Bank: Där finns framtiden, och den tillhör inte längre Pia Sundhage

Foto: Anna Tärnhuvud
FOTBOLL

DOETINCHEM. Gärna pension, men först en rejäl medalj?

Nej, det blev inte så.

Pia Sundhage tackar för sig utan sånger, utan medaljer. Hon gör det med ett lag som inte längre kan backa sig in i framtiden.

Blod, svett och tårar.

Före avspark dånade André Hazes pampiga fuck-off-schlager Bloed, sweet en tranen ut över läktarna på De Vijverberg. De brukar spela den där sången före landskamperna, den brukar eka på Amsterdam Arena när Ajax spelar hemma, som ett slags signal om att nu jävlar, nu är det dags att skruva upp aggregaten till elva.

Det är svårt att inte förälska sig i det här, hur ett tåg tutar och allt tar fart.

För inte särskilt längesedan kände knappt  de holländska spelarnas föräldrar igen dem – nu sitter ett helt land och följer dem framför tv-apparaterna.

Varenda match de spelat i EM har setts av över två miljoner tittare (Champions League-finalen mellan Real Madrid och Juventus lockade, som en jämförelse, 1,8 miljoner).

Begränsat när det kommer till att spela fotboll

De hade kunnat fylla fyra sådana här arenor, men nöjde sig med en. Vägen till De Vijverberg kantades av orange-pyntade trädgårdar, doftade av frityr och lät av två täta supportertåg.

Det var upp till Sverige att stoppa tåget.

Det var också så matchplanen såg ut, och det var väl inget fel på den. Två kompakta block, press tio meter in på offensiv planhalva, och så en förhoppning om att kontringslägen skulle dyka upp.

Pia Sundhage gick ut i sin sista strid med en trupp som är bra på att försvara, begränsad när det kommer till att spela fotboll.

Så de satsar på blod, svett, tårar. Kanske straffar.

Nu mötte de ett lag som gick runt mer än igenom, som kom fram till inkast och hörnor, men som stångade sig blodigt (och svettigt) mot en blå försvarsmur.

Det var rope-a-dope, Muhammad Ali-taktiken mot Foreman, stå där och ta emot slag efter slag och lita på att motståndaren tröttar ut sig.

Och… problemet fanns inte så mycket i att Sverige försvarade, eller ens i hur de försvarade, utan i hur mycket de tvingades försvara.

När de vann boll lyfte de blicken direkt, för att slå en lång boll mot Stina Blackstenius extrema explosivitet.

Slagen kom allt tätare

Sverige avslutade knappt ett anfall före paus, bollen kom tillbaka lika fort som de slog iväg den, och det var oacceptabelt långt mellan de svenska spelsekvenserna. Inga bollar på mötande fötter, inte den där vårdade förstapassningen som är så nödvändig för att bygga spel. De enda som då och då försökte hitta passningskombinationer var Caroline Seger och Lisa Dahlkvist.

Istället kom slagen allt tätare.

En hörna här, en frispark där, en Samuelsson-räddning där. Pang, pang, pang. Det var lek med elden, framtvingad av teknisk underlägsenhet, och till slut fick en orange eldslåga fäste.

Lieke Martens slog en frispark i Hedvig Lindahls hörn, men Lindahl var inte där.

Det har gått en evighet sedan det här laget vände ett 1–0-underläge, nu låg de under med 1–0 mot ett hemmalag med en orkan i ryggen.

Hur är det nu Sundhage brukar säga? The privilege of playing under pressure?

Varsågod. Med en halvlek kvar hade de all press i världen på sig.

Första kvarten efter paus hittade Sverige sitt spel, eller i alla fall ett spel. Lite modigare, lite mer vårdat, alltid en eller två passningar före de skickade bollen i djupet.

Ett enkelt uppspel från Linda Sembrandt ledde till ett friläge för Fridolina Rolfö direkt, Sveriges bästa chans i matchen.

Men så dags hade de redan ägnat en halvlek åt att slarva bort sina marginaler, och när Rolfö istället tappade boll på mittplan och Holland (van de Senden till Miedema) kontrade in 2–0 var allt över.

Bristerna fanns på Maracaña också

Pia Sundhage och Lilie Persson vaskade om, flyttade upp Schelin på topp och gick så småningom över till 4-2-1-3 med Hanna Folkesson som mittfältsankare. Det var för sent, det var för lite, och nu står de där nere på planen och gråter över ett EM och en epok som är över.

Lotta Schelin är 33, Caroline Seger 32. Nilla Fischer fyller 33 om ett par dagar. Och Pia Sundhage är färdig nu.

Hon har gjort svensk damfotboll en tjänst till, lyft intresset och baxat hem en bragdartad OS-medalj, men den här gången föll de inte på en dålig halvlek, en insläppt frispark eller ens en bortspekulerad gruppseger. Bristerna de föll på i Doetinchem fanns på Maracaña också, och de finns kvar som Peter Gerhardssons och svensk fotbolls största utmaning i morgon:

De måste få fram en annan sorts spelare, släppa fram en annan sorts spelare. Damfotbollen utvecklas överallt, de som vill vara med måste ha kreativa, tekniska spelare, ett grundspel som baseras på annat än blockförsvar och kontringskraft.

Där finns framtiden, och den tillhör inte längre Pia Sundhage.

Nu är fem år och en EM-turnering över, Sverige står med armarna om varandra mitt i en glödande, orange liten arena på nederländska landsbygden och får inte vara med.

Holländskorna dansar nedanför oss här, det är armarna i vädret, en sol som för första gången kikar fram, och ett helt land som fått nya idoler.

Sundhage lämnade inte sitt sista mästerskap med en sång och dans. Här sjunger de André Hazes hollandshymn, hon får låna den:

Met bloed, zweet en tranen, zei ik vrienden dag vrienden, de koek is op. Med blott, svett och tårar, säger jag vänner, adjö vänner: Jag är klar.

“Kosses” ilska efter uttåget 00:56