Mejla

Simon Bank

”Första steget in i ett liv som äntligen är hans eget”

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 5

RIO DE JANEIRO. Vad ska du med världen till om du inte kan vara den du är? Vad ska du med medaljer till om det inte är du som firas?

Ian Thorpe kommer ut.

Jag hoppas att det är hans första steg in i ett liv som äntligen är hans eget.

Från första gången jag pratade med honom slog det mig att det var svårt att få ihop bitarna.

I bassängen var han ju starkast av alla, ett överljudsmonster med 52 i skor som fräste iväg och fick konkurrenterna att prata om att det lät som en utombordsmotor när han drog igång sina fruktade bensparkar.

Utanför var han så… mjuk.

Mild, artig, väluppfostrad, oerhört lätt att tycka om; de snälla ögonen, den varma framtoningen. Det fanns inte en Ian Thorpe, utan två. Och det verkar ha funnits det på fler sätt än ett.

Viskningarna om hans läggning har funnits där så länge som jag kan minnas, och när rapporterna om hans personliga problem började rulla in var det lätt att koppla ihop det ena med det andra.

Det är inte lätt för någon som ikonförklarats som barn att hitta sin väg som vuxen.

Det är ännu svårare för någon som inte ens kan försöka göra det genom att vara sig själv.

Hoppas det gör han lycklig

Det finns inte en människa i simvärlden som är överraskad över dagens stora nyhet, det överraskande är att han till slut kommer ut. Jag hoppas så innerligt att det hjälper honom i hans kamp för att bli en hel, lycklig människa.

Vad hade hänt om en sjuttonårig Ian Thorpe kommit ut som gay? Hade världen rasat ihop?

Förmodligen inte. Simsporten är inte lika fast i heteronormen som många andra idrotter, när vågorna lagt sig hade han med allra största säkerhet kunnat fortsätta vara den älskade, hyllade Ian Thorpe.

Men det är ju faktiskt inte det som avgör.

Det som betyder något är hur han själv kände, hur han själv upplevde omvärldens tankar, blickar, attityder.

Hör här: Det är alltid så.

Det spelar ingen som helst roll om idrottsvärlden upplever sig vara öppen, ickedömande och ointresserad av sexualitet så länge som den som står utanför normen inte vet det, inte känner det i sin vardag, i omklädningsrummet, i idrottshallen, bland sponsorerna eller supportrarna.

Vi tror alltid att det är det som sägs (Bög! Fjolla!) som är problemet.

Lika ofta är det det som inte sägs.

”Vi menar det här: du får älska vem du vill”.

Svårt att hitta en ny identitet

Det har gått fjorton år sedan jag satt och följde varje simtag vid bassängkanten i Sydney-OS. Väldigt många av de australiensiska hjältarna har gått på grund sedan dess.

Grant Hackett har legat på klinik för att bli av med sitt sömnmedelsmissbruk. Geoff Huegill har gripits för kokaininnehav. Ian Thorpe har lidit av klinisk depression, av alkoholism och drogberoende.

Det är inte lätt att uppfinna en ny identitet på andra sidan prispallarna.

Det är ännu svårare om du inte ens kunnat vara ärlig med vem du var från första början.

Ian Thorpes självbiografi kom ut för två år sedan under titeln ”This is Me”, ”Det här är jag”. I den slog han fast att alla hade fel, han bemötte gay-ryktena med kraft, pratade om att han aldrig haft något annat än hetero-relationer.

Han kanske inte visste vad som var sant, han kanske inte visste hur sanningen skulle tas emot.

Det är inte upp till mig eller någon annan att försöka förklara Thorpes depressioner eller missbruk med hans hemligheter, det är inte upp till oss att formulera hans historia.

Ian Thorpe får göra det själv, han får äntligen ställa sig upp och säga ”Det här är jag”, och göra det utan att behöva ljuga.

Under tiden kan du, jag, idrotten bara göra vår förbannade plikt – i varje omklädningsrum, i varje idrottshall, på varje läktare.

Ställa oss upp, säga det om och om igen:

”Vi menar det här: du får älska vem du vill”.

Av: Simon Bank

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN