Imponerande och skeptiska till fotbolls-VM

FOTBOLL

NEW YORK

De är imponerade.

Och skeptiska.

Och självförebrående.

Allt på samma gång.

Fotbolls-VM väcker motstridiga känslor i amerikanerna.

Man skulle av tidigare decenniers rapportering kunna dra slutsatsen att fotbolls-VM passerar helt obemärkt i ett USA där soccer – som världens vackraste sport ju kallas här – till vardags inte är större än vad innebandy är i Sverige (många vill spela – ingen vill titta på).

Men inte alls.

Alla matcher visas på tv och alla tidningar med självaktning har egna reportrar på plats i Tyskland och ja, i första hand handlar det kanske om att tillfredsställa en marknad bestående av väldiga invandrargrupper

Men det finns även allmänt, bland helt vanliga amerikaner, en medvetenhet om att fotbolls-VM inte bara pågår.

De har de facto koll på att det i resten av världen är större än OS, Super bowl och World Series tillsammans.

Problemet är att de inte vet hur de ska förhålla sig till detta.

Läser man rapporterna i exempelvis New York-pressen, som ska föreställa hyggligt upplyst, kan man konstatera att reportrarna är imponerade av själva evenemanget, av fansens engagemang och av lyskraften hos de största stjärnorna.

Man kan också spåra ett visst mått av självförakt. De skäms lite, på ett väldigt oamerikanskt sätt, över att USA som enda land i världen inte är riktigt delaktigt i den största showen av dem alla.

”Vad fan är en hörna?”

Men samtidigt – hur de än försöker kan många inte för sitt liv förstå varför spelet fotboll soccer i sig är föremål för sådan kärlek.

”Vad fan är egentligen en hörna”, skrev exempelvis New York Posts utmärkte krönikör Mike Vaccaro i söndags.

Det är bara ett moment – hörnorna – som orsakar huvudbry.

Inkast tycker de också är konstigt. Offside utan tydliga linjer. Och det faktum att man kan använda huvudet. Nickar beskrivs inte sällan som ”ovärdiga”!

Fast svårast har det resultatinriktade USA att överse med 0-0-matcher. Ett idrottsevenemang som inte avgörs, som inte har en vinnare, som inte innefattar några mål, det är i amerikanska ögon inget riktigt idrottsevenemang.

Galet förstås, men uppfattningen är inte så konstig.

Som själva George Bush konstaterade i den store Erik Nivas USA-dokument i Sportbladet igår:

– Där jag växte upp såg vi aldrig fotboll. Sporten visades aldrig på tv. Vi visste knappt att den fanns.

Och medan exempelvis ishockey går att uppskatta utan några förhandskunskaper – det smäller ju! – kräver fotbollen en del av sina åskådare.

Har man inte vuxit upp med den och inte är bekant med taktiska detaljer, är en 0-0-match förmodligen rasande trist.

Precis som en baseball-match – där det inte heller”händer något” – är rasande trist för en europé.

Behöver en rejäl framgång

Allt skulle kunna vända på en tiocentare om USA fick en rejäl framgång i Tyskland.

Det skulle de verkligen älska i det här landet, att deras underdog-landslag gick ut och ställde till det för en omvärld som ser ner på dem.

Efter Tjeckiens uppvisning i Gelsenkirchen igår verkar ju det så lagom troligt, men tja, kan man fortsätta hoppas på ett Sverige som inte lyckas näta mot Trinidad & Tobago kan man väl fortsätta hoppas på.

Efter debaclet mot Trinidad & Tobago åkte jag ner till Little Italy, satte mig på en krog och sa:

– Made me sick! Zlatan...he’s got too much money. Choked on his money, I think.

Alla som kan TV-sportens krönika från VM 94 vet hur kul det var...

På torsdag får det nog fan bli Slate, en bar på 21:e gatan mellan femte och sjätte avenyn.

Där arrangerar festfixaren Thomas Noe blågula balunser under Sverige-matcherna och rapporterna säger att det var duktigt drag i lördags.

Så:

Go, Sweden, go.

Per Bjurman