RIV DET!

FOTBOLL

Myntkastning har inget med passion att göra men det nya lagförslaget är inte lösningen på problemen

Foto: FOTO: ANDREAS BARDELL
Inför årets första Stockholms­derby gick klubbarnas fans samman i en gemensam protestet mot Sef:s ny regler. Det slutade ändå med kravaller och svarta rubriker. Simon Bank tror dock inte att det nya lagförs­laget är lösningen på problemet.

Ultras, huliganer och svennesupportrar är mycket, men de är ingen fara för rikets omedelbara säkerhet.

Därför ska vi plocka fram ett lagförslag som heter DS 2008:20. Läsa det, vrida och vända på det.

Och riva det.

Foto: FOTO: BILDBYRÅN
Senaste derbyt.

När hämmade män med skadade mans- och självbilder ­bekräftar sig själva och varandra genom att slå sönder halva Råsunda har det inget med ”kultur” att göra.

Det har, framför allt, inget med ”passion” att göra.

Ni var en del som mejlade och skrev om det efter ­förra skandalderbyt (det börjar bli lite tautologiskt, det ordet). Att det visst hade med passion att göra för den som kastade saker för att skada andra människor.

Bollocks.

Passion är en tillgång. Passion är det som gör att man känner att man vill skrika eller krama eller älska eller hata eller, för den delen, kasta mynt.

Men att kasta mynt är ingen tillgång, det är ett uttryck för en brist.

”Idrottsanknuten brottslighet”

I onsdags röjde små- och stora pojkar på Råsunda, de snickrade vidare på den levande läktarkulturens kistlock. Som de gör. Våra stora fotbollsklubbar är företag, och det är dålig ekonomi att slå sönder läktare, ­skrämma barnfamiljer eller pissa på klubbmärken.

Alltså kommer någon att röja upp kring fotbollen.

Framtidens läktarkultur kan formuleras av dem som står på läktarna – ­eller av någon annan.

Och när någon annan gör det så kan det se ut som det gör i DS 2008:20.

Alla som sett en halv match på någon av de större ­allsvenska arenorna i vår har sett och hört protesterna mot det nya lagförslaget som ska reglera det där som på juridiska kallas ”idrottsanknuten brottslighet”.

En fri uppskattning säger mig att runt arton procent av alla som protesterat vet exakt vad lagförslaget går ut på. Det är en 90-sidig bibba som blandar sunda förslag (att kriminalisera brännande av tusengradiga eldpjäser i folkmassor, att effektivisera rättsprocessen när folk ställer till med upplopp kring fotbollsmatcher) med de vanliga ropen på hårdare straff och inskränkningar av den personliga rättssäkerheten.

Tre grundpelare i förslaget:

1. Att polisen ska kunna ansöka om att porta fans som missköter sig. I dag kan bara klubbarna göra det.

2. Att kunna stänga av fans under tiden som handläggning av deras ärenden pågår.

3. Att göra det olagligt att springa in på planen, kasta in saker och att bränna eller inneha fyrverkerier på arenan.

En sak först:

Känslomässigt har jag inget emot att man kör gammal, ­hederlig medeltida rättvisa mot våldspojkar som mord­hotar, kränker och pissar på andras rätt.

Men när jag läser ett lagförslag där det står att man vill ­skapa utrymme för att straffa folk i väntan på dom, eller att man vill ge polisen möjligheter att ta in folk till förhör utan att de ens är misstänkta för brott – ja, då blir jag faktiskt ­lite rädd.

Det är mest dumt

Jag blir rädd eftersom ”effektivitet” inte alltid är så långt från ”godtycke”. Jag blir rädd eftersom inskränkningar i människors rätt nästan alltid kommer gradvis. Och jag blir rädd eftersom jag förra veckan skrev om behovet av ett grundläggande förtroende för rättsväsende och ordningsmakt.

Det finns delar i det här lagförslaget som skulle gräva milslånga tunnlar ­under ett sånt förtroende hos många. Och vill man komma åt den där fascistoida supporterprocenten som slåss, pissar och kränker – och det vill man – så är en vettig start att se till att få med de andra procenten på sin sida.

Det vi ser nu är mest bara dumt. På ena sidan står ett brett supporterkollektiv och målar fiender i vitt och svart. Om ni lyssnar så hör ni dem, de låter så här:

– Ni vill bara döda våran kultur! Ni vill att alla ska sitta ner å hålla käften! Ni fattar inte fotboll å ni fattar inte PASSION!

Problemet är att om nu läktarvärlden är så svart och vit, om passion per definition måste vara släkt med våld och piss och hot och svineri – då får man också köpa att det kommer en motkraft som säger så här:

– Om passion är våld, piss och hot – då får vi väl ta bort er passion.

Tacksam position att vara offer

Alternativet?

En färgskala. Att supportrar, ordningsmakt, klubbar och förbund sätter sig ner och snackar om var gränserna går och vad man ska göra när någon kliver över.

Om det finns något supportrar älskar mer än sina lag så är det att vara offer och martyrer. De är offer för dumma ­medier, för grisiga poliser, för taskiga vakter, för slumpen, för sina ­egna oförstående klubbar, för en blind Gud och för en elak fan och hans elaka moster.

Att vara offer är en tacksam position, eftersom den betyder att du slipper ta ansvar.

Och om det är något som lagförslag DS 2008:20 kommer att åstadkomma så är det att mångdubbla antalet ­martyrer på läktarna.

Jag kan inte tänka mig att vi vill åt det hållet.

Gult

✓Gult kort

Nollorna

Den 14 april i fjol satt jag och skrattade åt Franska ligan. Ni vet, det var den dagen då de åtta matcherna slutade så här: 0–0, 0–0, 0–0, 0–0, 2–0, 0–0, 2–0 och 0–0. Då visste jag inte att allsvenskan skulle försöka slå rekordet året efter.

✓Veckans snackis

En vecka som den här bläddrar vi i Aftonbladet från den 18 juli 1997. Mentor Sandlin hade varit på Gothia Cup och skrev att ”för mig är Veckans Lirare en elvaårig grabb från Spånga Kyrkväg” och utnämnde en kille i Inter Orhoy till ”2000-talets Limpar”. Elva år senare hotas Gabriel Özkans karriär av trasslande lårmuskler. Men talangen finns kvar.

✓Rött kort

IFK Norrköping

Inte så många rätt i år va?

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM