GULD-GREPPET

Foto: Rosa-blå Ett av fotbolls-Sveriges mest klassiska matchställ hade bytt färg i går. Istället för blåvitt spelade IFK Göteborg i rosavitt. IFK Göteborg deltar i Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj i kampen mot bröstcancer.
FOTBOLL

GÖTEBORG. Muskler, fart, raka uppspel – IFK Göteborg mosade Hammarby och vi såg en skarp bild av årets guldlag.

Jag säger inte att det heter IFK Göteborg.

Bara att det spelar fotboll som IFK Göteborg.

Det är som de säger i USA, att när saker och ting tuffar till sig så börjar de tuffa röra på sig.

I Sverige kan vi, från och med nu, säga så här:

IFK Göteborg, Djurgårdens IF, Kalmar FF.

Vi har ju bara upploppet kvar nu, och det ska så mycket till för att lagen nedanför ska kunna spurta om alla tre i toppen att vi för enkelhetens skull utgår ifrån att undrens tid är förbi.

IFK, Dif, KFF.

Tre lag som bygger spel med två tredjedelar långt och en tredjedel rappt kortpassningsspel. Tre lag med fart på sina kanter och tyngt där det räknas. När den sortens spel misslyckas ser det för fantasilöst och räligt ut.

När det lyckas fullt ut – ser det ut som i Göteborg i går.

Göteborg hade allt

Fyra dagar efter att Kalmar FF kört över dem i cupfinalen, två dagar efter att Djurgården spänt musklerna mot Örebro, gjorde sig IFK Göteborg en helkväll under en halvmåne.

– En överkörning, sa Hammarbys stukade tränar-Tony Gustavsson (innan han tog på sig allt, inklusive Kennedy-morden, Titanics undergång och Christer Sandelins samtliga låttexter).

Barn är mjuka, Blåvitt är hårda, och Hammarbys småkillar hade inget alls att svara med när IFK rullade igång sin stora, snabba ångvält.

Det såg ut precis så.

Backlinjen högt, tidiga uppspel mot en felvänd Pontus Wernbloom eller mot Jonas Wallerstedt och Tobias Hysén bakom Hammarbys ytterbackar, inlägg eller inspel mot rusande blåvita. Och så samma sak om igen. Och igen.

När de möttes på Söderstadion hade Blåvitt ett innermittfält med Andrés Vásquez och Jakob Johansson och blev uppätna före paus. I går var det tvärtom. Hammarby saknade Lolo Chanko när de skulle spela boll och Sebastian Eguren när de skulle vinna boll. Alltså gjorde de varken eller.

Kanske hade Tony Gustavsson lyckats bättre med en spelande defensiv mittfältare (Haris Laitinen) och en krigande offensiv mittfältare (Saarenpää) i stället för tvärtom, men det vet man inte.

Nu hade de inget passningsspel, ingen styrka, ingen målvakt, ingen chans.

IFK Göteborg? De hade allt.

För första gången någonsin spelade de i rosa, och för första gången i år spelade de igenom 90 minuter som ett mästerligt lag. De klämde ihop Hammarby med sin kompakta, höga defensiv, och lyckades själva med att hitta ett snabbt kombinationsspel på ett tillslag.

Mot lag som inte lyckas hota dem i djupled är IFK Göteborg Sveriges bästa lag. Då kan de trycka upp bollen och vräka på framåt med Adam Johansson, Niclas Alexandersson och Tobias Hysén på kanterna och då är det ett mindre helvete att försöka försvara sig.

IFK möter MFF

Fina mål gjorde de också. Tobias Hysén låg bakom två, Pontus Wernbloom la det tredje som en varm servett på Jonas Wallerstedts panna. Blåvitt hade kunnat göra två-tre till, utan vidare.

Stefan Rehn och Jonas Olsson borde bytt ut ett par varningsbelastade och slitna IFK-spelare mycket tidigare; då hade de sluppit ta risker, och sluppit en onödig skada på Niclas Alexandersson.

Nu blev det 3–0 och varningsfritt, och efteråt sa Stefan Rehn så här:

– Spelarna måste koppla bort guldsnacket.

Visst. Bergis. Stäng in en normal sexåring i en glassbutik och be honom tänka på broccoli.

– Den som säger att han inte tänker på tabellen nu snackar skit, sa Pontus Wernbloom, och det kändes bättre.

Om jag vore tränare skulle jag vilja att mina spelare tänkte på guldet. Att de åkte hem, knappade in 343 på text-tv, räknade lite poängmatte, drömde, mådde lite gott. Sedan skulle jag be dem att tänka på nästa närkamp, löpning, tackling, skott.

IFK Göteborg har guldläge nu.

Det är det i och för sig många som haft och har, men titta på det här:

På lördag möter IFK ett Malmö FF som inte hänger ihop längre och där Ola Toivonen och Daniel Andersson är avstängda.

Djurgården har Aki Riihilahti och Mattias Jonson avstängda och Mikael Dahlberg skadad till matchen i Gefle. Och de har inte vunnit på plastgräs på två år.

Kalmar FF fick i går César Sántin avstängd till matchen i Örebro. Och de har inte heller vunnit på plastgräs på två år.

Det är fortfarande så med allsvenskan att det som är sant i dag är falskt i morgon, men just nu är det lätt att konstatera att IFK Göteborg på lördag kan sätta en obehaglig press på både Kalmar och Djurgården.

Klingade inte falskt

Man ska inte ropa pyttipanna förrän man är över bäcken, men ni ska veta att det finns kvällar när även betongklumpar som Ullevi vill vara som alla andra. När de vill rulla hatt, hoppa, dansa och sjunga sällsamma sånger om att ”guldet ska hem till Göteborg”.

Just en sådan kväll var det i går.

För första gången på väldigt länge klingade det inte falskt.

ARTIKELN HANDLAR OM