Imperiet Chelsea slår tillbaka – med heder

Foto: Steve Sidwell (t.v.) tillsammans med Chelseas lagkapten John Terry.
FOTBOLL

LONDON. Måste lugna ner mig nu.

Ser Milans målvakt Dida bli utburen på bår med en ispåse i ansiktet och blir så förbannad att jag skakar, jag tänker att ”måtte dom bära in denne ynklige brasilianske keeper i ett omklädningsrum och låsa dörren och låta den usle bedragaren ligga där tills han ruttnar”.

Men nu ska det handla om Chelsea.

Om fotboll, om öppna dörrar.

Imperiet slår tillbaka, kan man säga.

Roman Abramovich satt på läktaren på Mestalla i Valencia och vi som studerat honom i närbild under Chelseas ups and downs på senare tid märkte skillnaden:

Plötsligt satt Roman och viftade med armarna och fladdrade med alla sina tre ansiktsmuskler och visade ett engagemang som tydde på att...this time it’s personal.

Inte pengar, utan nåt värdefullare: personlig heder.

Den närmast bisarra utnämningen av Avram Grant som manager efter José Mourinho har vänt upp-och-ned på hela Chelsea FC, från de trognaste fansen till spelarna.

Sen Mourinhos adjö har det varit protester på Stamford Bridge, öppna brev från fansen till Abramovich, kritik från anonyma chelseaspelare i media, en total utdömning av israelen Avram Grant, till och med antisemitiska sånger riktade mot den ”judiska falangen” i Chelsea.

Utstrålning som en begravningsentreprenör

Efter Chelseas sensationella 2–1 borta mot Valencia i går – ja, man måste i nuläget säga att det var en sensation – stod Avram Grant, med en utstrålning som en begravningsentreprenör på Östermalm, och tog emot sina spelare när de gick av planen.

Det var inga Mourinho-kramar, direkt.

Det fanns ingen hjärtlighet. Det var ett ljummet handslag från stjärnorna och blicken-åt-ett-annat-håll, och alla som håller på Chelsea måste ha fattat den signal som spelarna sände:

Vi är jävligt bra och spelar för Chelsea, vi har en personlig stothet att försvara, men DU har ingenting med det här att göra!

Roman Abramovich fick frispel av glädje när Joe Coles delikata yttersida (när slogs en sån passning i allsvenskan senast?) nådde den ende som fanns på Valencias planhalva, Didier Drogba, och Chelsea kunde göra segermålet till 2–1.

Fruktansvärt starkt gjort av det Chelsea som i början hade problem med en hög Valencia-press och en sprallig David Villa, men som sen knöt ihop det hela med sin dödliga Bermuda-triangel (Makélélé bakom Mikel och Essien).

Alla spanjorer som kom in i den triangeln sjönk förr eller senare rakt ner igenom gräset, helt oförklarligt.

För mig är det obegripligt att ett lag med så många läckra lirare som i Valencia kunde tappa så mycket som de gjorde i andra halvlek, jag förstår inte varför mittfältarna Marchena och Albelda tvingades sjunka så djupt. Det var ju när de stötte högre upp som Chelsea fick problem?

Till och med Abramovich ska tala till folket

Nå, Roman Abramovich jublade.

Chelseas fans fick nånting att glädjas åt.

Avram Grant köpte sig lite mer tid.

Och allt tyder på, enligt rapporter här i England, att Chelsea från och med nu ska införa en öppnare attityd där fansens åsikt får större betydelse och där till och med Roman Abramovich, Kejsaren av Imperiet, kommer att tala till folket emellanåt.

Öppnare dörrar, alltså.

Den dörr som slogs igen bakom Milans målvakt Dida i går efter Celtics 2–1-seger kommer förhoppningsvis att vara stängd för evigt.

Celtic-supportern som sprang in och gav honom en klapp på axeln gjorde en tabbe och måste nu portförbjudas. Men det som den grabben gjorde är ingenting i jämförelse med Didas schimpanskonster. Vilken gris. Vilket bedrägeriförsök mot fotbollen.

Stäng av den svinaktige fuskaren på livstid.

ARTIKELN HANDLAR OM