Bank: Jag hann bli förbannad…

Foto: Anna Tärnhuvud
FOTBOLL

ZEVENAAR. Vad vi fick av EM? En glimt av en framtid där Sverige hamnat efter.

Vad vi fick av Pia Sundhage?

Historia, en gång till.

När vi slog oss ner med Pia Sundhage i ett svettigt litet pressrum direkt efter matchen mot Holland i lördags kväll, just efter att Sverige klarat av sin allra första sorgeprocess, var det ett ord som hon använde återkommande:

Ledsen.

Hon var ledsen för spelarnas skull, hon var ledsen för sina ledarkollegor, ledsen för hur det slutade och… ja, hon var väldigt ledsen.

En natt senare tog vi väl vid där vi slutade, på en blå heltäckningsmatta i ett spelarhotell med slokande öron. Grå himmel, regn och avsked i luften.

Pia Sundhage var fortfarande ledsen.

Hon stod där i en skog av mikrofoner och bandspelare – hon tackade för det, en ambassadör har inte råd att vila – skakade på huvudet och pratade om känslor som fortfarande står i vägen för analysen.

Utvecklingen har gått fort

Så låt oss känna lite först:

De andra pelarna i det här landslagsbygget var ju också här, och det fanns något sorgligt i att se dem där, så här, den här generationen som betytt så oerhört mycket för svensk fotboll, svenska flickor, hela damfotbollens status i Sverige: Nilla Fischer som pratade om att hon fortfarande inte riktigt fattat att det är slut, Lotta Schelin som försökte se framåt, Caroline Seger som inte orkade göra det riktigt än.

Sverige blev ifrånåkt av ett Holland på uppgång, med en annan sorts spelartyper (fart, teknik) och en annan grund för sin fotboll.

Utvecklingen är inte alls överraskande, det enda som överraskar är att det gått så fort.

Redan när Sundhage tog ut sin trupp visste vi vilka brister och kvalitéer hon tog med sig till det här mästerskapet. EM-hoppet byggde på kontringar, organisation, andrabollsvinnande. I andra vågskålen? De uppenbara bristerna i spelbyggnaden, problemen med att göra mål mot kvalificerat motstånd.

Har varit en dröm som ledare

Skillnaden mellan OS-silvret i fjol och kvartsfinalsbesvikelsen här är så klart enorm om man ägnar sig åt att känna – men Maracanã-miraklet och Hollandsmissen vilade på precis samma defensiva grund.

Sverige hade två avslut på mål mot Tyskland, två mot Holland. De var klart underlägsna i passningsprocent i båda de där matcherna, de enda de spelade mot starkt motstånd.

Det där är förstås inte enbart en förbundskaptens ansvar. Pia Sundhage har varit en dröm som ledare för svensk damfotboll, en historieskrivare som ledare precis som hon var det som spelare. Det går inte att önska sig ett bättre ansikte, en bättre röst, en starkare kommunikatör. Och det går inte att gnälla på ett OS-silver och ett EM-brons på fem år.

Däremot går det inte att ignorera det faktum att Sverige var närmare framtiden för fem år sen än vad de är nu.

Hann bli förbannad

När Pia Sundhage fick frågor om framtiden för svensk damfotboll sa hon:

– Den är ljus…

Och jag hann bli förbannad i en tiondel innan hon fortsatte:

– Men man behöver göra en omvärldsanalys.

Jo, det är ett absolut krav. Damfotbollen är ung som sport, den har inte stelnat i sina konturer än, det finns fortfarande vägval att göra. Det är ingen naturlag att Sverige ska vara ett välorganiserat 4-4-2-lag som slår långt och vinner på fysik

– Jag vet ju hur det är i Wolfsburg, de har utbildade tränare från de lägsta åldrarna, inte föräldrar som står och tränar. De nya spelarna, som Magull och Däbritz, är mer tekniska. Och alla landslagen på ungdomsnivå spelar på samma sätt som A-landslaget, sa Nilla Fischer.

Och det är klart, Sverige är inte Tyskland eller Frankrike, eller ens England längre. Resurserna och underlaget är från ett annat universum.

Men om vi tittar på Österrike, EM:s sensationslag? Titta på deras Projekt 12-satsning på både pojkar och flickor sedan flera år, eller deras nationella centrum för damfotboll som vunnits på plats i fem år.

Ingen enkel generationsväxling

Peter Gerhardsson ska ta över som förbundskapten nu, en av de intressantaste offensiva organisatörer vi har i svensk fotboll. Men grunden är spelarutbildningen, kunskapen och vardagen i klubbarna. Allt det där, och inte minst relationen mellan landslag och klubblag, är områden som kan och måste förbättras.

En generationsväxling kommer, alla skriker på den nu. Men ingen ska förvänta sig att den blir enkel, trots två EM-guld för U19 sedan 2012.

Sverige blev europamästare med i stort sett samma idéer som A-landslaget hade här. De var fysiskt starka, effektiva, välorganiserade och hade en undantagsspelare i Stina Blackstenius, som var så överlägsen att finalmotståndaren Spaniens förbundskapten sa att det var som att möta ett herrlag med ”Messi eller Ronaldo i laget”.

Behöver väldigt öppna ögon

Andra satsade på teknik, fart, passningsspel. Sverige hade Blackstenius.

På en holländsk heltäckningsmatta sa vi hejdå till ett stukat landslag. Pia Sundhage skulle åka hem och nöjesläsa (”en bok om politik”), en epoks nyckelspelare ska hem och fundera på om de orkar fortsätta under Gerhardsson.

Framtiden tillhör länder som fostrar tekniskt trygga spelare, som investerar i utbildningsstrukturer och satsar jämställt.

Vi får hoppas att det finns lite plats för ett lag med Stina Blackstenius i spetsen också.

Och att svensk fotboll gör den där omvärldsanalysen med väldigt öppna ögon.