt rätt håll hittills

Tvivel borde ju ha funnits, det är en chefs jobb att tvivla, konstant. Men jag har skrivit det förut – betydelsen av den här säsongen kommer att avgöras av hur IFK Göteborg fortsätter framåt. Om de gjort sig av med Asbaghi hade de fått börja om från noll, underkänt hela sin revolution. Nu har de i alla fall en idé, en vision om vart de vill vara på väg någonstans.

De har inte rört sig åt rätt håll hittills, men de har i alla fall lokaliserat var utvecklingspotentialen finns någonstans: Blåvitt behöver ta steg i sitt passningsspel, de måste bli starkare i sin rekrytering, de måste bli bättre på att ta hand om en viss sorts spelar- och persontyper som historiskt haft svårt att hitta utrymme i den här klubben.

Mats Gren har inte haft några pengar, men han har haft tillgång till ett av Sveriges bästa och största upptagningsområden – och misslyckats med att kapitalisera på det.

Som spelare var Jonas Olsson ingen Baresi, som tränare var han ingen Zeman, men han har ägnat de senaste åren av sin karriär åt spelarutveckling och det ska bli intressant att se om han tagit steg i sin egen fotbollssyn. Den här klubben behöver det om de vill fortsätta prata om en förändringsprocess. Hjalmar-HjalmarHjalmar Jónsson och Hannes Stiller kliver upp i a-lagsverksamheten och ska länka nuet med klubbandan och seniorer med ungdomsverksamheten.

Beslutet var nödvändigt

Jag vet inte hur många gånger Max Markusson pratade om strategiskt arbete och förändringsprocesser under presskonferensen, men det var inte under tusen. Han sa också att det är ”media som orsakat kaoset i klubben”, och det är väl mest ett underkännande av klubbledningen i så fall. En stark klubb är stark även när det ställs frågor kring den.

Men det här var i alla fall ett svar:

IFK Göteborg tror på sin nya väg (jag tror att den är nödvändig, oavsett vad man anser om detaljer i den), men de ser också att Mats Gren inte har de egenskaper man behöver för att leda den här processen.

Ingenting har pekat mot att han haft det, beslutet var nödvändigt, Gren är borta.

Som de brukade sjunga på Gamla Ullevi: Börja spela fotboll nu, Blåvitt.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM