Georgien on my mind

Publicerad:
Uppdaterad:

FOTBOLL

Kriget är över, fotbollen har kommit hem

1 av 4 | Foto: Erik Niva

Det militära kriget är över – den kulturella krigföringen har bara börjat.

Med ryska stridsvagnar några timmar från Tbilisi gäller det för georgierna att påminna världen om att de fortfarande finns.

Ett VM-kvalande fotbollslandslag har aldrig varit viktigare än i en 2000-talsvärld där domarens visselpipa låter högre än briserande bomber.

Både en och två gånger tappar jag räkningen och tvingas börja om.

Trettioen, trettiotvå, tre… Satan.

Sextiofem, sextiosex, sjutt… Sext… Helvete.

Det tar sitt tag, men när jag till sist lyckas hålla koncentrationen så länge att jag kan konstatera att de är sjuttiotvå stycken.

De är röda och vita, med fyra kors i varsitt fält. De är georgiska flaggor, och omringar nu precis hela planen på nationalarenan i Tbilisi.

Det är bara några minuter kvar till avspark i VM-kvalmatchen mellan Georgien och Cypern, och att kalla kvällen för speciell vore att underdriva.

För mindre än två månader sedan var Rysslands röda armé bara några få mil härifrån, med sina stridsvagnar och sitt artilleri.

De ryska trupperna kontrollerar fortfarande Abchazien och Sydossetien – en femtedel av det territorium som Georgien ser som sitt – men kriget är över och georgierna har slutat dö.

Och fotbollen har kommit hem igen.

Efter att ha tvingats inleda VM-kvalet i exil har nu Georgien äntligen fått tillstånd från Fifa att återigen spela sina matcher i Tbilisi.

Högtalarna sprakar till, och något som påminner rätt mycket om ledmotivet till ”Star Wars” dånar igång. Det är den georgiska nationalsången, ”Tavisupleba”.

Den har bara funnits i fyra år, och fram tills nu har folk knappt hunnit lära sig texten. Men nu har något hänt. Nu har ett krig kommit emellan.

50 000 människor stämmer upp och klämmer i på sitt säregna språk:

”Amodis da or zghvas shua brts'q'indeba, Da dideba tavisuplebas, Tavisuplebas dideba”. Gryningsstjärnan stiger, och lyser mellan våra två hav. Så hylla friheten, låt friheten hyllas.

Runt planen står sjuttiotvå fanbärare och vajar med sina rödvita flaggor.

Domaren blåser i pipan – och fotbollen i Georgien börjar rulla igen.

Två timmar senare är Zurab Khizanishvili en man med motstridiga känslor.

Å ena sidan, han hade själv orsakat en straff och dragit på sig ett gult kort när ett ganska nervöst Georgien bara fick 1-1 mot Cypern.

Å andra sidan, ett fritt och självständigt Georgien hade fortfarande ett fotbollslandslag som spelade VM-kvalmatcher på sin nationalarena.

– Det viktiga med den här matchen var inte resultatet – det var att den spelades. I augusti satt jag hemma och undrade om det ens skulle finnas ett Georgien längre. Det var då ryssarna verkade vara på väg mot huvudstaden. Det såg ut som att de skulle föröka inta Tbilisi och döda alla som kom i deras väg.

Den mixade zonen utanför Boris Paichadze-stadion är stimmig och stojig, men Zurab Khizanishvili tar sig tid. Han är en av de mer väletablerade georgiska spelarna. Efter en lyckad tid i Skottland – Dundee United och Glasgow Rangers – lyfter han numera Premier League-lön i Blackburn.

Själv tillbringade han de där skräckfyllda augustikvällarna i sin lyxiga Manchester-lya. Hans barndomskompisar låg nergrävda i något lerigt georgiskt dike med maskingevär i händerna.

– Jag har fem, sex goda vänner som blev inkallade. De var inte soldater, bara vanliga killar som gjort värnplikten en gång i tiden och som nu skickades till fronten. En av dem fick en hjärtattack. En annan sårades så svårt att han fortfarande ligger på sjukhus. De gjorde allt de kunde för att försvara sitt land, men ryssarna var för många.

Allt började den 7 augusti. Georgiens president Micheil Saakasjvili beordrade ett anfall mot Tschinvali, huvudstaden i den sydossetiska utbrytarregion som enligt FN tillhör Georgien, men som i praktiken varit självständig sedan 1992.

Ryssland reagerade omedelbart, och gick in i Sydossetien med full kraft. Enligt dem själva för att skydda den ryska minoriteten i området, enligt många andra för att demonstrera att de inte tolererade Georgiens strävan mot EU- och NATO-medlemskap.

Striderna spred sig snabbt till Abchazien – den andra utbrytarregionen inom Georgien – och fortsatte sedan bara att intensifieras.

Den ryska armén stannade inte vid utbrytarregionens gränser, utan fortsatte in i det georgiska inlandet. De ockuperade staden Gori, och fortsatte avancera tills de bara var några få mil ifrån Tbilisi.

Då stannade de.

– Föreställ dig själv: Du slår på tv:n, och där visar de hur 10 000 soldater drar in i ditt land och dödar folk. På bara en sekund så förändrades allt i hela världen för mig, hela mitt liv. Strax före hade allt sett så bra ut. Landet var på väg uppåt. Ekonomin växte, utländska affärsmän investerade i landet, vi höll på att resa oss ur fattigdomen. Och så hände detta…

Det här är första gången som Khizanishvili är hemma sedan kriget bröt ut. Det ligger ju nära till hands att tro att det var skönt för honom att vara utomlands när striderna rasar, men själv håller han inte med.

– Det var en hemsk känsla av maktlöshet att sitta i England under den här tiden, som en mardröm. Jag sov inte på flera nätter, all min tid gick åt till att försöka få fram vad som hände. Du försöker ringa hem, men telefonerna fungerar inte. Du försöker titta på tv, men informationen stämmer inte. Nu vet jag att det var betydligt fler georgier som dog än vad som har rapporterats, och jag vet att ryssarna dödade fler barn och civila än vad som kommit fram.

Men din familj är okej?

– Ja, de klarade sig. Men det var otäckt. Hade ryssarna kommit till Tbilisi är stadsdelen där jag växte upp en av de som hade drabbats först. Och hela min familj och alla mina vänner bor fortfarande kvar där. Du borde åka dit. Det är ett väldigt speciellt område, väldigt viktigt för georgisk fotboll.

Nästa eftermiddag står jag så mitt i den georgiska fotbollens hjärta, platsen som förenar dåtid, nutid och framtid.

Det är ett slitet, smutsigt garage med småskum belysning och enorma mängder alkohol.

Jag har tagit mig till Digomi, en förort i Tbilisis västra utkanter. Ett halvdussin medelålders män stojar omkring runt en gigantisk balja med vindruvor, någonstans halvvägs in i processen då druvsaften jäser till vin.

En av dem är en ovanligt vältränad 55-åring, klädd i Glasgow Rangers träningsbyxor. Det är han som satt någon sorts vinkokartratt på en champagneflaska som en gång delats ut till The Man of the Match i en skotsk ligamatch.

Det är såklart Norab Khizanishvili, pappa till Zurab.

– Laget? Det var ju vi här som var det laget. I was defence. Him… keeper in goal. Och honom känner du ju, he was the… football player.

Det pappa Khizanishvili pratar om är det mest klassiska laget i georgisk fotbollshistoria, det Dinamo Tbilisi som vann hela Cupvinnarcupen 1981.

En av männen han pekar på är gamle målvakten Karlo Mchedlidze. Han är pappa till landslagets nuvarande centerforward Levan Mchedlidze, den 18-årige Palermo-talangen som några dagar tidigare sänkte Juventus med en säker avslutning förbi Gianluigi Buffon.

Och den andre är Zaur Svanadze.

Han är mannen som kopplar ihop svensk och georgisk fotboll, och han är också den som guidat mig fram till den här säregna fotbollsakademien.

Under 1980-talet gjorde han 343 matcher på Dinamo Tbilisis centrala mittfält. Sedan rasade Sovjetunionen, muren föll – och Svanadze flyttade till Sverige.

Strax därefter dunkade så ryktestrumman lite mer intensivt än vanligt hemma i den lilla lappländska staden jag växte upp i.

Lilla Malmbergets AIF hade värvat en ny spelare. Han kom från utlandet. Och det sades att han hade varit med och vunnit Cupvinnarcupen en gång i tiden.

En kylig vårdag 1991 såg jag själv Zaur Svanadze spela fotboll för första gången. Drygt 17 år senare ses vi alltså igen, i ett smutsigt garage i västra Tbilisi. Han tecknar utåt med tummen, och manar på med sin felfria svenska.

– Kom nu, Erik. Vi går upp till min lägenhet.

Inne i garaget stiger ljudnivån för varje glas av hemkokat vin som hälls upp. Det sjungs patriotiska folksånger, det skålas under invecklade former och det smattras minnen på snabb georgiska. Svanadze viftar avvärjande:

– Sticker vi inte nu så blir vi kvar här i garaget hela natten. Du vet, det är inte bara uppe i Malmberget som folk gillar att festa.

På vägen upp i ett becksvart trapphus – lägenheten ligger i ett sextonvåningshus – förklarar Zaur Svanadze hur det kommer sig att den georgiska fotbollsaristokratin samlas i ett garage.

– När vi kom till Dinamo Tbilisi så gav klubben alla oss spelare lägenheter i samma område. Du vet, det var ju så det fungerade under Sovjet-tiden. Ett tag var vi sju eller åtta spelare som bodde här. Och sedan har många blivit kvar under alla år. Därför har du ett helt kvarter som är fullt av gamla fotbollsspelare och deras barn.

• Men det är ändå ett ganska slitet höghusområde i en förort. Och familjen Khizanishvili måste ju till exempel ha jättemycket pengar med georgiska mått, efter alla år som sonen spelat i Storbritannien.

– Ja, det har de. Men de vill ändå stanna här. Det är en väldigt stor sammanhållning i området, alla känner alla.

Högre och högre upp i trapphuset. Ut genom fönstret ser man hur gamla, unga och hundar myllrar omkring nere på gården.

– När kriget kom så kallades väldigt många av de yngre grabbarna härifrån in i armén. Alla var så oroliga, det var som att hela området var förlamat. Men vi hade tur. De som åkte härifrån skickades inte till den värsta fronten, så de klarade sig. Från grannområdet så fick de åka rätt in i striderna. Många av dem dog.

Svanadze låser upp en tung dörr, och en rymlig och trivsam lägenhet öppnar upp sig. I en bokhylla står några pokaler bredvid varandra – en från Uefa som belöning för Cupvinnarcupvinsten, en från Malmbergets AIF för att fira något jubileum.

17 år sedan den här klasspelaren landade i ett sammanhang han egentligen var alldeles för bra för. Vad har hänt sedan sist, Zaur?

En hel del, visar det sig. Efter nio år i Malmberget flyttade Svanadze tillbaka till Georgien strax efter millenieskiftet. Han återvände sedan till Sverige under ett par år, men har framförallt satsat på sin tränarkarriär på hemmaplan.

Med tiden har han arbetat sig till de flesta tunga poster georgisk fotboll har att erbjuda – assisterande förbundskapten för a-landslaget, huvudtränare för Lokomotiv Tbilisi, ungdomsansvarig för Dinamo Tbilisi…

Just nu är han förbundskapten för U19-landslaget, och har precis kommit hem från en landskamp i Azerbajdzjan.

– Fy fan. Vi åkte buss dit, och det tog 15 timmar enkel väg. Och så var domaren en katastrof. Jag blev så förbannad. Jag sa åt honom: ”Det här är unga killar, matchen gäller ingenting – vad vinner du på att hålla på och döma fel och orättvist nu?”.

Svanadze skrockar till:

– Efter matchen kom generalsekreteraren från deras förbund fram till mig: ”Var du förbannad på domaren”. ”Ja, lite”, svarade jag. Och då sa han: ”Det är min son”.

Vi sätter oss i tv-soffan, zappar lite. Någon Premier League-repris fladdrar förbi, men annars är det ont om sport på kanalerna.

– Tidigare fick vi in alla ryska kanaler. Nu går det inte längre, nu är de blockerade.

När kriget bröt ut var Svanadze på landslagsläger i Estland med sitt U19-lag. Han hade väldigt svårt att komma fram när han försökte ringa hem, och var tvungen att använda internet för att hålla kontakten med sin familj.

– Det var… mycket svårt. Väldigt jobbigt.

En resultatremsa från gårdagens landslagskväll tickar förbi i rutan:

– Ja, Ryssland förlorade mot Tyskland igår…

Ett belåtet småskratt:

– Och i förra veckan läste vi här att Zenit hade köpt Uefa-cupen. Det var den ryska maffian som hade mutat Bayern München. Jaja.

Nu när det gått ett par månader, går det att liksom sammanfatta kriget? Varför blev det som det blev?

– Det har varit väldigt svårt att få fram pålitligt information. Varför bestämde sig president Saakasjvili för en offensiv mot Sydossetien just då? Vi vet fortfarande inte säkert. Men det vi vet är att ryssarna väntat på att attackera Georgien i många år, ända sedan vi fick vår självständighet.

Zaur Svanadze pratar nästan alltid med lugn och tyst röst. Det här är i stort sett enda gången någonsin som jag hört den bli intensiv och nästan högljudd.

– Ryssarna har varit här och förtryckt oss i 300 år. Nu kan de inte acceptera att vi är fria och självständiga. De kan inte fatta att vi inte är deras slavar längre.

Ironiskt nog ligger det georgiska fotbollsförbundet granne med det som tidigare var den ryska ambassaden. Byggnaden är utrymd nu, men på väggarna utanför finns klottret kvar. ”Get Out of Georgia”, ”Fuck Russia”.

Bilen rullar vidare, ut ur huvudstaden. Svanadze ska ut i landet för ett par scoutingutflykter inför kommande landslagssamlingar, jag passar på att följa med.

Vi hinner knappt utanför stadsgränserna innan han pekar åt vänster, upp mot en bergssida.

– Där ligger min sommarstuga. Vi fick varsin efter att vi vann Cupvinnarcupen. Så det är samma sak där som hemma, alla gamla spelare på samma ställe.

Fingret flyttar sig några centimeter.

– Och där har president Saakasjvili ett av sina sommarpalats. Men jag har aldrig sett honom. Han kommer och försvinner mitt i natten.

Svanadze vrider huvudet och nickar ner mot andra sidan av vägen. Bara några hundra meter nedanför presidentens sommarpalats ligger ett hundratal halvfärdiga baracker utslängda på en slätt.

– Det ska bli bostäder för de flyktingar som bor i tältläger. De bygger väldigt snabbt nu, så att allt ska vara klart före vintern.

Strax efteråt gör Svanadze ytterligare en rörelse med fingret.

– Bortanför de där bergen står ryssarnas armé fortfarande kvar. Internationellt säger de att de bara är kvar i Sydossetien, men vi har sett bilder på att de har kvar trupper där. Bara 15 kilometer härifrån.

Vi kör in i den lilla byn Mukhrani, och tiden skruvas tillbaka sisådär en 75 år. Tanter i hucklen bär vedknippen på sina axlar, och väderbitna män vallar åsnor längs vägarna. Jag fäller någon kommentar, och Svanadze kontrar:

– Inte ofta man ser åsnor på vägarna i Sverige? Inte ofta man ser renar på vägarna i Georgien.

Det går inte att kalla idrottsplatsen i Mukhrani för en arena. Här finns ingen läktare, bara ett halvdussin träbänkar. Bakom dem bökar ett gäng grisar, under dem snattrar en flock höns. Med tanke på att det är en match i andradivisionen som ska spelas är inramningen extremt påver, men så är den heller inte riktigt representativ.

Hemmalaget FC Gagra hör egentligen inte hemma här i Mukhrani. Gagra är en stad i Abchazien, men när tusentals etniska georgier tvingades fly därifrån efter strider i början av 90-talet tog några av dem med sig sin fotbollsklubb.

– Och det finns ett annat flyktinglag i högstaligan här, Spartak Tschinvali. Det är klubben för dem som tvingats ut ur Sydossetien.

Svanadze pekar ut ett halvdussin spelare som han testat i sitt U19-landslag, men det är ingen av dem som direkt imponerar. Matchen håller ingen vidare standard.

– Du ska veta att det kan vara ett helvete att jobba här i Georgien. Hela tiden hör det av sig folk från alla delar av landet: ”Den här spelaren måste du testa, den här killen är jättebra”. Säger man ifrån blir det ett jävla liv på folk, de går ut i pressen eller ringer till förbundet, men tar man in dem för att testa så är det ofta… Fy fan, de är helt borta.

Saknar du Sverige på det sättet?

– Både och. Georgien är mitt land och det är skönt att vara hemma, men ska man jobba med fotboll är Sverige ett bättre land att vara i. Jag tjänar faktiskt mycket mer pengar här, men det är allt det där andra… I Sverige är det ingen som lägger sig, ingen som försöker säga åt en hur man ska arbeta.

Nästa dag fortsätter vi förbi Mukhrani, längre inåt landet. Det kulliga landskapet är frodigt, de snötäckta kaukasiska bergen strålar i horisonten och det är helt enkelt en förbaskat vacker biltur.

– Och ju längre västerut vi åker, desto finare blir det. Vilka ställen det finns, ojoj… Jag är väldigt stolt över Georgien. Det kan nog vara världens vackraste land.

Nu kantas dock vägen av halvfärdiga flyktingbostäder, och vi passerar ett par söndersprängda broar. Ungefär halvvägs till Gori – tre, fyra mil från Tbilisi – hojtar så Svanadze till:

– Här var det. Här stod ryssarna i flera dagar och väntade. De sprängde järnvägsbron, och sedan väntade de bara på ordern från sin ledning om att tåga mot Tbilisi. De var på väg dit, det är inget snack om saken. Hade det inte varit för att EU, FN och Nato alla var emot dem, då hade de kört med sina stridsvagnar och försökt inta Tbilisi.

Vad hade hänt då?

– Vem vet?

Den här dagen har vi fått sällskap i bilen av Afto, en kompis till Zaur Svanadze som tidigare var materialförvaltare i Dinamo Tbilisi. Han kommer från Tschinvali, men flyttade ner till Tbilisi innan oroligheterna började.

– Tidigare bodde de nästan bara etniska georgier i Tschinvali. Osseterna är ju egentligen ett bergsfolk, men med åren flyttade fler och fler av dem ner till stan. Från början var det inga problem, men sedan blev det tydligt att ryssarna tänkte utnyttja osseterna, manipulera dem mot Georgien. Och från den dagen var allt förstört.

Hur tänker du på din hemstad i dag?

– Det är inte min stad längre. Den ligger inom Georgiens gränser, men ändå har de tagit den ifrån mig. Jag skulle ju inte komma in i staden, men jag vill ändå inte åka dit. Det senaste jag fick höra därifrån var att ryssarna hade kört sina stridsvagnar över mina föräldrars begravningsplats.

Bilen rullar vidare västerut. Allt vi åker igenom nu var ockuperat av den ryska armén för bara några veckor sedan, inklusive Gori, staden där Josef Stalin växte upp.

– Nu ska du få se. Nu passerar vi strax ett hyreshus som de bombade när de intog staden. De sa åt befolkningen att de absolut inte skulle göra någonting mot dem, bara bry sig om militära mål. Några dagar senare så bombade de det här huset. Bara bostäder, bara vanliga människor. De sa att de missade…Minst 50 civila dog.

Ett par hundra meter senare jublar Svanadze till.

– Titta, det är nästan helt reparerat nu. När jag var här för bara några veckor sedan var det totalt utbränt. Jättebra, jättebra. Vi ska visa ryssarna att vi snabbt är på väg tillbaka.

Nere i centrala Gori kör vi Stalin-avenyn förbi Stalin-muséet och den gigantiska Stalin-statyn på torget innan vi kommer fram till fotbollsarenan.

– Alla i Georgien hatar honom, men folket här i Gori älskar honom. De tycker att han var ett geni. Kanske lite missförstådd, men…

Svanadze rycker på axlarna, kör bilen rätt in på stadion och parkerar bakom ena målet.

– Vi var här för några veckor sedan och spelade en välgörenhetsmatch för krigsoffren. Alla vi i ´81-laget är ju 50-55 år gamla nu, men vi fick ändå kryss mot Goris a-lag. Och vi borde ha vunnit. Så dåliga är de.

Till skillnad från i Mukhrani är det här en riktig arena – även om läktarna är små och förfallna – men andradivisionsmatchen mellan Gori och Dinamo Tbilisis b-lag visar sig faktiskt hålla ännu lägre kvalitet än den vi såg dagen före.

– Och ingen publik är det här heller. Jaja…

Varför är det avspark redan klockan tre, nu när det är tisdag? Det måste ju vara svårt för folk att komma när de är på jobbet.

– Jobbet? Erik, folk här har inga jobb. De spelar nu eftersom de flesta klubbar inte har något bra elljus, men det hade inte spelat någon roll om de hade spelat klockan åtta på kvällen. Det hade ändå inte kommit någon. Intresset för georgisk fotboll är jättelitet just nu. Till Dinamo Tbilisis matcher kommer det kanske 500 personer. Kvaliteten är för dålig.

Ännu ett uselt inlägg efter några missriktade passningar. Svanadze frustar.

– Nej, det är bara att erkänna: fotbollen i Georgien mår inte bra. Tidigare betalade staten för all idrott – nu har den inte pengar att betala för någonting. Och klubbarna har ju inga pengar, de har ofta inte ens några pojk- och juniorlag. Enda chansen för ett barn att spela fotboll här i Georgien är att betala för att gå i en privat fotbollsskola. Och dels kostar det pengar som familjen inte har, och dels är den utbildningen ofta usel.

Det här har egentligen inte så mycket med kriget att göra?

– Det är klart att det inte hjälpte till, men fotbollen har samma problem nu som den har haft tidigare. Vi är ett ungt, litet land. Vi har inga resurser, men massor av korruption och människor som lägger sig i saker som de inte har något med att göra.

På vägen tillbaka till Tbilisi sitter vi tysta långa stunder. När Svanadze säger något är det nästan alltid för att peka ut någon sevärdhet eller någon vacker vy. Jag känner på mig att han är bekymrad över att jag har fått för negativa intryck, att jag mest sett fattigdom och förstörelse.

– Vi har inte mycket, men vi har vårt land och vi har vår stolthet. Georgien har stora problem, men vi har ett fantastiskt land, och vi har alltid fortsatt kämpat för vår frihet. Och vi kommer alltid att fortsätta att göra det. Vi är starka. Vi låter inte någon knäcka oss.

Cupvinnarcuplaget från 1981 kommer alltid att vara Laget i georgisk fotboll – men på senare år har faktiskt en enskild spelare vuxit fram som den stora Symbolen.

Historien om landslagskaptenen Kakha Kaladze är historien om Georgien i förstoring.

Här finns kaoset, laglösheten och tragiken. Men här finns också styrkan, skönheten och den eviga vägran att böja sig för hopplösa odds.

I dubbel uppsättning.

Tragedins första akt inleddes den 23 maj 2001, i just det Digomi-område där Zaur Svanadze och Nodar Khizanishvili fortfarande bor.

Kakha Kaladze hade precis skrivit på för Milan, men i Tbilisi så drog tre män som påstod sig vara poliser med sig hans bror Levan i sin bil. Fem dagar senare ringde kidnapparna upp bröderna Kaladzes faster. De krävde nästan fyra miljoner kronor för att släppa Levan Kaladze.

– Flera brev och anonyma telefonsamtal följde. Och sedan skickade de en video där Levan hade ögonbindel och bad om hjälp, säger Kakha Kaladze.

Kidnapparna sänkte successivt lösensumman. När den var nere i en halv miljon kronor gick familjen Kaladze med på att betala. Pappa Karlo arrangerade en överlämning i en skog nära staden Khobi, vid den abchaziska gränsen.

Men något gick snett. Polisen blandade sig i, kidnapparna försvann. Och sedan blev det helt tyst.

Ingen hörde av sig till familjen Kaladze, ingen gjorde heller något för att hjälpa dem. Ignorerade av myndigheterna var de nu nära att förlora tron på sitt land. Karlo Kaladze hotade med att sätta eld på sig själv framför parlamentet, Kakha Kaladze funderade på att ansöka om ukrainskt medborgarskap.

