Mejla

Simon Bank

Bank: Vi har alla blod på våra händer

Manchester United-fans i stora protester efter att klubben skrivit på för att vara med i Super League.

Foto: Barrington Coombs / TT NYHETSBYRÅN

FOTBOLL

Ska de extremrika få slita sig loss från alla andra? Ska fotbollens finaste turnering spelas på gästarbetares benknotor?

När krutröken lagt sig i ett Europa som sagt nej går det kanske att närma sig frågan som ingen velat ställa:

Är en annan fotboll möjlig? I en värld som den här?

Den styrande klassen är värd att studera. Dess naturliga historia är fascinerande intressant. Man börjar med intresse, fortsätter med häpnad och beundran, sjunker djupare in i hat, och slutar med förakt för odjurets natur.

Man behöver inte vara revolutionär socialist för att känna igen sig i ett par rader som den irländske frihetskämpen James Connolly skrev om kapitalismen för över hundra år sedan. Det räcker fint att vara fotbollssupporter.

Det är en tes som blivit en truism: att man faktiskt kan använda fotboll för att förstå världen. Men våren 2021 är det som om slöjorna dragits undan så att alla kan se det, så att ingen kan låtsas att de inte ser.

Fifas korruption, Uefas totala tondövhet för allt utom det klirrande ljudet av mynt, Qatar-VM som spelas på gästarbetarnas benknotor, Eurobonus-EM som ska spelas i ickedemokratier som Azerbajdzjan och Ryssland och över en hel kontinent mitt i en klimatkris. Storklubbar som sjösätter en sluten superliga som ett sista fuck-off-finger till en minimal tävlingsbalans.

Titta, där är det: Odjurets natur.

Och vi protesterade. Och det var fint. Det var också, på ett plan, djupt provocerande.

Inför matchen mellan Manchester United–Liverpool utbröt stora protester.

Foto: Michael Regan / Getty Images Europe

Av alla protester som skakat fotbollsvärlden de senaste månaderna finns två som fastnat i mig eftersom de är så oerhört talande.

Den första:

När Manchester United, en klubb som misshandlats av den amerikanska ägarfamiljen Glazer i snart två årtionden, skulle möta arvfienden Liverpool fick matchen skjutas upp efter en demonstration som slutade med en planstormning. Det var kulmen på sexton års idogt protesterande mot Glazers, som skuldsatt klubben för att berika sig själva. När United skrev på för att vara med i en stängd superliga var det en molotovcocktail rakt in i en redan flammande konflikt.

Utanför arenan intervjuade podcasten United We Stand mängder av upprörda supportrar. En av dem hette Benny, hade flyttat till Manchester från Irland för att följa klubben han älskar. Nu stod han där i sin gulgröna halsduk (symbolen för kampen mot Glazers, för Uniteds ursprung) och försökte orientera sig. Han var imponerad av alla unga som slutit upp, men…

– Vet de ens varför de är här? Vad de vill uppnå?

Själv var han där för att säga sitt, att nog får vara nog. Men sedan då?

– Saker måste förändras. Men på vilket sätt? Vilka ska ta över efter Glazers om vi säljer?

Ville han se en supporterfond som köpte loss klubben? Kanske en rysk oligark? En oljeshejk, som i City?

– Helt ärligt så vet jag inte. Jag vet bara att allt måste förändras.

Intervjuaren konstaterar att Benny alltså vill ha förändring, utan att veta vad han vill ha istället.

– That’s where we’re at. More or less.

Och så knäckfrågan: Om nu Glazers är kvar, kommer Benny lik förbannat att förlänga sitt säsongskort, även om han vet att pengarna går rakt in i jänkarnas fickor?

– Med hundra procents säkerhet. Det är det man gör om man håller på Manchester United, man går på matcher, man stöttar laget. Jag kommer att gå till Old Trafford varje lördag.

They’ve got you by the bollocks?

– True. True.

”Det finns absolut ett klasskrig, men det är min klass, den rika klassen, som krigar. Och vi vinner”.

