Dif-ledningen som sviker Pelle Olsson

FOTBOLL

Sjögren: Har vi lärt oss så lite?

1 av 2

För två år sedan predikade Djurgården och Hammarby om långsiktighet.

Nu står fansen på barrikaderna och skriker efter snabba lösningar.

Det är nu ledarskapet testas.

Och det är inte tränarnas jag talar om.

Under hela min uppväxt kring Stockholmsfotbollen har jag och mina närmaste talat om något av en ”Stockholmspsykos”. Det faktum att det inte spelar någon roll vilka spelare AIK, Djurgården och Hammarby sätter in i sina lag – ett halvår in i säsongen har fansen ändå lyckats övertyga sig själva och varandra om att de har Sveriges bästa spelartrupp och per automatik därmed Sveriges sämste tränare om de inte leder serien.

Det är kanske lite hårddraget men knappast grundlöst. Vi behöver inte leta länge efter pågående exempel heller.

”Måste ha kontinuitet och trygghet”

På onsdagen sparkade Djurgården Pelle Olsson. Detta drygt sju veckor (!) efter att ha förlängt Olssons kontrakt med ytterligare två år.

– Pelle har varit en viktig del i en väldigt tuff fas i vår förening och om vi ska nå framgång så måste vi ha kontinuitet och trygghet, sa sportchef Bosse Andersson då – för sju veckor sedan.

Kontinuitet och trygghet ja. Samma ord som lockade Olsson till just Djurgården hösten 2013.

– Säg så här. Det tar tid att bli bra. Det gäller för klubben att visa förtroende för spelarna under en längre period, att de lär känna varandra och sin tränare. Det är något som truppen också påpekat.

Så det handlar om att behålla nuvarande trupp, snarare än att köpa in ett gäng nyförvärv?

– Det är min idé. Det gäller att ha stabilitet, men också ett litet flöde av spelare.

De citaten är hämtade från Sportbladets intervju med Djurgårdstränaren den 21 november 2013. Det var på de premisserna Pelle Olsson klev in i föreningen så det är inte mer än rättvist att det är utifrån de han nu utvärderas.

Fem av 25 spelare kvar

Under Pelle Olssons första säsong i Djurgården 2014 figurerade 25 spelare i a-laget. Två år senare är fem av dem kvar – Alexander Falsetas, Haris Radetinac, Amadou Jawo, Kenneth Höie och Hampus Nilsson. Av dem startade endast två, Höie och Falsetas, den senaste matchen mot Kalmar. Två av 25 alltså. Knappast ”ett litet flöde av spelare”.

Det är en av förklaringarna till varför Djurgården nu slåss för sin överlevnad i tabellen. En annan den plötsliga försäljningen av Sam Johnson och en tredje den otursamma skadan på Kerim Mrabti. Men vilken av de förklaringarna jag än värderar högst så landar jag hela tiden i samma slutsats: Pelle Olsson har inte haft en tillräckligt bra trupp att jobba med och Pelle Olsson har framförallt inte blivit serverad det han lovades när han kritade på kontraktet med Djurgården hösten 2013. Långsiktighet och ett litet spelarflöde.

Pelle Olssons symboliserade efter nio år i Gefle IF långsiktighet och blev lovad långsiktighet. De var med den grunden han skulle bygga Dif till en framgångsrik förening och det har Djurgården inte levererat. Då ska fingret inte heller pekas mot Olsson utan snarare högre upp i klubbhierarkin.

Sportchef Bosse Andersson och vd Henrik Berggren har de senaste åren gjort ett jättejobb med att sanera klubbens ekonomi vilket innebär att Dif nu står inför en ljusare framtid än på väldigt, väldigt länge. Men de har gjort det på bekostnad av vettiga förutsättningar för tränaren Pelle Olsson (i alla fall om kravet ska vara något annat än en bottenstrid).

Jag säger inte att de har gjort fel, klubbens ekonomi måste prioriteras först både för kortsiktig och långsiktig framgång, men de har samtidigt inte levererat vad de lovade Olsson och fansen när 53-åringen anställdes. När de nu väljer att avskeda tränaren och peka ut honom som syndabock för aktiva val de själva tvingats göra måste det betraktas som ett svek. Men ingen kan samtidigt vara särskilt förvånad.

Farligt när ledarna dras med

Det är så här det brukar se ut när Stockholmspsykosen drar fram. Fansen övertygas i sin blinda vilja att det ska gå bra att det också finns alla förutsättningar för att det ska göra det. Det är ofrånkomligt och i grunden både charmigt och rätt hälsosamt. Det farliga blir när även klubbledarna sedan dras med i psykosen.

De ska tänka känslokallt och rationellt. De ska ta beslut utifrån fakta och inte känslor. Utifrån kunskap och inte påtryckningar. De ska kort sagt vara professionella ledare och inte framgångstörstande supportrar. Annars är det inget annat än svagt ledarskap.

Det har gällt AIK otaliga gånger förut och gäller Djurgården lika mycket som grannen Hammarby nu. För visst minns vi även Nanne Bergstrands ord den där senhösten 2013 när Stockholmsfotbollen skulle byta riktning och börja efterlikna Kalmar och Gefle i långsiktighet och tålamod.

– Ja, de säger det. Att de inte har haft kontinuitet sedan ­Anders Linderoth (2002–2006). Det har inte varit någon riktigt bra situation sedan dess, säger de. Vi får se hur mycket de har lärt sig av det. Grundtanken är att det ska vara ett långt projekt, annars ­hade jag inte tagit det, sa Hammarby-tränaren Nanne Bergstrand den 7 november 2013.

Ska vi tro ryktena kan han och Pelle Olsson snart dela kupé på tåget ut från Stockholm. Bakom sig lämnar de i så fall en huvudstad försatt i precis samma framgångpsykos som för 20 år sedan. Har vi lärt oss så lite?