Bank: Jag behövde den här matchen

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Forsberg hoppade in och fick de övriga i Blågult att blekna.
FOTBOLL

OSLO. Lägg av nu, det fanns visst positiva saker att ta med sig från en trött tisdag på Ullevål.

Så här:

Skoj att det går bra för Lagerbäck.

Och Janne Andersson tog tydligen ut helt rätt elva mot Frankrike senast.

Han försökte hålla masken, det var lite gulligt.

Samuel Armenteros från Masthugget har flängt världen runt för att ta sig hit, han har spelat i Nederländerna och Belgien, dragit till Azerbajdzjan och flirtat med Kuba, men nu var han framme, nu var han här i gul landslagströja, och nu hade Sebastian Larsson skickat in en väldigt fin högerhörna.

Armenteros fick stå där ensam och nicka in sitt första landslagsmål, tolv minuter in på sin landslagskarriär, och så försökte han se cool ut.

Det gick sådär.

Ansiktet sprack, det var slängkyssar och ett sådant där hjärta med händerna. 1–1 mot Norge, en fin historia att berätta till slut.

Det var väl det hela, strängt taget.

Själv behövde jag den här matchen, för ibland behöver man se lite fotboll.

Jag hade börjat min tisdag med ett besök på  22. juli-senteret nere i regeringskvarteret, muséet till minne av terrorattentaten 2011. Det är ett helvete att gå in i de där rummen, att möta ansikten på unga människor som aldrig kommer bli äldre, och framför allt att läsa Breiviks försvarstal.

Den isklara påminnelsen i det: att argumenten och den bakomliggande vi-mot-dom-ideologin, hävdandet av den stora konspirationen, ekar varje dag och timme hemma hos oss.

Så jo, ibland behöver man bara sätta sig på en läktare och se något man tycker om, bli lite glad över en leende Masthugget-pojk, sådana saker.

Nu har Norge i alla fall Lagerbäck

Och det var verkligen en fin kväll på Ullevål, solen sjönk lagom till avspark, och vi hade Toivonen-stuns i stegen när vi knallade hit för att se laget bakom laget, de elva som knackar på.

Att vi bara var 12 000 här var inte bara en bild av matchens semesterkaraktär, utan lika mycket en påminnelse om hur landslagsfotbollens status blivit i Norge.

För två år sedan hade de en urspännande generation talanger, nu har de i alla fall Lars Lagerbäck och tre hyfsade halvlekar att bygga något på.

Välorganiserat defensivt, kollektivt 4-4-2 räckte för att Janne Andersson skulle kunna lära Didier Deschamps en läxa.

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Lagerbäck ett av få ljus i norska fotbollen just nu...

Men kom inte dragandes med det hit. Lars Lagerbäck skrev instruktionsboken om det där.

Nu såg Sverige ändå fint organiserat och duktigt ut i ungefär en kvart. Det var så länge som vänsterkanten med Niklas Hult och Sam Larsson såg genuint spännande ut, och Sebastian Larsson kunde skicka in djupledsmissiler bakom de norska backarna.

Sen planade allt ut i ett enda stort ingenting.

Viktor Claesson kom fri men Papphammar-snubblade på sig själv, Totte Nyman var fri från 60 meter utan att få iväg ett avslut.

Norges b-uppställning gjorde som a-laget gjorde i lördags, de växte in i matchen och började hitta spel via mittfältet efterhand. Sveriges b-uppställning… ja, vi kan väl säga att den prestationsmässigt hade väldigt lite gemensamt med hur a-laget skötte sig mot Frankrike.

Mer laddat för Norge

Så konstigt var det kanske inte.

Pulsen saknades, incitamenten var lite för luddiga. I potten för de svenska spelarna? ”Gör en kanoninsats så är ni med i truppen i höst, kanske mer om någon skadar sig”. För de norska spelarna var matchen mer laddad: ”gör ni inte det här riktigt bra får ni förmodligen inte vara med på den här resan framöver”.

Efter ett isländskt, lagerbäckskt långinkast av Nordtveit tryckte Moi Elyounoussi in 1–0 före paus. Norge förtjänade det, de hittade ett bättre etablerat spel än Sverige, slarvade mindre, och är definitivt på väg åt rätt håll (nu behöver de bara hitta mittbackar också).

I det gula laget kunde vi bara bocka av besvikelser:

Sam Larsson? Tombolan gav inte vinst mer än var fjärde gång, han kan oerhört mycket bättre.

Oscar Hiljemark? Likblek åt två håll. Viktor Claesson? Ingenting.

Nästan elakt när Forsberg klev in

Nordfeldt gjorde en bra match i mål, Emil Krafth visade intentioner, som det heter – men i det stora hela var det absolut ingen som presenterade några bärande argument för sig själv i några startelvadiskussioner framöver.

När väl Emil Forsberg gjorde entré var det nästan elakt, det tog honom 90 sekunder att överglänsa allt vi sett i offensiv väg på 70 minuter innan han kom in.

Efter 80 minuter var det enda vi hade med oss härifrån en bild av hur beroende ett svenskt landslag är av att delarna hakar i varandra, att kollektivets signalsystem fungerar, att en löpning här ger en annan löpning där.

Sedan kom en hörna in från höger, och så fick vi 1–1 och ett leende också.

Det var en sömnig match, men det här landslaget sover ganska gott efter ett år med Janne Andersson.

Dessutom är det alltid kul med fotboll, som Emil Forsberg brukar säga.