Bank: Vet ärligt talat inte längre om det är fotboll vi går på...

FOTBOLL

Vad gör vi när det vi älskar och det vi fruktar kommer från samma håll?

1 av 4 | Foto: Under en tid har världens medier riktat sina blickar mot Molenbeek i Bryssels nordöstra utkanter, där varannan ung människa är arbetslös, efter polisens alla tillslag mot misstänka terrorister med inblandning i Parisattentaten. I går var det dags igen när det räknades döda i Bryssel. Foto

Bomber vid Stade de France, inställt derby på Türk Telekom Arena. Gripna i Molenbeek, döda i Bryssel.

Jag har aldrig varit rädd för att gå på fotboll.

Men vad gör vi när det vi älskar och det vi fruktar kommer från samma håll?

I höstas var landslaget i Ryssland, i dag landar de i Turkiet, i sommar spelar de mot Belgien.

Jag vet ärligt talat inte längre om det är fotboll vi går på, eller till en terminslång studiecirkel i geopolitik.

Tisdagen var en dag till när vi kunde sitta under taket på Friends Arena och se John Guidetti tugga tuggummi och protestera mot domsluten i kvadraten (han var horribelt svag i sten-sax-påse, valde junioraktigt stenen varje gång), när vi fick prata succégenombrott med Victor Nilsson Lindelöf och personlig utveckling med Oscar Hiljemark.

Och visst, om det inte vore för nuet skulle framtiden se ljus ut.

En bit bort stod Erik Johansson och berättade om hur det känns att skicka sms till polarna i Belgien, för att kolla läget. Bomber på Bryssels flygplats, döda i tunnelbanan. Och, för egen del: allvarstyngda informationsträffar om att Antalya är långt från PKK:s traditionella marker, ett grönt område på riskkartan utan förhöjd hotbild – men att det kanske är klokt att undvika folksamlingar.

– Vi måste visa fotbollens enande kraft, sa Fatih Terim, Turkiets gentleman till förbundskapten.

– Det här kan lindra smärtan i en svår tid, fortsatte han.

Då hade hans spelare åkt i separata fordon till flygplatsen, av säkerhetsskäl. Uefa utesluter inte att spela EM inför tomma läktare i det terrordrabbade Frankrike, Svenska Fotbollförbundet tvingas till extensiva säkerhetsanalyser innan en bortamatch.

Blir vi förvånade över deras val?

Världens kameror riktas återigen mot slitna förorter i Bryssel, framför allt mot Molenbeek i stans nordöstra utkanter.

Det Molenbeek där Raymond Goethals var tränare innan han ledde Marseille till Champions League-titeln. Det Molenbeek där Michy Batshuayi lärde sig spela fotboll i Parc des Éléphants och på gatorna. Han bär fortfarande samma benskydd som han gjorde som tolvåring. Adnan Januzajs Molenbeek, Jason Denayers, Romelu Lukakus. Dedryck Boyatas. Ett Molenbeek som spelade i Uefacupen så sent som 1996, och åkte ut mot Besiktas (från Istanbul, historien är en ironiker).

Och så finns det ett annat Molenbeek. Det där som fått öknamnet ”Molenbeekistan”, ett land mitt i landet, som svärtats ner av blod och mörker.

Problematiken i Bryssel finns i Paris, i Turkiet, hos oss. En vidrig extremistisk islamism, förstås. Men också grundproblemet när det gäller rekryteringen till den: ungdomar som å ena sidan lever i ett samhälle som på alla sätt talar om för dem att de är värdelösa, å andra sidan möter ett sammanhang som talar om för dem att de kan bli hjältar i ett heligt krig.

Blir vi förvånade över deras val då?

Börjar lära oss namnen

I fredags greps Salah Abdeslam i Molenbeek, misstänkt för delaktighet i Paris-attentaten. Vi börjar lära oss namnen på terroristerna som passerat där, bott där, eller bara skaffat sina vapen där:

Abdeslam, Amedy Coulibaly. Mehdi Nemmouche, Ayoub El Khazzani.

Dagarna efter Paris-attentaten i november gick den kontroversielle, pseudorasistiske franske författaren Eric Zemmour ut med ett radikalt förslag:

– I stället för att bomba ar-Raqqa (i Syrien, Daeshs medeltida hjärta) borde Frankrike bomba Molenbeek. Det är därifrån de skyldiga kommer. Europas gränser tjänar ingenting till efter Schengen-avtalet.

Varannan ung är arbetslös

Så vad är Molenbeek?

– Det är som alla kvarter, med många arbetslösa. Det är likadant överallt. Jag är ofta i kontakt med dem och återvänder varje sommar, för att hälsa på, spela fotboll. Jag har inte så många nya människor i mitt liv, har Michy Batshuayi berättat.

Han är en av mina favoritspelare, och han vet att en plats kan se olika ut inifrån och utifrån.

Vad vi vet är att det där är Bryssels fattigaste förort – två tredjedelar lever under fattigdomsgränsen – som släppts iväg ner i förfall av ett land med en svag stat och ett splittrat polissystem. Befolkningen har ökat med en tredjedel på mindre än tio år, varannan ung människa är arbetslös, två tredjedelar av barnen med invandrarbakgrund går aldrig ens ur skolan. Alternativen är förlamande få.

Batshuayi, Januzaj och Boyata upptäcktes genom det breda integrationsprojektet Ecole des jeunes de Molenbeek, det finns fortfarande positiva krafter som försöker plocka upp de unga innan allt är för sent.

Organisationen ”Together for Peace” organiserade en fredsmarsch i Bryssel för nästan exakt ett år sedan, med målet att visa att troende från olika religioner står enade mot terrorn. I veckan presenterade de nästa projekt: en fotbollsturnering för ungdomar som arrangeras om en månad, och där varje lag måste innehålla spelare av flera olika religioner.

Turneringen ska spelas i Molenbeek.

Spring bort från ljudet

I förrgår skrev jag i en krönika att ”det som händer i Molenbeek påverkar det som händer i Paris”. I går räknade de döda i Bryssel.

Och i morgon spelar Sverige landskamp i Antalya.

Då lovar jag att skriva om spelsystem, generationsväxlingen och läget ett par månader före EM, men i går pratade vi om bomber i Bryssel och terrorister i Turkiet. Vi har fått veta att hotbilden ska vara liten, men att det är klokt att åka till arenan i god tid och lära sig var nödutgångarna finns.

Om något händer ska vi se till att fly ”bort från ljudet”.

Jag är inte ett dugg rädd för säkerheten. Jag är bara rädd för det antihumanistiska hat som gör skillnad på människor.

Jag är rädd för det oavsett varifrån det kommer.