Warren Buffet, en ännu rikare amerikansk miljardär, sammanfattade sin samtid i en intervju för femton år sedan. Det som hände i fotbollsvärlden med början för drygt 30 år sedan kom inte från ingenstans. Steg för steg, med navet i Margaret Thatchers England, förändrades sporten av några som inte älskade den som den var.

Historien börjar inte här, en superliga kommer inte från ingenstans. Om något så är den ett iskallt logiskt nästa utvecklingssteg.

Huliganismen, Heysel och Hillsborough gav carte blanche till en gentrifiering av läktarna. Tv-pengar strömmade in, och en välmående medelklass som läst Nick Hornby köpte säsongskort till skenande priser (hundra, femhundra, tusen procent dyrare på några år) och klubbhalsdukar. Premier League bildades, klubbarna börsnoterades, Bosman-fallet gjorde arbetskraften rörlig och tv gjorde världen mindre. David Beckham gifte idrotten med nöjesindustrin och öppnade nya reklammöjligheter.

Vi hade fått en ny sport, en ny marknad, en ny ekonomi och nya spelare, och därmed var vägen beredd för nästa steg:

Nya ägare.

Manchester Uniteds ägare Avram, vänster, och Joel Glazer.

Foto: JON SUPER / TT NYHETSBYRÅN

Stals av de rika

Ingen annan populärkulturell massrörelse, inte ens musiken, har haft samma breda och förenande genomslagskraft som fotbollen. Under de senaste veckornas revolt mot superliga-projektet, där tolv klubbar ville slita sig loss från alla andra miljardklubbar och bilda en gated community-serie för världens alla tv-tittare, har en slogan dragit fram som en löpeld i protesterna:

Created by the poor, stolen by the rich. Fotbollen skapades av de fattiga, stals av de rika.

För fem år sedan granskade jag hur toppfotbollen förhåller sig till grundläggande etik, bakom alla slogans om antirasism och Fair Play. Jag skrev om hur de under åratal gått hand i hand med mördarregimer som Qatar, Saudiarabien och Azerbajdzjan. Ägarna till de tio klubbar som enligt revisionsfirman Deloitte drog in mest pengar i fjol är en lång rad av moraliska moras:

Glazer-familjen i United, Qatar i Paris Saint-Germain, Förenade Arabemiraten i Manchester City, skatteflyktingen Joe Lewis i Tottenham, eller den epokgörande Roman Abramovitj som byggt en förmögenhet på att i princip stjäla pengar från miljontals ryssar efter Sovjets fall. 

Enligt hjälporganisationen Oxfam hade världens åtta rikaste människor för några år sedan lika stora tillgångar som den fattigaste halvan av jordens befolkning tillsammans. Pandemin har bara förstärkt klyftorna, de tio rikaste i världen har tjänat en halv biljon dollar (4 500 000 000 000 kronor) hittills under covid. Summan hade, enligt Oxfam, räckt till att finansiera vaccin för hela jordens befolkning och sett till att ingen hamnat i fattigdom på grund av pandemin.

I en sådan värld kunde fotbollen länge låtsas vara en kontrast, skapad av de fattiga. Det var ändå elva mot elva, de små kunde faktiskt drömma om att mäta sig med de stora, till och med slå dem ibland.

Den stora förändringen våren 2021 handlar naturligtvis inte om en superliga.

När Florentino Pérez, Real Madrid-president och en av arkitekterna bakom projektet, skulle motivera sjösättningen av ligan var han tydlig:

– Vi gör det för att rädda fotbollen. Vi står på ruinens brant.

Bollen låg på straffpunkten för alla som ville håna honom – jag gjorde det själv – men varje ord han sa var sant. En superliga kan mycket väl ha varit den enda möjliga vägen för att rädda fotbollen.

Med en liten parentes (det beror på vilken sorts fotboll man menar).

Den fotboll Pérez varit med och konstruerat är en där världens största klubb kan skuggsälja sin träningsanläggning till kommunen för att komma tillrätta med sitt skuldberg, där flera andra spanska klubbar får EU-kommissionen på sig för att politiker sett mellan fingrarna när allmänna medel hamnat hos deras lokala lag snarare än hos medborgarna – i ett land där miljontals drabbats av arbetslöshet och fattigdom.

