Fem punkter: Sirius-Djurgården

Foto: Kenta J nsson / BILDBYR N
FOTBOLL

Per Bohmans fem punkter från Sirius-Djurgården på Studenternas IP.

1. Vad hade hänt med Sirius?

I våras tydde allt på att Sirius skulle sluta som den starkaste nykomlingen på flera decennier. Sedan dess har Häcken (2009), Örebro (2014), Mjällby (2010) och snart även Östersund (2016) passerat. Sju raka förluster under hösten gav förstås den effekten och förvandlade det rekordartade Sirius till ett mer mediokert, eller ja, normalt lag.

Så... vad hade hänt? Internt så betonade tränarna Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf för truppen i veckan att de – statistiskt – varit bättre än motståndarna i fyra av de sju förlusterna, men det är ju klen tröst. Eller?

Det finns som vanligt ingen enkel förklaring, utan flera sammanlänkande. Moses Ogbu och Kingsley Sarfo kunde inte ersättas vilket efterhand lamslagit offensiven, den säsongslånga skadeepidemien hade till slut skavt ner klassen på nyckelspelarna (som aldrig får vila), de defensiva spelarna slutade "överprestera" och så hade det kanske, kanske smugit sig in en viss mättnad i truppen sedan kontraktet säkrades.

Skulle seriens formsvagaste lag kunna utmana ett av de mest formstarka?

2. Beslutsamt och klokt

Kanske, ändå.

Vänsterbacksvikariern Niklas Busch Thor inledde matchen med att halvtappa sitt första inkast (i karriären?), men i övrigt förkroppsligade lagkaptenens kloka beslutsamhet Sirius första halvtimme. Hemmalagets centrala trio lyckades åtminstone hjälpligt kontrollera de undertaliga Kim Källström och Jesper Karlström. Sedan skickade Elias Andersson, Christer Gustafsson och Nicklas Busch Thor ner lyror i korridoren bakom notoriskt offensive högerbacken Felix Beijmo. Skhodran Maholli och hans offensiva kamrater var oväntat bra på att låsa fast bollen mot Jonas Olsson och Jacob Une Larsson. Det gav möjligheten till ett gäng kombinationer och fräsande långskott.

3. Sirius tappade initiativet – då kom målet

Sedan skrämdes Sirius ett par gånger av Djurgårdens djupledshot, backlinjen sjönk alldeles för djupt vilket fick ett tvehågset mittfält att – när laget blev för långt – också retirera.
Bortalaget kom runt på kanterna, hittade in med instick och vann varenda duell på fasta situationer. Tinotenda Kadwere fick ensam tre-fyra superlägen, men skrek ut sin frustration.
Sirius sista livlina var kontringarna. Ett rätt potent vapen då Djurgården försvarare uppträdde okaraktäristiskt tafatt och ostrukturerat när Maholli, Stefano Vecchia och Alexander Nilsson gjorde mycket av lite.
Till slut hade höstens mest otursdrabbade lag... tur. Bollen gick igenom tre-fyra djurgårdare innan Alexander Nilsson kunde flytskjuta in 1-0 med en verifierad strumprullare.

4. Det blev aldrig mer än skrämselskott, Djurgården

Belägringen av Sirius straffområde i den andra halvleken var stundtals ett slags allsvenskans Stalingrad om ni tillåter en trött jämförelse hämtad djupt ner i sportjournalistikens mest använda verktygslåda: krigsreferenserna.

Djurgården ockuperade hemmalagets straffområde och vände och vred på truppförflyttningarna för att lyckas vaska fram ett hett läge.

Det blev aldrig mer än ett par tama skrämselskott mot målvaktsgiganten Joshua Wicks.

I stället ryckte ett lika tappert som tajt Sirius fram i otaliga utbrytningar mot ett av naturliga skäl frustrerat framlutat Djurgården. Stefano Vecchias 2–0 var både rättvist och rimligt.

5. Fyra matchbollar till MFF...

... men jag tror att det räcker med en enda. Malmö FF kan säkra det allsvenska guldet vid seger borta mot IFK Norrköping i morgon och Markus Rosenberg, Anders Christiansen och Anton Tinnerholm vill nog ha det här överstökat nu.

Det är dags att avliva den här skadeskjutna, haltande och plågsamt utdragna guldstriden med ett barmhärtigt skott.

Malmö FF har ändå redan slaktat den här serien.