Bolin: Sagan får – mot alla odds – ytterligare ett kapitel.

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

Herregud, sagan får – mot alla odds – ytterligare ett kapitel.
Dalkurd FF är klart för allsvenskan.
Stort grattis!

Det är möjligt att du redan har full koll på resan som klubben har gjort, men oavsett förtjänar den att rekapituleras en dag som denna.

Dalkurd FF bildades alltså 26 september 2004. Sen dess har prisskåpet i det lilla kyffet på Domnarvsvallen i Borlänge fyllts med seriesegerpokal efter seriesegerpokal.

Det blev förvisso ett sex år långt stopp i division 1, men sen tog det fart igen och nu, efter endast två säsonger i superettan är DFF framme vid målet:

Högst upp i den svenska seriepyramiden.

I allsvenskan.

Har aldrig gjort

Med Malmö FF, med IFK Göteborg, med AIK, Djurgården och Hammarby och med resten av storheterna därtill.

Maken till resa har aldrig gjorts i svensk fotboll.

Maken till resa kommer nog aldrig att göras i svensk fotboll.

Galet är bara förnamnet.

Dalkurd FF blir, om jag räknar rätt i hastigheten, klubb nummer 64 i allsvenskan. Av invandrarklubbar är det endast Södertäljebidragen Assyriska och Syrianska som har lyckats med bedriften tidigare.

I dag spelar Assyriska FF i division 1 norra och Syrianska ser i nuläget ut att hamna i samma serie nästa säsong. Det är såklart möjligt att Dalkurd FF så småningom tvingas trampa samma väg, men att jiddra om det en dag som denna känns inte rätt.

Det ska sägas direkt:

Dalkurd var inför säsongen de flestas favorit att vinna superettan.

Ett ok att bära, såklart, men DFF har gjort det med bravur. Nån enstaka förlust här har aldrig rubbat cirklarna och nåt enstaka kryss där har bara viftats bort som ett nödvändigt ont.

Inte ens det faktum att lagets supersvit (utan förlust på Domnarsvallen sen 9 augusti 2014) sprack i mötet med Öster för en vecka sen fick nämnvärt negativ effekt.

Dalkurd har bara haft ett mål för ögonen från 1 april, då det för lagets vidkommande handlade om seriepremiär hemma mot BP, och det målet har varit allsvenskan.

Nu är klubben där och man har tagit sig dit på ett sätt som börjar bli standard.

Genom att kontrollera matcherna med ett eget bollinnehav.

Och via en flexibilitet som innebär att man kan göra mål på flera olika sätt.

I öppet spel, med hjälp av snabba omställningar och i samband med fasta situationer.

Kollektivet är Dalkurds styrka, men som i alla lag har det funnits spelare som har varit mer eller mindre viktiga.

Mina tre toppar i DFF?

Efter lååååång betänketid:

Kebba Ceesay, som i ny roll centralt i trebackslinjen, bara blivit större och större, bättre och bättre, mäktigare och mäktigare ju längre säsongen lidit. I höst har ex-Djurgårdaren med Varane-speeden inte satt så mycket som en dobb fel.

Rewan Amin, mittfältsankaret med den grymma högerfoten och finfina spelförståelsen. Han köptes inför säsongen lite som grisen i säcken på rekommendation av Elfsborgs Borlängeson Lasse Nilsson (som precis som Amin har ett förflutet i Heerenveen) och har överträffat alla förväntningar. Bäst i serien tillsammans med BP:s Markus Gustafsson.

Rawez Lawan, kaptenen, ikonen, lagets själ och hjärta – och lungor också för den delen – som i sin jämfört med i fjol mer offensiva centrala mittfältsposition oavbrutet bitit i, eldat på, rutit till och därtill gjort både viktiga mål och assister. Det kändes faktiskt nästan förutbestämt att han skulle avgöra dagens match mot Gais.

Supersolide keepern Frank Pettersson, backbjässen Henrik Löfqvist och skyttekungen Ricky Yarsuvat, som till slut acklimatiserade sig till lagets sätt att spela och sen dess vräkt in mål, är andra lirare i laget som bidragit stort till det allsvenska avancemanget.

Stencoole tränaren Andreas Brännström ska såklart också hyllas, precis som Poya Asbaghi, som tillsammans med Brännström snickrade till framgångsmodellen innan han under våren lämnade för att göra underverk i Gefle IF.

Framtiden för Dalkurd?

Well, den är kopplad till ett par, tre frågor som alltjämt söker svar.

Flytt till Uppsala eller kvar i Borlänge? Besked väntas inom kort.

Enkel drömvärvning

Kan man hålla AIK och Blåvitt på avstånd från tongivande spelare som Löfqvist och Amin?

Och hur blir det med förstärkningar?

Så sent som i veckan pratade jag med klubbens driftige sportchef Adil Kizil, som använde senaste julafton och juldagen till att måla om klubbens kansli och som alltid är den som vattnar Domnarsvallens matta inför match. Kizil antydde i samtalet att det ska in fyra, fem spelare till nästa säsong och att det handlar om att både bredda, men framför allt spetsa befintlig trupp.

Drömförvärven är i sammanhanget rätt enkla att identifiera.

Brwa Nouri, som i intervjuer sagt att hans dröm är att få spela en Champions League-final med Dalkurd mot turkiskt motstånd. Nouri har ett förflutet i klubben.

Jiloan Hamad, som sagt att han någon gång vill representera DFF. Hamad är, precis som Nouri, kurd.

Att få loss de här båda från Östersund och Hammarby är förstås lättare sagt än gjort.

Men när det gäller Dalkurd FF verkar inget omöjligt.

Det vet vi nu.

ARTIKELN HANDLAR OM