Niva: Ett trolleritrick bara mästerskapslag lyckas med

avErik Niva

De flesta stolarna var tomma och det hände mest ingenting.

Ändå kändes det faktiskt vare sig ödsligt eller innehållslöst.

Det är den typen av trolleritrick bara ett lag som nyss blivit mästerskapsklart lyckas med.

Det här är väl ytan där jag vanligtvis ska vara gnällig, syrlig och raljant.

Och visst, den som var ute efter att plocka några enkla poänger hade ju – så att säga – en hel del material att jobb med.

Sen och eländig måndagskväll i november. 30 000 tomma stolar på Friends Arena. Ett överroterat landslag som hade alldeles förtvivlat svårt att färingsfärga.

Men nä.

Det finns en tid och en plats, och det här är varken eller.

Övervann rim och reson

Vad hade vi väntat oss? Vad hade vi för krav?

Tre dagar efter Bukarest var det enda rimliga svaret ”ingenting” på båda de frågorna. Allt annat var bonus.

Trots allt var det ändå nästan 20 000 personer som övervann rim och reson för att åka ut till Solna, och även om de säkerligen köpte sina biljetter med en annan typ av laddning i tankarna förtjänar de ändå någon sorts tapperhetsbetygelse för att de fullföljde sina åtaganden.

Nä, nationalarenan kokade inte heller, men jag upplevt den långt mycket tystare och långt mycket tamare i landskamper som gällt långt mycket mer.

Camp Sweden bildar inte den kreddigaste kurvan i kvarteret, men de tackade för kvalet genom att i alla fall skapa en någorlunda respektabel ljudkuliss en kväll då det annars gått att höra saltrasslet från popcornkartongen på andra långsidan.

Fick de något tillbaka?

Well.

Det är klart att det här inte var någon vidare bra svensk insats, men i samma stund som en förbundskapten gör tio ändringar i sin startelva accepterar han mer eller mindre också ett spel helt utan flyt.

Smärtgränsen går väl någonstans vid fyra.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Omöjligt för spelarna att göra sig rättvisa

Allt därutöver innebär att alla spelmönster och all automatisering försvinner. Då finns inte längre någon ram och någon trygghet som underlättar för spelarna, utan då är det passningar som slås i blindo mot löpningar som aldrig kommer.

Här och där lanserades det här som en match då enskilda spelare skulle ”visa att de ville vara med i EM-elvan”, men det var snarare den där typen av match då det egentligen är omöjligt att göra sig själva rättvisa.

Vi fick således inte se ett svenskt spel som det går att dra några som helst slutsatser av. Vi fick inte se en enda spelare som kom närmare EM-laget, och inte heller någon som slutade längre ifrån.

Vi fick se Kristoffer Nordfeldt både göra ett par parader och slå hål i luften, och det var väl mest bara festligt. Vi fick se att Sebastian Andersson är väldigt smart i straffområdet, att Mattias Svanberg sätter tryck bakom både passningar och skott och att Kristoffer Olsson kan hålla ett helt lag i handen nuförtiden.

Och så fick vi se John Guidetti le igen, och det kändes fint.

Mer var det inte. Men mer behövde det inte heller vara.

Ett ärevarv runt Friends

Kvällen slutade med att ett par debutanter och ett par spelarbarn – åldersskillnaden dem emellan är mindre än ni kan tro – fick följa med de stora grabbarna på ett ärevarv runt Friends.

Klockan närmade sig elva på kvällen, men flera tusen stannade ändå kvar och applåderade både artigt och innerligt.

Kanske inte ett klimax du gör krigsfilmer av, men ett trivsamt vykort från en fotbollsnation som avslutar spelåret med att må sådär pösigt EM-bra.

Det finns betydligt sämre känslor att lägga sig med.