Garrinchas svenske son skapade kaos när han besökte hjältens hemland

1 av 6

Han blev världsmästare i fotboll 1958 och 1962.

På turné i Sverige med Botafogo träffade han 1959 en svensk flicka. Morgonen därpå kom en far, hans dotter och polis till hotellet. Garrincha skrev på ett papper där han erkände ett eventuellt framtida faderskap.

1960 föddes en liten pojke som lämnades till ett barnhem.

Efter nio månader på barnhemmet adopterades han och fick namnet Ulf Lindberg.

I sjuårsåldern fick Ulf reda på att hans riktiga far var dubbel världsmästare i fotboll.

I samband med VM 1982 var det på gång att Ulf skulle träffa Garrincha i Spanien, men den förre fotbollsstjärnan var då gravt alkoholiserad och resan ställdes in. Året efter dog Garrincha 49 år gammal.

I november 2005 reste Ulf för första gången till Brasilien...

Han är förundrad, lite trött på och aningen generad över den enorma medieuppståndelsen.

Ulf, som normalt jobbar i pölsevagnen på Stora torget hemma Halmstad, lägger upp bollen på pannan och ett hundratal Botafogofans jublar. Fotograferna är också nöjda, nyss hade dom svårare att ställa skärpan när jongleringen blev i yvigaste laget.

Manuel dos Santos, mer känd som Mané och framför allt som Garrincha, är Rio-klubben Botafogos största stjärna genom tiderna.

Han fick, vad man vet, tre söner och elva döttrar med fyra olika kvinnor. Ulf Lindberg från Halmstad är den ende sonen som fortfarande lever.

45 år gammal besöker han för första gången Brasilien. I en svartvit-randig Botafogotröja med Garrinchas nummer 7 på ryggen kavlar han upp byxorna för att visa sina ben.

Lite i bakgrunden står sonen Martin, Garrinchas barnbarn.

Uppståndelsen är närmast ofattbar.

Skratt, kamerablixtar, glädjetårar och TV-mikrofoner...

Två av Ulfs halvsystrar och tre av Martins halvkusiner möter på flygplatsen i Rio de Janeiro.

Några TV-bolag och ett tiotal tidningsjournalister och fotografer intervjuar och tar bilder. I Brasilien är det morgon.

Ulf verkar trivas i sin huvudroll. Det märks inte att han rest i mer än 24 timmar och sovit halvdant på planet. Martin ser tröttare ut.

På hotellet väntar ytterligare journalister. Dom visar en viss skepsis: Vad finns det för bevis att Ulf verkligen är Garrinchas son?

Egentligen en självklar fråga i ett land som är märkt av mutor och korruption.

Ulf berättar om ett DNA-prov som ett brittiskt reportageteam organiserade i slutet av 90-talet.

Ett av hans hårstrån analyserades och jämfördes med hår från en av hans många halvsystrar. Laboratoriet fann ingen anledning att betvivla släktskapet.

Vi mjukstartar med att ta linbanan upp på utsiktsberget "Sockertoppen". Vyerna över Rio de Janeiro är magnifika.

När vi kommer ner väntar ytterligare en hord av TV-bolag och journalister. Ulf får visa benen och jonglerar sen hyfsat framför kamerorna. Martin är betydligt säkrare med bollen och har hela tiden ena handen i fickan.

Ulf berättar att han har ytterligare tre barn hemma i Sverige.

-Har alla samma mamma, undrar en blond TV-reporter.

-Nä, det är med två olika.

-Bara TVÅ! skrattar hon.

Redan på eftermiddagen kommer de första tidningarna med bilder och rapporter från flygplatsen. På kvällen är "Garrinchas son" nyhetsstoff i alla stora TV-kanaler. Dagen därpå börjar pekandet, viskningarna och ibland ropen ute i Rios folkvimmel: "Filho de Garrincha, filho de Garrincha!"

Den gigantiska hemmaarenan för alla de fyra stora Rio-klubbarna håller på att byggas om. Ett nytt, modernt Maracanã-stadion ska stå klart i juni.

Här finns förstås ett fotbollsmuseum. Innanför entrén möter ett jättelikt foto av två spelare: Pelé och Garrincha. I över 50 landskamper fanns dom på planen samtidigt, och Brasilien förlorade inte en enda!

Arenans högste chef delar ut plaketter, jubileumsböcker och t-tröjor till Ulf och Martin. Sedan leder han de två Halmstadborna och det största medieuppbådet hittills, förbi byggjobbare och maskiner, ner till den mytomspunna gräsplanen.

Någon berättar hur hela Maracanã, med långt över 100000 åskådare, ständigt försattes i lyckorus när Garrincha dribblade bort sina motståndare på högerkanten. Ett annat av hans smeknamn, "Alegria do povo" - folkets glädje, får sin förklaring.

Överallt träffar vi människor som vill hälsa på Ulf, ha en autograf, ta foton, krama om honom. Väldigt många säger samma sak:

-Jag har aldrig hejat på Botafogo, men din pappa var en fantastisk spelare. Den bästa vi haft i Brasilien.

I minibussen på väg hem till hotellet hörs plötsligt Ulf:

-Så här vill man inte ha det varje dag!

Det visar sig att han inte menar all uppståndelse kring sin egen person, utan syftar på köerna och den kaotiska trafiken i Rio.

Nilton Santos var med och vann VM-guld både i Sverige 1958 och Chile 1962. När ett världslag av hela 1900-talets bästa spelare skulle utses, var han självskriven som vänsterback.

Första gången Garrincha kom till Botafogo för att provträna ställdes han just mot Nilton, redan en etablerad landslagsman. Efteråt gick vänsterbacken direkt till klubbledningen:

-Skriv kontrakt med honom så jag aldrig behöver möta honom igen!

De två blev sedan bästa vänner och det var Nilton Santos som tog tag i och ordnade begravningen när Garrincha tynat bort i alkoholmissbruk.

Klubben bjuder på lunch. När ledningen får veta att Ulf dagen därpå ska spela en vänskapsmatch i Garrinchas hemby Pãu Grande, skänker man genast 12 nya matchställ hämtade från Botafogos souvenirshop.

-Jag börjar fatta hur stort det här är, säger Martin.

Åtta av Ulfs halvsystrar och deras familjer bjuder på stor släktfest i den vackra lilla byn tio mil norr om Rio.

En av Martins många nyfunna fastrar skrattar och nyper honom uppskattande i kinden när han tar lite mer mat.

Någon timme tidigare var Martin den stora stjärnan borta på byns fotbollsanläggning, som självklart heter Mané Garrincha-stadion.

Inför en stor lokal publik och det vanliga medieuppbådet gjorde Martin två mål, varav det andra på ett mycket elegant långskott.

Ulf, som tidigt fick sin fotbollskarriär förstörd av reumatism, stod i mål. Trots att det var en vänskapsmatch mellan glada amatörer, var nu TV-bilder från Pãu Grande på väg att kablas ut över hela det fotbollstokiga Brasilien...

Nu står Ulf Lindberg, som aldrig fick träffa sin biologiske far, i dennes hemby. Omgiven av en mängd nya släktingar som han inte hunnit lära sig namnet på.

-Ni ser så lika ut, du och Garrincha, hade man sagt ända från den stund han landade.

Nu börjar man tala om likheter i sättet också.

Garrincha påstås sällan ha hetsat upp sig över sin omgivning. Tog det mesta väldigt kallt och trivdes bäst i skogen eller med ett fiskespö i hand.

Och sällan har nog en så lugn och godmodig superkändis setts i Brasilien som korvförsäljare Ulf Lindberg från Halmstad.

Garrinchas – år för år

Björn Hedman (sport@aftonbladet.se)