Mejla

Simon Bank

Agera nu, SvFF

Publicerad:
Uppdaterad:

Bank: Viljan till mångfald finns, men svensk fotboll måste jobba hårdare

MÅNGFALD I det svenska U17-landslag som tog VM-brons i höstas finns spelare med bakgrund i tretton nationaliteter.
Foto: BILDBYRÅN
MÅNGFALD I det svenska U17-landslag som tog VM-brons i höstas finns spelare med bakgrund i tretton nationaliteter.

Invandrarungar spelar. Infödda bestämmer.

Svensk fotboll säger sig arbeta för mångfald i styrelserummen, det finns bara en sak att säga om det:

Arbeta hårdare.

Ibland är journalistik mest att läsa innantill.

I somras skrev jag en text om hur den svenska landslagsfotbollen skiftat fot. Talangbanken hade bytt suffix, den hade gått från –sson till –ic. En hel generation briljanta bollsparkare från Balkan gör vår fotboll rikare, det räckte med att läsa igenom trupperna för att förstå det.

Och det räckte att följa succélaget i U17-VM för att se det; Suljic, Rakip, Citaku, Halvadzic, Berisha, Lipovac.

När jag gjorde den där sammanställningen funderade jag också på hur det kom sig att inga av de ledare som styr svensk fotboll har samma bakgrund.

Sedan läste jag innantill.

Fotbollförbundets styrelse. Svensk Elitfotboll. Elitföreningen Damfotboll. 24 distriktsstyrelser. Kommittéer, nämnder, beredningar. De 300 namnen allra högst upp i folkrörelsen fotbolls förbundspyramid, i toppen av 3 200 föreningar och en miljon medlemmar.

Och nä.

Där heter ingen Suljic. Där finns ingen Djordjic eller Özkan.

Av 300 namn där i toppen fanns ett albanskt namn, ett från Mellanöstern.

Det är allt.

Där besluten fattas är det dubbelt så vanligt att heta ”Arne” som att ha ett namn från Afrika, Sydamerika, Asien, Mellanöstern eller Balkan.

När svensk fotboll i morgon håller representantskapsmöte för att klubba igenom tävlingsbestämmelserna har ingen av de 45 som ska rösta något annat än nordeuropeisk bakgrund. Ingen är under 35 år. Bara tre av 45 är under 45 år.

En namnräkning är ett trubbigt redskap, men marginalerna är så stora att det räcker långt: Det här är en församling som är så socialt smal att en 30-årig tjej med tunisiska föräldrar skulle framstå som en enhörning med fem ben.

Integration, men inte på alla plan

När Riksidrottsförbundet presenterade en SCB-undersökning som visade att fotbollen som idrott är unik som integrationskraft bland unga nickade förbundet nöjt.

– Fotbollen är den aktivitet där det pågår mest integration bland både killar och tjejer i Sverige, har SvFF-ordföranden Karl-Erik Nilsson förklarat. Där många andra institutioner har problem kan idrotten vara en viktig inkörsport i demokratisk fostran.

– Människor med annan bakgrund än den traditionella svenska tillför vår fotboll enorma kvaliteter – på alla plan – och det är vi stolta över, menade dåvarande informationschefen Jonas Nystedt häromåret.

Och de har ju rätt, så när som på det där med ”alla plan”. För när styrelserummen stängs finns inte längre någon mångfald.

Trettio namn av trehundra är dålig representation. Två av trehundra? Det är inte dåligt. Det är ickerepresentation, det är osynliggörande.

Representation, att man känner igen sig, är värdefullt och nödvändigt. Och ja, det kan vara svårt. Det räcker med att jag ser mig om här på redaktionen för att se ett präktigt misslyckande på den fronten. Men det finns förstås skillnader mellan en sportredaktion och Sveriges största idrottsförbund, som säger sig bedriva en demokratisk folkrörelseverksamhet.

Vi möts av insikt och välvilja

Jag tror inte att det är en naiv tanke att människor med erfarenhet av att komma till Sverige från en annan kultur – med alla fördelar och nackdelar, alla tillgångar och problem – möjligen kan se annorlunda på folkrörelsen fotboll än ett par hundra femtioåringar som heter Arne.

Och det verkar ju inte som att fotbollsfamiljen tycker det heller.

De senaste veckorna har vi ringt Fotbollssverige runt, till samtliga distrikt, och om jag ska teckna en bred bild så har vi, med ytterst få undantag, mötts av både insikt och välvilja.

Många säger att det här är ett misslyckande, flera efterlyser lösningar, vissa har redan inlett konkreta projekt för att slå upp dörrarna.

Det finns ju dessutom relevanta förklaringsmodeller.

Svensk idrott drivs på ett annat sätt än den i Turkiet eller på Balkan, vanan att organisera sig ideellt i föreningar och styrelser är inte lika stor. Dessutom upplever folkrörelsen ett generellt problem med att få yngre krafter att engagera sig, och det finns inga dörröppnare, inga ordförande-Zlatans.

Sådana sanningar kan förklara en bristande representation. Vill fotbollen förklara en icke-representation får de faktiskt finna sig i att de måste gräva djupare.

Ställ krav på er själva, SvFF

I SvFF:s strategiplan för de kommande fyra åren, den som antogs vid årsmötet senast, står att förbundet ska ”sträva efter en representativitet i valda organ som speglar fotbollens mångfald”.

Den goda viljan finns, men de måste visa att de strävar tillräckligt.

2009 antog förbundet en jämställdhetspolicy med målet att man skulle ”ha 40 procent kvinnor i sina styrelser, kommittéer och valberedning år 2011”. De har nått en bra bit med den målsättningen, tillräckligt för att ställa krav på sig själva även när det gäller mångfald.

Väldigt många väldigt engagerade gör ett väldigt stort ideellt arbete för fotbollen. Den här granskningen är inte ute efter att peka finger eller anklaga, den vill sätta strålkastarljus på ett strukturfel.

Varför ser dörrarna till styrelserummen så stängda ut?

Sverige är ett litet land, präglat av samförståndsmodeller och fin byråkrati. Fotbollssverige är ännu mindre. Kretsarna där beslut fattas är trånga, samma sorts människor möter samma sorts människor och söker samma sorters lösningar på samma sorters problem.

För att inse det behöver du bara läsa innantill. För att göra något åt det krävs faktiskt mer än så.

Av: Simon Bank

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN