Bank: AIK kan ha fumlat bort alltihop - på stopptid

FOTBOLL

En guldhjälte från 1998 kom till Råsunda med sin nya klubb.

Han hette inte Baxter.

Han hette Självmål.

Ni minns förstås. När AIK vann sitt senaste SM-guld toppade "självmål" den interna skytteligan länge och väl. I går var han inte inskriven i manus.

Det skulle ju handla om Tränarstjärnornas Krig.

Darth Baxter kom hem, Rikard Skywalker tog strupgrepp, och jag skulle kunna gå på ett tag om tillståndet på Den AIK-mörka sidan" men ni ser ju så bra på bilderna:

Imperiet darrar.

Några satt, andra hukade, den tappre Markus Jonsson sjönk ihop till en liten fläck av plågad svart svett mitt i alltihop. AIK mådde så illa, det var som en omtagning av scenerna från 2004, när de börjat förstå att de skulle åka ur.

Den här gången är de inte uträknade. Däremot kan de räkna ut hur de kan förlora sitt guld, och det är väl det som gör mest ont.

AIK kan ha fumlat bort alltihop. På stopptid.

Lite rutin, lite kyla, lite vana...

Om matcher spelats utan stopptid hade AIK lett serien med fem poäng. Men de sölade bort två poäng mot Elfsborg, och de sölade bort två mot Helsingborg i går. Det var förstås grymt, men det säger också något om små, stora saker som finns eller saknas i ett lag.

Lite rutin, lite kyla, lite vana, sådant.

Allsvenskan är inte bäst i världen, men den är inte heller - för att citera en känd poet - amateur football. Emellanåt blir man straffad för billiga misstag.

Jag syftar då inte nödvändigtvis på Daniel Arnefjord.

Fyra AIK:are var först på Fredrik Björcks inkast, Arnefjord valde fel och Daniel Örlund fanns för andra gången på tre matcher i landet ingenstans.

2-2. Självmål. Luften ur.

Det fanns ju så många alternativa slut. HIF kunde avgjort matchen i första halvlek, AIK borde gjort det i andra.

Baxter och Norling skickade ut varsitt lag som ville anfalla så snabbt det bara gick. Stundtals kändes det som att AIK inte bara ville vinna matchen, utan allsvenskan och Champions League också, helst i varje anfall.

Daniel Tjernström och Markus Jonsson fick ta hand om varsin kant, medan Niklas Sandberg skulle skära av Henrik Larsson i uppspelsfasen. HIF var bättre på att anfalla brett, och med Andreas Jakobsson som uppsamlare och bollfördelare centralt kunde de lugna ner spelet då och då.

Det var sällan som kunnandet matchade ambitionen, lagen spelade för snabbt för sitt eget bästa - men det var intressant att titta på.

Jag njöt också av att se tränarna. Norling är inte så lik Baxter som ledare, men när de stod vid sidlinjen i går höll de händerna på ryggen på samma sätt, pekade på samma sätt, ropade på samma sätt, och om det varit socialt accepterat hade jag ställt mig och ropat:

- Två Stuart Baxter, finns bara två Stuart Baxter"

Så gjorde Luton Shelton 1-0 på en modig Babis Stefanidis-passning - och det har vi sett förut. Både Lutons löpning och AIK:s övermod på offensiva hörnor. I anfallet efter sköt Jakobsson i ribban, HIF var på väg rakt in i guldstriden och AIK-aktien rasade. Åtminstone en av de där sakerna gjorde Baxter lycklig. Norling hade två möjliga val i paus. Han kunde dra ner tempot, eller sätta in en offensiv spelare som klarade farten. Han valde nummer två, med Wilton Figueiredo som trequartista.

Rikard Skywalkers val vände matchen.

Gnaget vände, men Gnaget föll

Plötsligt fanns två-tre-fyra spelare som klarade att spela med skarvar och direktpass. Figueiredo styrde, men bäst var Gabriel Özkan, 20 år, med elvispar till fötter.

HIF har stora kvalitéer, men inte så mycket fart på sitt innermittfält. De var därmed rätt illa ute. Burgic borde gjort mål. Mendes borde gjort mål. Lille Pierre Bengtsson borde gjort mål.

Det såg ut som att AIK sprang mer efter paus, men det är så det brukar se ut när ett lag lyckas hålla i bollen. Det finns inget att springa efter annars. Gnaget vände, men Gnaget föll.

Kan de resa sig?

Tja, ett lag som kan vända en match som AIK vände i går går inte att räkna bort. Deras andra halvlek var en uppvisning i kollektiv styrka och individuella misstag. AIK borde avgjort, eller varit smart nog att spela bort de sista minuterna i stället för att gå på avslut.

Elfsborg ser ut som guld, men AIK ser ut som en samling oslipade diamanter. De är roliga att se, lätta att tycka om, men inte riktigt färdiga än.

Det är inte guldstriden heller. I morgon har Elfsborg ett elakt Kalmar på bortaplan. Och än kan Imperiet slå tillbaka.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM