”Det var det sjukaste jag har varit med om”

Erik Niva berättar om målet som påverkade en hel nation

Publicerad:

FOTBOLL

Landslagsuppehållets viktigaste match spelades utan att du ens märkte det.

Ett sent segermål påverkade kursen för en hel nation, gav ny energi till en proteströrelse som närmar sig revolutionen.

Och mitt i allt stod en mittback från Eskilstuna.

På natten före Sveriges avgörande EM-kvalmatch mot Rumänien fick jag ett meddelande från en landslagsspelare som befann sig i en helt annan del av världen.

Hans jättematch var redan avklarad, hans firande hade redan tagit fart.

– Det är det sjukaste jag varit med om. Det var som att vi hade vunnit VM fyra gånger om.

En av de mest intressanta sakerna med landslagsuppehållen nuförtiden är att följa alla de svenskar med dubbla pass som representerar ett annat landslag.

Se där, Junior från Hammarby spelade en dryg halvtimme för Gabon. Oj, Sead Hakšabanović gjorde mål för Montenegro. Kul, Norlla Amiri fick speltid i Afghanistan.

In i ett krig, ut ur ett helvete

De senaste åren är det irakiska landslaget ett av dem jag försökt följa lite extra noga. Dels har vi haft en hel räcka profilstarka svenskar där – Ahmed Yasin, Brwa Nouri, Jiloan Hamad – och dels vet jag hur oerhört stark den samhälleliga sprängkraften är runt laget.

Irak är den där typen av nation som alltid är på väg någonstans – in i ett krig, ut ur ett helvete – och fotbollen är med och påverkar riktningen.

Nu är det någon slags revolution på gång. Och nu firar landslagsspelarna med samma slags masker som demonstranterna bär, för att visa på bandet som finns mellan barrikaderna och fotbollsplanerna.

I slutet av förra veckan avgjorde det irakiska landslaget mot ärkerivalerna från Iran med ett segermål på stopptid. De vann en viktig kvalmatch – men framförallt gav de kraft och energi till de skjutna och de slagna som de såg som sina egna.

I samma ögonblick som bollen gick in i nät sköljde en våg av eufori över det ansatta, angripna protestcentret på Tahrir-torget i Bagdad. Tiotusentals människor jublade och sjöng tillsammans, och för en stund var kulorna, bomberna, förtrycket och maktmissbruket borta ur deras huvuden.

De trodde på någonting igen. De trodde på Irak. Och någonstans i mitten stod Rebin Sulaka från Eskilstuna och försökte.

Foto: BILDBYRÅN
Rebin Sulaka.

När jag når Rebin Sulaka några dagar efter crescendot mot Iran befinner han sig i Jordaniens huvudstad, Amman.

Det är här hans landslaget spelar sina hemmamatcher nu när säkerhetsläget återigen gjort det omöjligt att spela i Irak, och när vi pratar är det några timmar sedan Rebin Sulaka ännu en gång imponerat som mittback i 0-0-matchen mot Bahrain.

”Förra resan tog 22 timmar”

Irak har ett stadigt grepp om förstaplatsen i sin VM-kvalgrupp, och Sulaka gör sig klar för nattlig hemfärd till sin vardag i serbiska ligasjuan Radnički Niš.

– Jag ska åka vid midnatt. Då är det flyg till Istanbul och byte till Belgrad och sedan buss. Allt som allt tar det väl 12 timmar eller så. Men det är ingenting efter att ha spelat i Asien. Från förra VM-kvalmatchen i Kambodja tog det 22 timmar tillbaka.

Inte mycket att hetsa upp sig för, inget att klaga över. Hela Rebin Sulakas fotbollsresa har varit strapatsrik.

Han föddes i Ankawa, en kristen enklav i utkanten av den kurdisk-irakiska huvudstaden Erbil. När ännu en invasion och ytterligare ett krig närmade sig i början av 2000-talet tog familjen beslutet att lämna landet, främst för att undvika att de äldre bröderna blev tvångsinkallade i armén.

Först tillbringade de ett år i Syrien, innan de fick ordning på alla papper och kunde ansluta sig till de släktingar som redan fanns i Sverige.

Som 10-åring kom Rebin Sulaka till Eskilstuna. Då hade han aldrig spelat fotboll, egentligen aldrig idrottat överhuvudtaget.

– Jag kommer från en pluggfamilj, så jag var mest hemma med böckerna. När jag kom till Sverige gick jag till två handbollsträningar, men vågade aldrig gå in. Det var liksom bara svenskar där, och jag kunde inte språket. Så jag stod utanför och frös i en halvtimme, och sedan gick jag hem.

Vägen in i fotbollen kändes lättare, mer framkomlig. Tränaren i det laget var också invandrare, den kroatiska pappan till Filip Rogić som idag är proffs i ryska Orenburg.

– Jag började spela fotboll när jag var 11, och då hade jag ingen som helst koordination eller motorik. I början fick jag bara stå och passa mot en vägg för att lära mig de enklaste grunderna. Men vissa lätta enkla övningar var så svåra för mig att jag verkligen skämdes när jag försökte göra dem.

Hans skolning må ha varit obefintlig, men hans råtalang var uppenbarligen enorm. Det tog bara fyra år innan en 15-årig Rebin Sulaka gjorde a-lagsdebut för Eskilstuna City.

Via Dalkurd följde några år i Superettan med Ljungskile, Syrianska och AFC United, och under den fasen upptäckte det irakiska landslaget honom genom sitt nätverk av internetscouter.