Det viktigaste som funnits har varit att kunnat konkurrera, i en värld där helvetet – för att citera Sartre – verkligen är ”de andra”. Den som vill hävda sig i konkurrensen måste spela efter samma regler som de andra.

En abstrakt sanning: världsfotbollen styrs av tjuvar, fifflare och mördare. En konkret sanning: Manchester City och Chelsea har gått från medelmåttighet till Champions League-final.

Vi älskar våra lag.

They’ve got us by the bollocks.

En påminnelse:

Den styrande klassen är värd att studera. Dess naturliga historia är fascinerande intressant. Man börjar med intresse, fortsätter med häpnad och beundran, sjunker djupare in i hat, och slutar med förakt för odjurets natur.

Karl Marx – och andra före honom – beskrev religion som ”opium för folket”, en bedövande tröst som gjorde ett i grunden orättvist liv möjligt att leva. I modern tid har etiketten överförts till fotbollen. Fotboll är bedrägligt, eftersom det får oss att tro att världen hänger ihop, att det är en mötesplats där solidaritet och gemensamma intressen existerar. Det är en chimär kollektivism i ett århundrade där forskare skrivit om förlusten av det kollektiva, om individualiseringen av alla ideologiska projekt.

En miljardär gör mål – vi jublar ihop

Ha ett skitliv, work for the man, bli av med jobbet. När fattiga tar från rika heter det ”rån”, när rika rånar fattiga kallas det business (eller skattepolitik). Men så är det match, och så gör en miljardär mål, och så jublar vi ihop.

Det där är fotbollens förtjänst och förbannelse. Men kanske kan man tänka sig 2021 som en brytpunkt?

Fotbollen är som världen, fast enklare att förstå sig på, och när utvecklingen som tagit årtionden i samhällen skenar i fotbollssporten där alla kan se den så kanske det gör något med oss?

När protesterna drog fram som en präriebrand utanför de engelska arenorna i spåren av Super League-haveriet skrev den engelske vänsterdebattören Owen Jones en mening på Twitter:

”Tänk om de här oerhörda bilderna av en framgångsrik folklig revolt mot kapitalistisk girighet hade tillämpats på annat håll”.

Tänk om.

Chelsea-fans protesterar mot Super League.

Foto: Matt Dunham / TT NYHETSBYRÅN

I dagarna är det exakt tio år sedan jag satt i en tågvagn på väg till Wembley och Champions League-finalen mellan Manchester United och Barcelona. I tidningarna läste jag recensioner av Owen Jones nyutkomna bok Chavs – The Demonization of the Working Class. Jag skrev en text där jag kopplade begreppet till Wayne Rooney, Uniteds störste stjärna. Chav är den brittiska motsvarigheten till amerikanskans white trash, en stereotyp och föraktfull bild av underklassens (brist på) estetik. Jones teori är att det är ett försåtligt grepp att smälta ihop stil med resurser, att det är ett sätt att låtsas som att allt handlar om fria val: en klass har stil, en saknar den. Vilka losers. Så slipper man prata om en sinnessjuk ekonomisk snedfördelning, och kan skratta åt underklassen istället.

Wayne Rooney garvade man också åt, men man jublade också. Han kunde kanske inte köpa sig stil, men han kunde spela sig till kärlek och synlighet.

Så länge som vi kunde låtsas som att supportrarna framför tv-apparater och på läktare delade målsättning med miljardärerna i styrelserummen så gick det att blunda. När thailändska eller arabiska skurkmiljardärer lyfte Manchester City från rännstenen började vi med intresse, vi fortsatte med häpnad och beundran…

…och sen?

Det finns något löjligt och djupt provocerande i att just superliga-projektet var det som tände gnistorna över Europa. Utrota tävlingsbalansen, gentrifiera bort arbetarklasspubliken, sälj sporten till tv, kolonisera tredje världen, sitt i knäet på agenter, ta in pengar från pengatvätt, skurkstater, droger och spelindustrin, spela matcher i Saudiarabien och sälj matchtröjan till Qatar, gör allt för att de som är rika ska vinna och för att de som är lite mindre rika ska få titta på.

