Niva: Leicester ett direkt dåligt lag just nu

Foto: Thomson/JMP/REX/Shutterstock / Rex Features
FOTBOLL

Det brukar heta att det är bättre att ha tur än det är att vara bra.

Jag är inte så säker.

Ifjol vann Leicester City ligan för att de faktiskt var bra. Den magin kommer inte tillbaka för att de hade tur för en kväll.

Och högt någonstans där uppe i himlen stod de tillresta Leicester-fansen och sjöng sin häpna sång:

– How shit must you be? We’ve scored a goal.

Hollywood-stjärnan Jamie Vardy har stött in den livgivande reduceringen, gjort sitt första mål på tio matcher och lagets första på hela 2017.

Var det vad som behövdes? Är förtrollningen bruten nu, är partyt igång igen?

Nä, jag kan ju bara inte se det. En 2–1-förlust nere i Sevilla är på alla sätt och vis ett bra resultat – men på den här nivån är ändå Leicester City ett direkt dåligt lag just nu.

Det som var tydligt för ett år sedan är nu bara torftigt. Det som då var ett ramverk är nu snarare en tvångströja.

En utklassning med 2–1

Att de sammanstörtade engelska mästarna Leicester inte vinner en sådan här match är en sak. Att de aldrig ens är i närheten är en annan. Men att de i stora stycken tycks ägna sig åt en helt annan sport än sina motståndare är en tredje och viktigare dimension.

Det här var en utklassning med 2–1. Det var förhistoria mot framtid, en monokel mot ett par VR-glasögon.

Vi ska aldrig någonsin låta Leicesters fjolårssäsong tappa sitt värde i fotbollens annaler – skrällen lyfte hela den här sporten – men vi kan inte sitta här och analysera matcher med den som någon typ av förlåtande filter.

Idag har Leicester ett lag där spelarna i stort sett bara gör en sak vardera. Huth nickar, Morgan rensar, Ndidi tacklar, Drinkwater lyrar, Vardy springer, Mahrez dribblar och Albrighton slår inlägg.

De är så rätlinjiga, så endimensionella – och i en jämförelse med detta färgsprakande Sevilla framstår de som plågsamt primitiva.

Visade Europa vad hajpen handlar om

Matchplanen? Samma som igår, samma som förra veckan, samma som vi sett i årtionde efter årtionde. Sjunk djupt, stå kompakt, utgå från det mest grundläggande 4–4–2 du överhuvudtaget kan föreställa dig.

Kontrasten mot ett varierat, flexibelt, mångfacetterat Sevilla kan knappast bli tydligare. Där bryts det linjer, där byts det positioner, där växlas det bolltempo. De går brett i den ena framstöten, för att sedan virka smått i nästa. Nasri och Jovetic faller in mellan lagdelarna, och pauserar med foten på bollen tiondelen innan insticket elektrifierar anfallet.

Som alla vet har vulkancoachen Jorge Sampaoli gjort ett fantastiskt utvecklingsarbete med det här laget – precis som sportchefen Monchi gjort ett oefterhärmligt uppbyggnadsjobb med hela klubben – och ikväll visade de Europa vad hajpen handlar om.

De gjorde tillräckligt för att vinna matchen och avgöra dubbelmötet tre gånger om. De missade straff, de sköt i stolpen och de prickade ribban.

Men det högavancerade, finkalibrerade Sevilla gjorde bara två mål. Och det trögrörliga, entaktade Leicester City gjorde ett.

Den här gången tycker jag inte att vi ska låta de siffrorna lura oss, inte låta ett omställningsmål färga summeringen på ett överdrivet sätt.

Inte lika bra lag som Sevilla

Även om jag inte tillhör dem som tycker att den bollhållande spelmodellen på något sätt är moraliskt överordnad så föredrar jag ändå en fotboll med tanke, innehåll och ambitioner.

Sevilla har skapat sig sin position på fotbollskontinenten genom smartness, nytänk och långsiktighet. Det genomsyrar allt de gör, det präglade deras insats ikväll och det kommer alltjämt att vara intakt i returen om några veckor.

Leicester byggde sin mirakelsäsong på en häxbrygd av tro, hopp, adrenalin och brödraskap – men det verkar inte finnas särskilt många klunkar kvar i den kalken nu.

Det bästa som finns i fotboll är att ha fel, att bli överbevisad av en sport som fortfarande kan överraska.

Jag vet det, och Leicester City vet de bättre än några andra idrottsutövare på hela den här planeten.

Vi kan upprepa det hela vägen in i returen och vi kan vrida och vända på oddsen och vi kan konstatera att allt såklart fortfarande är möjligt här. Vi kan dock inte på något sätt argumentera fram en slutsats som innebär att Leicester är ett lika bra fotbollslag som Sevilla.