Nu ska de kliva ut ur 98-hjältarnas skugga

Bank: Som 1998 – franska järn-kedjan brister aldrig

MOSKVA. Franska fullblodsvinnare på ena planhalvan, bragdkroater på den andra – och ändå har de en sak gemensamt allihop.

Den här finalen är full av spelare som vuxit upp i skuggan av 1998.

Det här är dagen de kan skaffa sig en egen stjärna.

Alla svettiga träningspass, alla strävsamma seriematcher, alla framgångar och alla förluster… det finns ändå inget som lika tydligt kan definiera bilden av en karriär som mästerskapsfotboll med ett landslag.

VM gör högerbackar till hjältar och hjältar till syndabockar, och inga stämplar sätter sig någonsin lika hårt som de här.

Ja, ni vet ju.

I Sverige grundlagsändrade vi som bekant häromåret, så att det numer är olagligt att prata om svenska landslag och VM utan att referera till bronslaget från 1994. Och det är ändå ingenting mot hur det länge varit i både Kroatien och Frankrike. För tjugo år sedan hade de sitt 1998, sitt VM, det som Frankrike vann och Kroatien tog brons i – och ingenting blev sig likt efter det.

98-hjältarna har blivit stortränare, de har blivit förbundskaptener och tv-experter. 

Foto: Foto: AP
FAVORITEN. Det är 20 år sedan Frankrike vann sitt första VM-guld i fotboll. Oddsen talar för att det andra kommer i kväll.
Foto: LUCA BRUNO / TT / NTB Scanpix
Didier Deschamps var med och vann VM-guldet 1998 – i dag kan han göra det som förbundskapten.

Förtjänar skriva egen historia

När Deschamps tar ut en startelva står sju spelare ur hans gamla mästarlag redo att kommentera dem i sina olika expertroller, när de kroatiska spelarna samlas i landslaget så möter de 98-hjälten Davor Šuker som är ordförande i förbundet. När de tittar ut mot avbytarbänken så sitter 98-målvakten Dražen Ladić där i sin roll som assisterande förbundskapten.

Alla förtjänar att skriva sin egen historia, när ljusen tänds över Luzjniki i kväll har de här spelarna sin chans att skaffa sig sitt eget utrymme, sin egen historia.

Sätta sina fotavtryck i evigheten, sy fast en stjärna över landslagsskölden på bröstet.

Bli det de vill vara.

Det är två väldigt olika lag som ska försöka.

Kroatien har slagits, svettats, stridit, slitit, slagit straffar och sprungit hela vägen fram till världens största fotbollsmatch.

Frankrike har gått till den här finalen. Bokstavligen, emellanåt.

I semifinalen mot Belgien gjorde de bara målet de behövde, innan de sjönk hem och slog igen alla dörrar med en smäll, som i en skräckfilm där någon blir instängd. Precis som 1998 har Frankrike en toppanfallare som inte gör mål (Olivier Giroud nu, Stéphane Guivarc’h då), precis som 1998 var det en back som avgjorde semifinalen (Thuram då, Umtiti nu), och precis som 1998 har de en järnkedja som aldrig brister.

Frankrike har aldrig förlorat en landskamp när Barthez, Thuram, Blanc, Desailly och Lizarazu var på planen samtidigt. Och Frankrike har aldrig förlorat en landskamp när Paul Pogba och N’Golo Kanté startat ihop på mittfältet. Fjorton vunna, fyra oavgjorda.

Det är det paret som Luka Modrić och Ivan Rakitić ska hitta hål i i kväll.

Tänker inte förlora igen

N’Golo Kanté, den ödmjukt lojale lille löpmaskinen som alla älskar. Han som kör Mini Cooper till träningarna med Chelsea, som kraschade bilen en onsdag och körde samma bil till träningen på fredagen. Med repor och gaffatejpad backspegel. Och så Paul Pogba, den excentriske exhibitionisten som byggt sitt eget varumärkesuniversum, med ena foten i USA och den andra i Manchester.

Han kom till VM som lätt ifrågasatt och konstant svartmålad som symbol för en urspårad låtsasfotbollsvärld.

Han kan åka härifrån som den som gjorde Frankrike till världsmästare.

I VM har han sjunkit ett steg tillbaka i planen, tagit större ansvar, synts mindre. Gjort det som är bäst för laget. Och i omklädningsrummet har han varit den han är född att vara: inför matchen mot Argentina var det han som tog kommandot i taktiksnacket, inför matchen mot Belgien var det samma sak.

– Jag vill inte åka hem innan allt är slut, sa han. Jag vill gå till final och jag vill vinna den.

Nu, inför finalen, har han upprepat det:

– Jag har lärt mig att finaler inte är något man spelar, utan något man vinner.

Jag vet inte om han lärde sig det av Juventus eller av att förlora EM-finalen för två år sedan. Men han tänker alltså inte förlora igen, och jag tror att både han och Frankrike kommer att ha nytta av den erfarenheten.

Kan gå på flera

Det är lätt att se det här som en match mellan Frankrikes suveränt starka mittfältslås och Kroatiens mittfältsgenier. Fransk kvalité och struktur mot kroatisk kreativitet och problemlösning. Mandzukić har dyrkat upp värre dörrar än de här i sitt liv, och var det inte så att Modrićs karriär började med att han fick benskydd i trä av pappa Stipe eftersom familjen inte hade råd med riktiga? (nej, det var inte så, det är en skröna).

Och jag tror inte att det blir riktigt så entydigt eller endimensionellt.

Det kan lika gärna bli en match som styrs av Antoine Griezmanns fotbollsbriljans (jag tror det), det kan lika gärna bli en batalj som formas av kroatisk cynism (de har den kvalitén också).

Nu krymper blickfånget, nu zoomar världen in mot linjerna runt Luzjniki. Kvällar som den här kan göra högerbackar till hjältar, hjältar till syndabockar.

Det finns inga skuggor kvar längre, det finns ingenstans att gömma sig. Historien börjar här.


avSimon Bank