Bank: Kan Olsson ge Janne ett litet helvete i kväll?

avSimon Bank

FOTBOLL

Vänskapslandskamp mot Slovakien, inför fem vikingahjälmar och en hund i oktoberväder.

Janne Andersson tittar på sina alternativ, jag kommer titta mest på Kristoffer Olsson och önskar mig en sak av honom:

Give ’em hell.

Lite politiskt belastat, det där.

Det var ju under den där sloganen som Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson fällde en budget och skickade ut en regering i kris häromåret, men ursprungligen är det ett sjuttio år gammalt eko från Harry S Trumans presidentvalskampanj. Han ombads attackera, att larma och göra sig till och ställa till med besvär: give ’em hell, varken mer eller mindre.

Vem vill egentligen ha den här matchen? Fotbollsförbundet själva har marknadsfört den som ett slags överlevnadsläger, en audition för riktiga landslagssupportrar. Det kommer att vara kallt, det gäller inget, det är sen avspark, lågprisbiljetter. Från landslagshåll lanseras det som att du gärna får komma hit, men att du möjligen kan behöva diagnosticeras om du offrar det senaste avsnittet av Sharp Objects på HBO.

Känner ni vibbarna?

Ett gulligt landslag

Inte ens en gammeltestamentlig Janne Anderssonsk Rysslands-insats (”vi åkte stärkta från Kaliningrad”) räcker för att blåsa upp en vänskapsmatch till något mer än vad det är. Sverige–Slovakien är den sorts match som kräver lite arbete för att väcka intresset till liv.

Jag förstår er. Men eftersom det är mitt jobb att lägga ner lite arbete så ser jag absolut saker med den här matchen som är värda lite uppmärksamhet.

Måndagens slutsamling på Friends Arena var dessutom en påminnelse om det där vi pratade om i somras: att det här faktiskt är ett ganska gulligt landslag.

Under VM var det lätt att förälska sig i spelare som visade känslor, som slöt upp bakom varandra, som kramades och kämpade. Ett par månader senare är halva truppen mitt inne i stora privata förändringar, de har fått barn eller ska få barn, och det finns något allmänmänskligt i det som är väldigt enkelt att tycka om.

– Det har varit en bra vecka, jag har inte varit med min fru (Åsa, alldeles väldigt höggravid) på sju veckor, så det känns fint att de har den förståelsen från landslagets sida. Det har varit rätt tufft för henne, det har varit viktiga dagar för vår relation… nu kändes det rätt att ansluta här, det ska bli skönt att spela fotboll igen, sa Pontus Jansson, och log som bara en blivande förälder kan le.

Kan han ge Janne ett helvete?

Albin Ekdal har blivit pappa för första gången, och ska spela mot Slovakien. Victor Nilsson Lindelöfs Maja är gravid med parets första barn, och sprang runt i en hiphop-sladdrig mössa i går. Andreas Granqvist blev pappa igen i somras, och ska ägna Slovakien-matchen åt att bekräfta att han håller internationell nivå trots en vardag i superettanmiljö.

– Det vet man inte förrän efter matchen, sa han.

Och då har vi kommit in på den andra saken att vara nyfiken på:

Kan, låt säga, Kristoffer Olsson ge Janne Andersson ett litet helvete i kväll?

När spelare ”får chansen” som det heter på landslagssvenska så brukar det mest handla om att spelare A får en möjlighet att närma sig spelare B eller C i hackordningen. Är Pontus Jansson given som tredjealternativ som mittback? Kan han till och med utmana Granqvist eller Nilsson Lindelöf? Hur nära är Oscar Hiljemark att bli ett riktigt alternativ på mittfältet? Sånt. Hur ska vi se på Sebastian Andersson eller John Guidetti, förtjänar de en plats i en landslagstrupp?

Med Kristoffer Olsson är det annorlunda.

Han liknar ju egentligen inget vi haft på ett landslagsmittfält på väldigt, väldigt länge. En spelande, bolltrygg playmaker, som spelar med två centrala mittfältare som sköld i ett genomorganiserat 3-5-2-AIK. Mot Slovakien kommer han att spela bredvid Albin Ekdal i ett 4-4-2, och vad vi ser då kommer att kunna ställa till det för landslagsledningen.

Kanske är han en allsvensk toppspelare som inte kommer att få alls samma utrymme för sitt spel i en fysiskt mer krävande miljö där allt går lite snabbare och han dessutom saknar samma sorts uppbackning? Det är ju min gissning, men tänk om det faktiskt är precis tvärtom?

Där landslaget står

Vad gör Janne Andersson då?

Jag frågade honom det i förra veckan.

– Är spelarna tillräckligt bra så måste vi hitta ett sätt, vi är absolut inte främmande för att ändra i strukturen. Vi är inte låsta, vi är väldigt öppna för att modellera om för att få ut det bästa av spelarna, svarade han.

Det är ju lite där landslaget står just nu. Om de väljer att gå ifrån den inarbetade modellen med två anfallare kan det öppna för Viktor Claesson som anfallare, för Emil Forsberg centralt, för en massa andra saker som är både möjlighet och begränsning. Och om en liten, trippande playmaker utan monstermuskler visar sig bidra med en massa saker som laget saknar, i uppspspel, i bollhållandet, i mycket av det konstruktiva – vad gör de då?

Vi kan väl hoppas att Kristoffer Olsson i alla fall väcker den sortens Pär Zetterberg-frågor, att han utmanar ett självklart system, att han kliver in och säger ”så här bra är jag, vad ska ni ha mig till?”.

Dessutom får vi se ett skakat Slovakien, med sparkad förbundskapten och allt. Här finns en U21-generation med spets, med finfine Milan Škriniar, den synligt Aja-fostrade mittfältsterriern Stanislav Lobotka och tian Ondrej Duda, allihop unga världserövrare.

I kväll kommer de till Friends Arena för att inleda en ny era i slovakisk fotboll.

Ni får gärna ge dem ett litet helvete också, när ni ändå är igång.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Sveriges matcher i Nations League 00:12