Niva: Den fula ankungen flyger igen

Foto: OLI SCARFF / AFP
FOTBOLL

LEICESTER. För mindre än en månad sedan var de bara en blek, sorglig parodi på sig själva.

Nu är de tillbaka, och det skulle gå att hävda att det är bättre än någonsin.

De har uträttat större mirakel förr – men Leicester City har aldrig tidigare besegrat ett bättre lag.

Egentligen kom jag hit för att sätta punkt.

Jag trodde helt enkelt inte på det längre. Även om de hade revitaliserat sig själva kunde jag inte se något scenario där ett alltjämt begränsat Leicester skulle lyckas besegra ett tekniskt, taktiskt, multifunktionellt Sevilla.

There’s magic in the night

Andalusierna hade vunnit 15 europeiska dubbelmöten i svit, något som saknar motstycke de senaste 40 åren. Leicester hade inte hållit nollan på 12 matcher.

Jag såg det mest som en summering, en sorts avtackning av det Leicester-lag som aldrig skulle glömmas, men som obönhörligen ändå skulle brytas upp till sommaren.

But show a little faith – there's magic in the night.

Det här var en sån där kväll då Wes Morgans gigantiska lår fungerade som slagträ, då Sergio Escuderos långdistansmissiler missade mål med ett par millimeter och då det mesta Riyad Mahrez lyrade in på ett eller annat sätt sögs mot nät.

Det här var en kväll då Leicester City återigen var allt det där de aldrig ens kunnat drömma om att bli.

Osmakligt utstuderat

Slitande, smutsiga, segrande. Jamie Vardy var bakgatsgrabben som spelade match med fotboja för inte så värst många år sedan – och hans fusk var på många sätt lika osmakligt och utstuderat som det Luis Suárez stod för förra veckan – men den här gången undgick han både galler och bur.

Och så Kasper Schmeichel på det, med handskar som magneter. Fortfarande en halv decimeter kortare och rätt många bucklor fattigare, men just här och just nu ändå minst lika stor som pappa.

Det var han som räddade dem ikväll – tog han ett felbeslut så kompenserade han för det tredubbelt – och det var han som höll dem kvar i dubbelmötet nere i Sevilla.

Tre veckor har gått sedan dess, men det framstår som en komplett världsomsegling. Leicester City har kommit hela vägen runt och återupptäckt sig själva.

Någon Claudio Ranieri kommer aldrig att Craig Shakespeare att bli – han framstår snarare som en engelsk Roberto Di Matteo – men tydligen var han precis vad den här kantiga, kompromisslösa och okuvliga spelargruppen behövde.

Från att ha varit både underlägsna och undergivna i bortamötet hade nu Leicester slipat upp sina egna vapen. Inte det minsta avancerat, men så oerhört noggrant, strävsamt och därigenom effektivt. Det som framstod som föråldrat då var förtrollat nu igen.

Foto: Carl Recine / X01095

Stämning jag inte upplevt på flera år

De sista fem, tio minuterna spelades inför en ljudkuliss som jag personligen inte har upplevt på en en engelsk arena på flera år. Utplacerade flaggor och massproducerade klappor, visst, men också fyra sjungande, studsande läktarsidor som hördes hela vägen ner till Rikard III.

Thailändska lyckoskynken fladdrade, medan väderbitna småklubbskrigare gjorde med Sevilla som de en gång gjort med Shrewsbury och Scunthorpe.

– Barcelona, we're coming for you, skanderar den norra kortsidan just nu, och inte mig emot.

Den som inte vill se Wes Morgan och Robert Huth möta Leo Messi och Neymar har ju ingen som helst känsla för eggande fotbollsdramaturgi.

Svartklubben skramlar, garageparty går vidare och mirakellaget som hade tappat bort sig själv är tillbaka. Den europeiska toppfotbollens fula ankunge flyger igen.