Vi var, i det stora hela och med vissa undantag, rätt okej med allt det.

MEN STARTA INTE EN SUPERLIGA, FÖR DÅ JÄVLAR SKA NI FÅ SE PÅ REVOLUTION!

När Uefa höll sin 45:e kongress i undersköna Montreux, vid Genèvesjöns strand pratade alla om Super League-jättarnas krigsförklaring mot fotbolls-Europa.

– Det slutgiltiga målet är, för vissa, inte längre att fylla prisskåpen med pokaler, utan att fylla bankkontot med pengar. Själviskheten har ersatt solidariteten, sa Uefa-presidenten Aleksandr Ceferin.

Äntligen fick Uefa vara the good guy, äntligen fick de stå på moralens och supportrarnas sida.

Vid samma kongress meddelades var U19-EM ska hållas om fyra år. Uefa hade fastnat för Belarus, Europas sista diktatur.

Uefa-presidenten Aleksandr Ceferin.

Foto: Richard Juilliart / TT NYHETSBYRÅN

Den 24 mars klev Norges landslag rakt in i den internationella fotbollens mest akuta moralfråga.

Ståle Solbakkens lag skulle möta Gibraltar på bortaplan i VM-kvalet, men de ville först säga något om var VM ska spelas nästa år. Rapporterna om hur gästarbetare (hbtqi-personer, kvinnor) behandlas i emiratet Qatar har fått ett annat tonläge och en annan genomslagskraft, och just i Norge har både klubbar och supporterrörelsen eldat på för en bojkott av mästerskapet.

Nu var det landslagets tur.

När de klev in på Victoria Stadium hade de på sig vita t-shirts över matchdräkterna. På tröjorna stod det, i versaler: HUMAN RIGHTS – On and off the pitch.

– Alla tycker att det som pågår och har hänt i Qatar inte är bra, och för oss är det viktigt att visa att vi bryr oss och försöker påverka, sa anfallsstjärnan Martin Ødegaard.

Ett par dagar senare upprepade de protesten inför en match mot Turkiet, före avspark radade de upp sig med vita t-shirts på sig och med vänster handflata lyft.

De senaste åren har många av världens stora idrottsstjärnor aktivt tagit del av samhällsfrågor och visat upp medvetande och engagemang. Till en del är det kopplat till en allmän trend där sociala frågor blivit ett sätt att kommunicera och positionera sig, en våg som varit synlig inom alla former av reklam och varumärkesbyggande.

Men det finns gränser för hur cynisk man får bli: det finns inga tvivel om att det här är ärligt menat, att de som står där med händerna i luften verkligen vill göra något med sin gynnade position.

De har läst, de har fått information, de tycker att det är för jävligt. De vill göra något.

Det är ett av de starkaste ställningstaganden vi fått se ett landslag göra i modern tid. När de vita tröjorna drogs av spelade (och vann) Norge matchen i sina vanliga Nike-tröjor. Jag klickar mig in på en näthandel för att titta närmare på den där röda landslagsdräkten med det klassiska swoosh-märket över höger bröst. Tröjan kostar 800 spänn. Och den är sydd i en Nike-fabrik i Thailand.

Norges protest inför matchen mot Gibraltar.

Foto: VEGARD WIVESTAD GRØTT / BILDBYRÅN

Blod på sina händer

Det är svårt att ta ställning, det är svårt att ha ryggen fri. När Colin Kaepernick, den amerikanske fotbollsstjärnan, ställde sig på ett knä under den amerikanska nationalsången för att protestera mot institutionaliserad rasism i USA blev han en ikon, förebilden som fått en hel idrottsvärld att ställa sig på knä i solidaritet. Strax efter Kaepernicks symbolhandling gick Nike ut med en stor kampanj med hans ansikte och en slogan: ”Believe in something. Even if it means sacrificing everything. Just do it”.

