Leifby: Nu förstår jag mer varför Maradona är som han är

1 av 3 | Foto: TT NYHETSBYRÅN

Diego Armando Maradona.

Ja, herrejävlar.

1986 skulle jag fylla sju år och började så smått ana vad ett fotbolls-VM var för ett jippo, och fyra år senare, under Italien-VM 1990, kunde jag för första gången ta till mig ett VM med allt vad det innebär.

Båda VM-turneringarna kom att handla väldigt mycket om Diego Armando Maradona (han skapade rubriker även 1994) men trots att det har gått tre decennier sedan de här mästerskapen vet jag fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till honom.

Att tänka på, läsa om eller se Diego Armando Maradona kan förvandla magen till ett fjärilshus, samtidigt som jag känner smaken av en stor klunk surnad mjölk.

Hans liv går i cirklar

Det händer, då och då, att eder tv-krönikör går på stadens biografer och ser en filmföreställning, senast det hände var när ”Cable Guy” hade premiär 1995, typ, så nu var det dags igen.

I veckan såg jag Asif Kapadias dokumentär ”Diego Maradona”, Kapadia som tidigare har gjort prisbelönta dokumentärfilmer om Ayrton Senna (”Senna” 2011) och Amy Winehouse (”Amy” 2015).

Eftersom Maradonas liv går i cirklar (han kommer som en frälsare, uträttar stordåd, det går åt helvete, han lämnar) så har Kapidia valt att fokusera på Maradonas tid i Neapel, och för att göra den tiden någorlunda begriplig berörs även historien om uppväxten i fattiga Villa Fiorito. 

Kapadia har fått tillgång till Maradonas privata arkiv och det handlar om flera hundra timmar med bilder som aldrig tidigare visats.

Materialet är så omfattande och unikt att regissören inte behöver använda talking heads (när personer som intervjuas eller berättar någonting syns i bild, ofta sittande framför kameran) och filmen är över två timmar lång.

Öppningsscenen ett mästerverk

Vi får komma hem till Maradona, följa med in i omklädningsrum efter VM-triumfer och ligasegrar, höra hans personliga fystränare Fernando Signorini prata om Diego och Maradona som två olika personer, och det finns till och med ljud på när Maradona ringer hem till sin mamma efter VM-finalen 1986.

Öppningsscenen är ett mästerverk i sig. 

I något som liknar en biljaktsscen från ”The French Connection” får vi med bakom-kulisserna-bilder (någon har filmat inifrån en av bilarna) se hur Maradona transporteras genom ett tutande, julihett Neapel-inferno och förs in på San Paolo-stadion i Neapel för att presenteras inför 75 000 galna supportrar 5 juli 1984.

Push It To The Limit.

Den första frågan han får på presskonferensen är ”om han vet vad Camorran är?”.

Om Maradona vet vad Camorran är när han skriver på för Napoli 1984 får vi aldrig veta, men han ska snart bli varse om det. 

Tiden i Napoli är en historia om uppgång och fall, hur napolitanarna tar emot honom som en frälsare och, efter att Maradona fört Napoli till klubbens första ligatitel 1987, jämställer honom med skyddshelgonen San Gennaro, ja till och med Gud, för att så småningom helt vända honom ryggen.

Filmiskt förförande

När Argentina slår ut Italien på straffar i VM-semifinalen 1990, i Neapel, rinner bägaren över. 

Kapadia är skicklig, hans nya dokumentär är filmiskt förförande och han försöker inte heller trycka ner några känslor i halsen på sin publik.

Efteråt känner jag varken mer eller mindre sympati för Maradona, men jag har fascinerats av hans tid i Neapel och kanske förstår jag lite mer om varför han är som han är. 

Maradona befinner sig i ett ständigt myller, i omklädningsrum, på planen, ute på gatan, inne på nattklubben, utanför domstolen.

Trängseln är konstant, han har ofta en arm om halsen eller en hand på axeln.

Bilderna kan ibland visa hur omåttligt populär han var men som starkast blir samma sorts bilder när de framkallar en klaustrofobisk känsla av vantrivsel – och därmed berättar någonting helt annat.


FOTNOT: Filmen har svensk biopremiär 5 juli.


KNÄPP PÅ
Fotbolls-VM rullar vidare och nu när TV4 och C More kan släppa Nations League, EM-kval och diverse obetydliga herrlandskamper så kanske de kan göra någonting mer ordentligt av sin bevakning av dam-VM. Det har varit ganska såsigt så här långt.


KNÄPP AV 
Det finns ingen riktig hejd på reklamivern hos TV4 och de tog inte ens hänsyn till när Lennart Johansson skulle hedras med en tyst minut inför Spanien-Sverige. Fyran bröt för reklam och när de skulle förklara sig lät det precis som vanligt. Allt var ”olyckligt”.


avMarcus Leifby

ARTIKELN HANDLAR OM

Film

Neapel

SSC Napoli

Argentina