En gammalsvensk självbild – som har erövrat världen

FOTBOLL

BREMEN

En strävsam arbetare, med extra allt.

Henrik Larsson – en svensk favorit?

Ja. Naturligtvis.

Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg smågruffade, Tobias Linderoth utförde någon sorts rehab-balett vid sidan av planen och Christian Wilhelmsson sköt pricksäkert som en seriefigur.

Lars Lagerbäck lät spelarna smälla på lite igår, och de gillade det. Det var roligare att se på, roligare att spela också. Kim Källström sa att det var ”skönt att få en känsla för riktigt fotboll igen”. Och ingen dog, även om det såg illa ut för Andreas Isaksson ett tag. Alla försökte skjuta bollar genom honom.

Henke var hemligheten

På lördag kommer Sverige att vinna sin första match i VM, med minst ett par mål.

När Lagerbäck fick en fråga om vad som var viktigt i den matchen, mot Trinidad och Tobago, var det första han sa:

– Att hålla nollan.

Säkerheten framför allt, det lojala arbetet och tryggheten framför allt. Så tänker Lagerbäck, och det är förmodligen väldigt svenskt. Jag kom att tänka på hans största ögonblick som förbundskapten, när Sverige hade slagit ut Argentina och vunnit dödens grupp i Japan-VM. Jag stod där medan Lagerbäck, med ett kontrollerat leende, förklarade hemligheten bakom miraklet.

– Se på Henrik Larsson, sa han. Han är en av de främsta målskyttarna i Europa, men ändå arbetar han extremt hårt för sina lagkamrater. Det är vår hemlighet.

Lojal, ödmjuk, arbetsam...

Henke är Lars Lagerbäcks favoritspelare (även om han inte säger det rakt ut, jag har frågat), och Henke är svenska folkets favoritspelare.

Det är inte ett dugg märkligt.

Larsson representerar så många svenska dygder. Han är lojal, ödmjuk, arbetsam, avslöjar sig inte som girig. Han är en familjeman som aldrig gör bort sig. Han är reserverad medialt, men kul privat. När skotska småbarnsmammor klagade på hans tung-målgest slutade han med den. Och om han vinner VM:s skytteliga på sexton mål kommer hans första svar att handla om Laget.

Henrik Larsson är den gammalsvenska självbilden, som gått på export – och erövrat världen.

Fredrik Ljungberg är för egen, för singel och för snygg. Zlatan Ibrahimovic för utmanande och för ofärdig.

(Larsson: ”Som jag sagt, det är inte bara oss tre det handlar om, vi är ett helt lag”).

Zlatan är i ett eget magnetfält

På lördag kommer Sverige att slå Trinidad och Tobago, och det är fortfarande Zlatan Ibrahimovic som alla undrar över.

Han går runt som en Hamlet, mitt i ett eget magnetfält, och förvandlar varenda åskådare till amatörpsykolog. Ser han inte lite ointresserad ut? Lite lättretlig? Lite? orolig?

Jo, faktiskt.

Men det förtjänar att sägas och skrivas igen: Zlatan är inte i Tyskland för att göra bra träningar.

Jag såg ett par träningar Ronaldo gjorde i Japan 2002 och, eh, han såg väl mer ut som Katten Gustaf än Snurre Sprätt, om man säger. Den engelske assistenten säger att Zlatan är i topptrim fysiskt, resten kan släppa med en bra start mot svagt motstånd på lördag.

Stjärnan – en 38-årig rökare

Det är, för tydlighetens skull, jag som säger att motståndet är svagt.

Henrik Larsson räknade upp halva T&T:s trupp och sa att Sverige måste se upp.

Den mest kände av dem Henke räknade upp (Russell Latapy) fyller snart 38, röker som en borstbindare och lämnade egentligen landslaget för ett par år sen.

Det gjorde i och för sig Larsson också. Men nu är han här, supersvensken, och lyfter Sverige i ett VM till. Av allt han sagt minns jag en sak bättre än andra, det var något han sa när han lämnade Celtic efter sju års kärleksaffär och fick en fråga om hur man firar mål.

– För mig finns det ingen anledning att kyssa klubbmärket, sa han. Man måste bara gå ut och försöka göra sitt bästa för laget, och hoppas att fansen accepterar en. Och det har de gjort med mig.

De har visst det.

???

Kvällen igår ägnade jag åt Frankrike–Kina, mest för att få se Franck Ribéry. I stället fick jag se Djibril Cissés ben, VM-dröm och fotbollsframtid gå i bitar.

Det är den mest hjärtskärande grymma skada jag någonsin sett.