Bank: Ett mål av sorten som förändrar allting

FOTBOLL

GÖTEBORG. Jiloan Hamad leder skytteligan, IFK Göteborg lirar boll men förlorar på hemmaplan.

Välkommen till allsvenskan 2018.

Ombyggnad pågår, ursäkta allt oväsen.

Det Nya Göteborg?

Jag bodde här när jag försökte bli vuxen, det är alltid speciellt att komma tillbaka till en stad som på något sätt alltid är ens egen. Jag blir fortfarande överraskad över att någon flyttat på spårvagnslinjerna.

Den här gången ska ju något ha hänt, eftersom något måste hända. Jag tar den gröne spårvagnen mot Saltholmen, fast den heter elva och är svart nu. Jag kisar ut mot mina gamla boklådor, där man kunde köpa sliten kurslitteratur, fast de har blivit Seven Eleven. 

Samma gator men med nytt innehåll, samma själ med annorlunda kläder.

Och så fotboll.

En halv allsvenska håller ju på att ömsa skinn, det vet ni. Det är nya tränare, nya hierarkier, nya klubbstrukturer och nya spelsätt. Hammarby kom till Göteborg med ett Jesper Jansson-stämplat sportchefsprojekt och Stefan Billborn som förlängning nere vid bänken. Prestigevärvningar har kommit, Niklola Djurdjic är här, Erkan Zengin är på väg. 

Matchfakta: IFK Göteborg–Hammarby 00:18

Smart väg IFK valt

Nytt och spännande, men ingen annanstans har vare sig behoven av eller genomförandet av en förnyelse varit lika total som i IFK Göteborg.

Samma klubbmärke men med nytt innehåll.

Det är en smart väg IFK valt, har man inga pengar att köpa sig framtidstro för så får man satsa på något spännande, och Poya Asbaghis revolution är av det kopernikanska slaget.

Här, i hemmapremiären (öppnad med ett fantastiskt fint legendar-tifo från hemmaläktaren, att Bebben sitter blind på läktaren betyder ju inte att han inte såg) fick vi se en fortsättning på årets tydliga trend:

Kvadraten. Bollinnehav. Mod och tålamod.

I måndags var det Malmö FF som rullade i backlinjen, här var det IFK Göteborg som ställde upp en trebackslinje med Vajebah Sakor (bra fotbollsspelare, men inte aktuell för huvudrollen i ”Pirlo, the Movie”) framför.

Sedan rullade de. Och rullade. Och rullade ett varv till.

Sakor var vägg, Carl Starfelt var rädd, André Calisir och Sebastian Eriksson turades om att – efter tio varvs rullande – sätta längre spel mot anfallare som bandy-båglöpte in bakom Hammarbys högt stående backlinje.

Det är intressant och modigt, men det ledde till noll målchanser. Längst fram toklöpte arbetshästen Elías Már Ómarsson i total ensamhet, festligast var det när han nickskarvade till ingen alls, femton meter framför alla andra.

Och Hammarby?

Med tid kommer de hitta en automatik i spelet

Defensivt dröjde det en kvart eller så innan de började stjäla boll och kunde ta det därifrån. De använde sig av Juniors fina strategspel (jag tycker så mycket om det), av Mujo Tankovics och Jiloan Hamads snabba fötter, och av vändningen ut mot Simon Sandberg i högerkorridoren.

De skapade ingenting, men ändå lite mer än Blåvitt.

Om jag låter nedlåtande så är det inte riktigt meningen. Det finns gott om bra idéer i de här lagen, det finns många saker i deras spel att tycka om. IFK vill saker nu, och det går redan att se utveckling i flera spelare som äntligen får testa sig själva i spelet. Hammarby har mycket nytt, och med tid kommer de hitta en automatik i spelet.

Men det kändes som att just den här matchen behövde misstag och trötta ben för att liksom bli något.

Asbaghi gjorde en klok rockad i paus, flyttade ner Amin Affane som spelbyggare och tryckte upp Sakor i vinna-boll-trycka-framåt-rollen. 

Efter 59 minuter bytte Tobias Hysén av Ómarsson. Efter 60 minuter spelade Hysén fram till ett mål för tredje gången på två allsvenska matcher.

Misstaget kom från Tankovic, som förlorade boll. Sebastian Olsson släppte ut till Hysén, som gav Mix Diskerud öppet läge att bredsida in bollen.

Vi hade fått ett mål, vi hade fått en lite öppnare match, vi började få in fler och fler pigga ben (Kennedy Bakircioglu, Pa Dibba och Árnor Smárason kom in för Bajen, så småningom kom Gustav Engvall in för IFK).

När Björn Paulsen Björn-Paulsen-stångade in en hörna framför Starfelt fick vi 1–1 och ett uppskruvat chicken race mellan två lag som tryckt in all offensiv kraft de har och bestämt sig för att ge det här en ärlig chans.

IFK fick slita mot Pa Dibbas fart, Hammarby fick stångas mot Hysén-intelligens och Engvall-irrationalitet.

Tålamod nyckeln

Efter 90 minuter stod båda upp.

Efter 90 minuter och tre sekunder utökade Jiloan Hamad sin ledning i allsvenskans skytteliga.

Hamad spelade fram till Pa Dibba, Hamad fanns där och tryckte in returen, Hamad gjorde ett mål av sorten som förändrar precis allting.

Bajen är i en process, precis som IFK Göteborg är det, men det är alltid lättare att tro på processer när man står och dansar samba framför ett par tusen hoppande, extatiska fans. 

Det gamla IFK Göteborg brukade ha en borg här på Gamla Ullevi, men Poya Asbaghis Blåvitt började med världens suraste förlust.

Samma arena, nya tider.

När IFK-spelarna lommade ut mot sin läktare sjöng klacken att de älskar Blåvitt. Resan de är ute på kommer att svänga åt många håll, men den kommer definitivt att behöva den sortens tålamod.