– Det äcklar mig hur varenda georgisk politiker har lovat att personligen göra allt de kan för att hitta honom, men i själva verket bara ägnar sig åt populism. Jag skäms över att tillhöra samma folk som hundratals brutala banditer och politiskt prostituerade.

I nästan fem års tid svävade Kakha Kaladze i ovisshet. När beskedet till sist kom så visade det sig vara det värsta tänkbara.

Ända sedan sommaren 2001 hade den georgiska polisen haft ”Kropp 5502” i sitt förvar, en halshuggen kropp som saknade både huvud, ett ben och en hand. Den hade hittats av några barn i en skogsklyfta, men det var inte förrän vårvintern 2006 som någon gjorde kopplingen till Levan Kaladze. Då kallades FBI in för att göra DNA-prov.

– Testet bekräftade att kroppen var min brors. Jag kunde inte fatta det. Ända in i det sista trodde jag att han var vid liv. Varje dag väntade jag mig att han skulle dyka upp. Nu återstod bara hoppet att de skyldiga skulle straffas.

Fyra georgiska män greps för dådet. En av dem hade bott i samma kvarter som familjen Kaladze. En annan – Merab Amisulashvili – var en före detta fotbollsspelare som hade representerat U21-landslaget. Han hade till och med spelat mot Kakha Kaladze i en ligamatch.

– Vi tror att Levan Kaladze kände igen rösten från en av kidnapparna, och att de fick panik när de insåg det. Vår teori är att de då tog honom till klyftan och dödade honom, sa en talesman från den georgiska polisen.

Den 25 februari 2006 landade så Silvio Berlusconis privatplan på flygplatsen i Tbilisi. Kakha Kaladze hade flugits hem för att begrava sin bror. Han gav en enda kommentar till pressen.

– Det här är något jag kommer att vara tvungen att leva med under resten av mitt liv.

I slutet av mars 2008 var president Micheil Saakasjvili på plats för att prata vid en presentation som hölls av tre ambitiösa företagare. Trion bestod av den före detta premiäministern Zurab Noghaideli, förre finansministern Aleksi Aleksishvili – och Kakha Kaladze.

– Jag har hållit mig borta från att investera i Georgien på grund av det som hände i min familj, men jag tappade aldrig intresset för mitt hemland.

Ända sedan Kaladze var en ung fotbollsspelare hade han pratat om saker som ekonomisk och demokratisk utveckling i sina intervjuer. Nu hade hans företag Kala Capital stora planer. Tio miljarder kronor från utlandet skulle investeras i den georgiska ekonomin, i projekt som handlade om allt mellan olja och vindkraft till bygget av en helt ny stad.

Milan-försvararen hade lyckats resa sig från sin familjetragedi, och byggt vidare på sitt liv i stället för att rasa samman. President Saakasjvili applåderade entusiastiskt.

– Jag tror att det här projektet har enorm potential, och jag vill verkligen önska Kaladze all lycka. Han är ett gott exempel för oss alla. Det viktigaste är att georgier utomlands återvänder hem och bidrar till nationens utveckling. Kakha tänker lägga ner sin energi och sina pengar i sitt hemland, och det är vad vi alla måste göra.

Någon ställde en fråga till Kaladze. Skulle inte han vara intresserad av Saakasjvilis jobb en dag? Skulle inte han vilja bli Georgiens nästa president?

Frågan var halvt skämtsamt, svaret fullständigt allvarligt:

– Jag tänker inte utesluta det.

Drygt fyra månader senare publicerade Kakha Kaladze ett nytt inlägg på sin personliga hemsida. Rubriken: ”Stoppa kriget!!!”.

– Tro mig, det enda som Georgien har gjort är att sträva efter frihet och demokrati, värden som delas av hela den civiliserade världen. Och om mitt land straffas för detta, om vi inte reagerar mot den här aggressionen, så kan vårt öde när som helst komma att delas av andra före detta Sovjet-republiker och östeuropeiska stater. På mitt lands vägnar ber jag er alla: lämna inte detta stolta, lilla land ensam mot den ryska aggressionen. Vi måste omedelbart stoppa kriget – medan det fortfarande går.

