Wennman: Beckham slår en straff mot Portugal – jag tittar redan bort

FOTBOLL

BADEN-BADEN.

Det här är egentligen väldigt mycket hysch-hysch, men jag går inte i det engelska fotbollsförbundets ledband och kan därmed inte låta bli:

England tränade straffar under en ”hermetiskt tillsluten” träning i går, och det gick så fiaskobetonat dåligt att till och med de tyska säkerhetsvakterna ruskade på huvudet.

Skotten hamnade över, utanför, var illa placerade, präglades av nervositet fast det inte gällde nånting – som om Englands bedrövliga straffhistoria i de stora turneringarna (utslaget fyra gånger) för evigt bitit sig fast i hjärnorna.

Inte för att jag tillskriver det nån större betydelse. Jag håller med de som säger att straffträning är rätt värdelöst – utom för målvakter – eftersom allting ändå blir totalt annorlunda när det verkligen gäller.

Svek mot nationen

Under Dödens Vandring från mittcirkeln ner till straffpunkten, med vrålande fans på läktarna och miljoner tv-ögon i nacken, blir den där enkla bredsidan som du sätter på träningarna det svåraste du nånsin gjort, det finns inte en nerv i kroppen som lyder order. Här är det bara isvatten i ådrorna som kan rädda dig.

Men i alla fall: jag kan inte berätta vem min informatör är, ty det skulle inte ses med blida ögon av FA och förmodligen kallas ett svek mot nationen.

Ungefär som när Sportbladet avslöjade Sveriges hemliga frisparksvariant på Stadion och Lars Lagerbäck nästan började gråta, alltså.

Inte för att Svennis skulle bry sig, inte ett dugg, men det finns vissa strikta koder att hålla sig till i det alltmer absurda förhållandet mellan fotbollen och media.

Rooney – ett fläskben

Om FA känner sig sviket av engelsk press kan man räkna med att det på nästa presskonferens dyker upp namn som...tja, Jermaine Jenas och Wayne Bridge, såna som garanterat inte kommer att spela i kommande match.

Om FA däremot är nöjt och belåtet kan vi få ett fläskben i form av Wayne Rooney.

Under hela tiden här i Tyskland har Rooney hållits väl isolerad från Drevet och inte fått uttala sig om hela den berg- och dalbane-liknande process som förde honom från ett brutet mellanfotsben till spel i VM – på bara sex veckor.

I går fördes han upp på ett podium och fick berätta ... eller vad man nu ska kalla det.

Liverpoolpojken är inte inskolad i de här salongerna än, och om han är som en galen noshörning på planen – vild, arg, svärande, frustande, ostoppbar – så är han blyg och tyst och generad bakom skogen av mikrofoner. Det är rätt mycket naturbarn av Ingemar Stenmark-sorten, om ni förstår.

Inte så spännande

Han sa i alla fall:

Att han hela tiden trott på spel i VM.

 Att han totalt struntade i dragkampen bakom hans rygg, mellan FA och Manchester United, och bara såg VM framför sig.

 Att han inte bryr sig om kritiken mot Englands spel, det är resultaten som räknas.

 Att det inte är några problem med att spela ensam foward på topp.

 Att han är nöjd med sin insats mot Ecuador.

 Att han inte känner större press än till exempel Joe Cole, Steven Gerrard och Frank Lampard.

 Att han inte måste göra mål till varje pris – huvudsaken är att England vinner.

Att laget är bättre än för två år sen.

 Att det vore underbart med revansch för EM-förlusten mot Portugal (då han fick foten söndertrampad).

Tja, det var inte mer spännande än så.

Men det var ändå Wayne Rooney, 19, i egen hög person.

Det är inte många som slår honom i fråga om vilja, talang och mångkunnighet här i VM, och eftersom han har en gås oplockad med Portugal tror jag han blir grym att skåda på lördag.

Blir det straffar (som i EM) och han är kvar på plan kommer han förresten att ta en av de fem första.

De andra är, enligt mitt öga i Svarta Skogen, Steven Gerrard, Frank Lampard, Owen Hargreaves och – David Beckham.

Uhum ... Beckham, ja ...straff mot Portugal ... i en kvartsfinal ... jag blundar redan och tittar bort.

Peter Wennman