Starkt.

Det dröjde förstås inte länge innan svaret kom på sociala medier. Någon hade ersatt bilden av Kaepernick med ett foto föreställande kvinnliga fabriksarbetare i en asiatisk Nike-fabrik, och gjort ett tillägg:

”Tro på någonting, även om det betyder att du offrar allting. Just do it. För två spänn i timmen”.

Kritiken mot Nikes så kallade sweatshops, fabriker i underutvecklade länder där arbetsförhållanden och ersättningar är närmast omänskliga, har varit omfattande genom företagets framgångsresa. Uppmärksamheten nådde sin topp under tidigt 90-tal, men även i närtid har granskningar visat att fattiga människor utnyttjas för att vi ska kunna köpa coola skor och kläder medan Nike gör enorma vinster.

Colin Kapernick på en reklamskylt i New York.

Foto: Eric Risberg / TT NYHETSBYRÅN

Martin Ödegaard i Norges röda Nike-tröjor.

Foto: Fran Santiago / Getty Images Europe

Enligt en rapport från organisationen Clean Clothes Campaign (deras svenska gren heter ”Rena Kläder”) har andelen av Nikes vinst som landat i arbetarnas fickor skurits med en tredjedel sedan tidigt 90-tal, på flera håll betalas löner som ligger under den beräknade nivån för en lön som faktiskt går att leva på. I en artikel i the Guardian häromåret skildrades en verklighet där (mestadels kvinnliga) fabriksarbetare i Kambodja arbetade tio timmar per dag, sex dagar i veckan, i kvävande hetta. I perioder kunde hundratals arbetare om dagen svimma under arbetet.

Under pandemin kritiserades Nike av fackliga organisationer när de skar ner arbetstid och löner för sina arbetare i Sydostasien utan att konsultera facken. Och enligt en granskning som Australian Strategic Policy Institute publicerade i Washington Post i fjol är Nike ett av de företag som använt sig av de mer än 80 000 uigurer som kinesiska staten tvångsförflyttat till fabriker runt om i landet, där förhållandena mer liknar fängelser än arbetsplatser.

Jag slås av en tanke och tar kontakt med den gamle IFK Norrköping-backen Morten Skjønsberg, som numera är presschef för det norska landslaget.

De där t-skjortorna som spelarna bar i Gibraltar, med budskap om mänskliga rättigheter – vem hade sytt dem egentligen?

Skjønsberg förstår frågeställningen, ber att få återkomma, och ett par timmar senare ringer telefonen.

– Jag har undersökt saken, vi kan garantera att de gjorts på ett etiskt hållbart sätt. Jag kan skicka dokumentation om du vill.

Det behövs inte. Norska klubbar har varit på träningsläger i Dubai, flera av spelarna har semestrat där, på en plats med en snarlik syn på gästarbetare och mänskliga rättigheter som i Qatar.

Jag tittar på bilden igen. Fotbollsspelare som tar ställning, som jag beundrar för det. Elva stjärnor i Nike-dräkter, med handflatorna i luften.

De har blod på sina händer. Och med deras händer menar jag våra. Och med våra menar jag mina.

Gästarbetare under bygget av en av alla VM-arenor.

Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN

Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN

Varför hamnade VM i Qatar?

När jag tänker på grunden till all journalistik, eller till allt vetande över huvud taget, så brukar jag tänka mig det som en väldigt ihärdig femåring.

Ni vet:

– Varför har grodor fötter?

– Jo, från början kommer alla djur från samma små atomer, och en del blev grodor med fötter.

– Varför då?

– Alltså, livet föddes från vatten, i jätteenkla former. Sedan gick miljoner år, och livet utvecklades. Det blev maneter, sedan blev det fiskar, sen skulle man upp på land och lära sig andas. Och en del fick fötter.

– Varför då?

– Kolla, det finns ett nytt avsnitt av Greta Gris på din iPad!

Röstar och håller käft

Så varför hamnade VM i Qatar, eller ett U19-EM i Belarus, eller EM-matcher i Azerbajdzjan?