En rad liknade inlägg följde. Kaladze kämpade för den georgiska saken på alla sätt han kunde komma på. Oddsen var än en gång hopplösa, men han vägrade envist att böja sig för dem.

Han höll insamlingsgalor, han auktionerade ut souvenirer – och när han hade ett litet ögonblick över såg han till att stoppa hela kriget.

Han vädjade till sin vän Silvio Berlusconi – Milans ägare och Italiens premiärminister – om att hjälpa Georgien. Och katten på råttan och råttan på repet. Enligt Kaladze så påverkade Berlusconi i sin tur den ryske premiärministern Vladimir Putin att dra tillbaka sina trupper.

– Världen känner inte till det här, men det var Silvio Berlusconi som fick slut på kriget i Georgien. Han och Putin har alltid stått varandra nära och varit väldigt bra vänner, och jag bad Silvio att göra vad han kunde. Jag vet att han sedan satt fem timmar i telefon med Putin för att hitta en lösning. Än en gång har Berlusconi visat sig vara en lyhörd och kompetent diplomat, en veritabel fredsambassadör som jag aldrig kommer att sluta vara tacksam mot.

När jag får en stund över under mina dagar i Georgien så försöker jag snappa upp stämningar från andra kreativa fält än fotbollens. Och vem jag än pratar med, vilka artiklar jag än läser är det ett begrepp som dyker upp oftare än andra: ”Kulturell krigsföring”.

– Konst är vårt vapen. Vi har inget annat. Kulturell krigsföring har en lång historia i den här regionen, säger operadirektören David Sakvarelidze.

– Vi lever i en modern värld som inte längre handlar så mycket om muskler, utan mer om diplomati och att visa att man är en del av ett civiliserat samhälle, säger jazzpromotorn Misja Giorgadze.

– Kalasjnikovs, stridsvagnar, raketer… Ja, du kan vinna slag med dessa, men du kan inte vinna krig, säger skulptören George Jasjvili.

– Mitt land behöver mig betydligt mer som konstnär än som politiker eller soldat, säger hennes kollega, säger hans kollega Nato Eristavi.

Ingen i Georgien kan förneka att deras land förlorade det militära kriget mot Ryssland i augusti. Kostnaderna blev avskyvärt höga; människor dog, territorier försakades, ekonomin drabbades, infrastruktur förstördes.

Ändå får jag känslan av att den allra värsta skadan som drabbat Georgien är psykologisk. Invånarna här har ännu en gång fått faktum skoningslöst nedtryck i stövlarna: De är väldigt få, väldigt små och helt utlämnade till sin mäktiga granne i norr.

De har en enda chans att kunna stå emot, och det är att skaffa sig mäktiga bundsförvanter och omvärldens sympatier. Och så har det egentligen alltid varit.

– Hela vår historia handlar om hur georgiska kungar skriver till väst för hjälp eller förståelse. Ofta utan ett ens få ett svar, säger president Saakasjvili.

En rätt varm oktoberkväll korsar jag så återigen bron över Mtkvari-floden, och knallar bort till Boris Paichadze-stadion. Georgien ska möta Bulgarien, och för andra gången på fem dagar ska Tbilisi var värd för en VM-kvalmatch.

Proceduren är densamma som förra gången. De 72 fanbärarna marscherar in med sina flaggor, högtalarna skräller fram nationalsången och sisådär en 45 000 georgier klämmer i.

11 av dem ska nu ägna sig åt 90 minuter av kulturell krigföring.

Det brukar heta att det viktigaste inte är att vinna, och för det georgiska fotbollslandslaget stämmer klyschan. Det viktigaste för dem är att delta, att existera, att visa både omvärlden och sig själva att Georgien finns och inte har några planer på att försvinna.

Två månader efter krigsslutet är landet fortfarande demoraliserat. Vägarna och husen är snart återuppbyggda, men stämningen är dämpad, framtidstron låg.

Georgien behöver något att samlas kring, och i den moderna världen finns inte så värst många sådana saker. Men det finns i alla fall ett fotbollslag som spelar i de georgiska färgerna och statsvapnet på bröstet.

Flaggorna runt planen vajar och nationalsången klingar ut. Domaren blåser i pipan – och livet i Georgien börjar långsamt återgå till det normala igen.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.