Glädjen över en återkomst

FOTBOLL

Lasse Sandlin: Ovant för AIK

VÄSTERÅS

AIK är tillbaka...

Så sjunger den rekordstora publiken, och hela Arosvallen vibrerar av sydländsk lätt avklädd glädje.

AIK är tillbaka i den serie man kan kräva att klubben alltid ska vara - och där den nästan alltid är.

Man måste kunna se de lätt kravallartade scenerna efter 2-1 mot Västerås SK även ur ett sånt perspektiv.

Ty varken klubben AIK eller dess gulsvarta supportrar är vana vid denna situation.

Det är också där vi kan hitta förklaringen till den sensationella publiksiffran: 10023.

Det är inte publikrekord i stan - det sattes 1956, i allsvenska mötet VSK-Sandvikens IF (14 424 åskådare).

Men det är Västerås högsta siffra i superettan, ett mer än fördubblat rekord. Det gamla från 2000-derbyt VSK-Enköping löd på 4 337.

Vrålar halvnaken

Nedanför mej trängs Derek Boateng upp mot läktarn i en dansande fans-ring som sjunger "Bo-a-teng, tre-po-äng".

Framför omklädningsrummen vrålar en halvnaken Andreas Andersson ut sin glädje mot en barrikad av vakter som försöker skydda honom mot den hop han så gärna vill krama.

Minns att det var ledaren Andreas som hoppade in i premiären och efter bara 45 sekunder skrämde en Degerfors-back att sparka bollen i eget mål. Det var så detta återtåg började.

Trängsel, skrik och extas - visst ser det farligt ut. Naturligtvis är det inte alls så.

Istället som den franske författaren Luc de Vauvenargues formulerat det: "Den vackraste gåva människan fått är förmågan till glädje".

AIK är en unik klubb

Stolta AIK från Solna är en unik klubb på många sätt.

Ett unikum är att ingen klubb spelat längre i allsvenskan än AIK, 77 av de 81 säsonger som snart spelats.

Med detta följer ovanan av spel i lägre division.

I AIK:s fall har det bara hänt fyra gånger, och i och med dessa 2-1 har AIK alla gånger lyckats komma tillbaka på vändande biljett.

Arosvallen 2005 som Råsunda 1952 som Malmö Stadion 1962 som, faktiskt, Arosvallen även 1980.

De 2-1 mot VSK 2005 ska kopplas med 2-0 mot IK Brage 1952, med 2-0 mot IS Halmia i kvalet 1962, med 1-1-matchen mot VSK 1980.

Alltså de fyra matcher då AIK tagit den avgörande poäng som, även teoretiskt, åter gjort klubben allsvensk.

Ovanlig hjälte i år

2005 års hjälte är ovanligt lätt att hitta i den Nicklas Carlsson som här pangar in 1-1 med högern på en retur av ett eget vänsterskott och sedan hörnnickar in 2-1 på en variant han lärt sig av Nebojsa Novakovic; han börjar med att springa in i målet, runda målvakten och sedan springa ut på plan, mot bollen och med pannan skarva den i mål. Begåvat!

En back som lagets skyttekung på sju mål (två med fötterna, fem med huvudet). Bara en sån sak!

1952 gjordes målen av John Göras, vackert framspelad av Ulf Östlund, och på en kanon av Berra Bäckvall.

1962 hade Lennart Backman - en av mina Alla Tiders Idoler - på sitt oefterhärmliga sätt dribblat in 1-0, mendet var Benny "Guldfot" Söderlings mål med bara 50 sekunder kvar som gjorde AIK allsvenskt.

1980 var det Sanny-brodern Anders Åslund som, när han satte till foten på Ove Rübsamens passning och ordnade det mål som till slut betydde 1-1 mot VSK, skaffade AIK den sista teoretiskt nödvändiga poängen.

De 1980 mer praktiskt lagda AIK-arna räknar 1-0-segern på Råsunda omgången innan mot Örebro SK som den avgörande matchen, och i så fall hette hjälten Ove Rübsamen, som nickade in en frispark lagd av Jyrki Nieminen.

Till sist lite allvar, som jag hoppas inte ska behöva grumla glädjen en sån här dag: succétränarfen Rikard Norling behöver förstärkningar till sitt lag.

Stefan Söderberg, värvarbasen, har talat om två man per lagdel.

Nånting ditåt handlar det om.

Lasse Sandlin

ARTIKELN HANDLAR OM

Superettan