Det korta svaret, som alla kan, är att det handlar om att Fifa och Uefa är skendemokratiska organisationer som går dit pengarna finns, så länge som det inte slår tillbaka mot dem med full kraft. De styrs av män som spelar maktspel för att komma åt pengarna, som ser utvecklingen av sporten som en effekt, inte ett mål i sig.

Varför då?

Det är här frågan blir besvärlig, och det är här som ett mål av Leo Messi på Camp Nou blir vuxenmotsvarigheten till ett ovanligt lockande avsnitt av Greta Gris. Hur kan det komma sig att världsfotbollen bärs upp av företag som gör profit på olja, slavarbete och utarmning? Hur kan organisationer som Fifa eller Uefa blunda för korruption, miljöförstörelse och brott mot de mänskliga rättigheterna?  

När Sepp Blatter valdes om som Fifa-president gjorde jag ett försök att förklara hur det var möjligt. Jag skrev om mina erfarenheter från Västindien, och tog minilandet Montserrat som exempel. Montserrats röst väger lika tungt i Fifa som Brasiliens eller Tysklands, trots att det bara bor femtusen människor där. Och jag ställde den retoriska frågan ”Vem är Sepp Blatter för Montserrat?”.

Poängen var att han är en frälsare där, han var världsmannen som kom dit med gigantiska utvecklingsprojekt och resurser. När jag räknade efter kom jag fram till att Fifas investeringar där under Blatters tid skulle motsvara om Fifa under samma period gett Sverige, med tio miljoner invånare, 40 miljarder kronor.

Då röstar man och håller käft.

Lionel Messi och Gianni Infantino.

Foto: Emilio Andreoli / Getty Images Europe

Efter Blatter kom Gianni Infantino, som flugit jetplan runt halva Afrika för att få alla att sluta upp bakom den sydafrikanske miljardären Patrice Motsepe som ny ordförande i den afrikanska fotbollskonfederationen. Så hade han knutit upp stöd från en på många håll fattig och underutvecklad kontinent. Varför är Västindien och Afrika underutvecklade och fattiga och känsliga för korruption?

För att vårt lyckliga, rika liv föddes ur slaveriet, kolonialismen, sönderslagningen av ekonomiska, sociala och politiska strukturer. För att vi grävde upp oljan och guldet (president Motsepes rikedom är den största i Sydafrika, den kommer från gruvorna) och skeppade bort det, trots att det skapade och reproducerade underutveckling.

Fifa lever på den obalansen, deras sponsorer tjänar miljarder på den obalansen, klubbägarna i världens största fotbollsklubbar har gjort sina förmögenheter på obalans. Bilen jag kör, kläderna jag bär, maten jag äter och sporten jag älskar emanerar från den obalansen.

Kroppar till sedelbuntar

Våren 2021 vann fotbollssupportrar en seger, när de skrotade planerna på en superliga för de allra största. Om vi ska fortsätta köpa våra säsongskort och tv-abonnemang fanns det visst en gräns, och den gick vid en stängd serie. I svallvågorna efter protesterna kom diskussioner om medlemsägande, om vad som rimligen borde vara till salu och om vad som inte borde kunna köpas.

Historien började inte med att en spansk byggherre och en norditaliensk bilmagnat hittade på ett serieformat, eller med att Fifa gav ett världsmästerskap till en skurkstat. Det är perverterade men logiska följder av ett system.

Var historien slutar vet vi inte, men om den här våren visat något är det att vi inte bara behöver vara åskådare när det händer, medan odjurets natur maler ner kroppar till sedelbuntar.

En annan fotboll är möjlig. Kanske en annan värld också?

ANNONS EXTERN LÄNK

Munskydd, solskydd och antikroppstest - klicka hem allt inför sommaren här.

MEDS

Av: 

Simon Bank

Publisert:

LÄS VIDARE

EM i fotboll 2021: Grupper · Spelschema · Datum · Tv-tider

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Owen Jones

Sepp Blatter

Oxfam

Fifa

Fotboll

Colin Kaepernick

Karl Marx