”Ställde sig och väntade under en bro”

I början av 2015 närmade sig den första kallelsen, om bara Rebin Sulaka kunde ordna fram sin irakiska födelseattest.

Det var då den så kallade Islamiska Staten var som allra mest offensiva och allra mest framgångsrika. Deras skräckvälde hade redan slukat en rad stora städer i norra Irak, och nu stod deras vapenbilar några få mil från den viktiga knutpunkten Kirkuk.

Och det var i Kirkuk som den nödvändiga dokumentationen fanns.

– Pappa behövde åka dit för att ordna med folkbokföringen, och fick instruktioner från några på fotbollsförbundet om hur han skulle göra. Han skulle ställa sig och vänta under någon bro, och så skulle någon komma och möta upp honom. Det var lite läskigt. Vi hade telefonkontakt med honom hela tiden: ”Du har inte blivit kidnappad? Du överlever?!”.

Foto: TT

Under sina fyra dryga år som landslagsman har Rebin Sulaka sett den Islamiska Staten falla och det politiska läget stabiliseras. Han har varit med när landslaget äntligen tilläts spela tävlingsmatcher hemma i Irak, bara för att omedelbart tvingas tillbaka i exil igen.

I början av oktober hade jag kontakt med honom när det var dags för historiskt VM-kval i ”Protestderbyt” mot Hong Kong i Basra. Han visste inte riktigt vad som väntade när han skulle åka ner – demonstrationerna hade börjat och det var oroligt på gator och torg – och var svår att få tag på när han väl kommit fram.

Drar upp miljarder dollar

Som konsekvens av protesterna blockerades internet i stora delar av Irak. Den ena dagen låg det nere i tolv timmar, den andra dagen i nio timmar.

Irak vann till sist med 2–0, men den första VM-kvalmatchen i Irak på åtta år blev också den sista på obestämd tid.

När det nu var dags för nästa landslagssamling hade demonstrationerna vuxit och antagit formen av en intifada, en folklig resning.

–Det som händer nu... Det är en revolution som är på gång, och jag har stor förståelse för människorna. Det är jävligt fattigt – människor lever på gatan – trots att vi alla vet hur stora tillgångar Irak har. När vi var i Basra på en av våra samlingar hamnade jag bredvid en irakier från London vid ett middagsbord. Han var i oljebranschen, och förklarade för mig hur många miljarder dollar de drar upp ur den irakiska jorden varje månad. Vart tar de pengarna vägen?

Irak är egentligen ett rikt land, men det märks inte för folket, i vardagen, på middagsborden. Statsapparaten är svag, ihålig och helt häpnadsväckande korrupt.

Varje given dag de senaste fem veckorna har minst 200 000 människor gått ut för att uttrycka missnöje, kräva förändring. Alla har inte kommit hem oskadda igen. Enligt FN:s organ i Irak har minst 320 demonstranter dött, mer än 15 000 skadats.

– I Mellanöstern går du inte ut och protesterar högt, du riskerar för mycket. Jag är sjukt stolt över att de gör det här och över allt de har åstadkommit. för jag trodde aldrig att det skulle hända. Det hade verkligen inte hänt under Saddams tid, och det hade nog inte hänt för bara 10 år sedan.

Ett segermål som gått till historien

Över hela Irak svävar även en osynlig skugga från den stora grannen i öst. Ända sedan USA störtade Saddam Husseins sunnimuslimska regim för drygt 15 år sedan har inflytandet från det shiitiska styret i Iran blivit större och tydligare.

Det är en verklighet som det irakiska folket har tröttnat på, och en realitet som gav VM-kvalmatchen mot Iran en nästan övertydlig symbolisk betydelse.

– Demonstranterna anklagar ju Iran för att styra den irakiska regeringen, så det var en känsloladdad match redan på förhand. Vi hade videosamtal med den irakiske presidenten före matchen. Jag hade en annorlunda känsla i kroppen än inför andra matcher.

Och sedan? Irak tog ledningen efter drygt tio minuter. Mittfältaren Safaa Hadi – uppvuxen i de upproriska fattigkvarteren i Sadr City – firade med att dra på sig samma kirurgmask som demonstranterna använder för att skydda sig mot tårgas.

Iran kvitterade, men sedan hade Rebin Sulaka och hans försvarskamrater faktiskt inga större problem att kontrollera Sardar Azmoun och de andra namnkunniga motståndarna.

Och så – på stopptid – en hörna, en nick och ett segermål som redan gått till historien.

– Det är svårt att förklara... Efter matchen var jag bara chockad. Det fanns inte en människa på arenan som inte grät, det var scener som jag inte kommer att glömma i hela mitt liv. Och när vi såg bilderna från Revolutionstorget i Bagdad... Det var som att Irak hade läkt ihop och blivit helt på 90 minuter.

”Jag tyckte synd om dem”

I spelarbussen på väg från arenan skanderade de irakiska spelarna sångerna från Tahrir-torget: ”Med vår själ och vårt blod ska vi offra oss för Irak”, ”Sunniter och shiiter är bröder, vi kommer inte att sälja vårt land”.

Parallellt med deras triumfvagn åkte den iranska spelarbussen. På många sätt kommer de två spelargrupperna från samma typ av verklighet – Iran verkar nu också vara på väg att sköljas över av samma sorts protestvåg som i Irak – men nu separerades de av avståndet mellan vinst och förlust.

– Irans spelarbuss åkte bredvid vår nästan hela vägen till vårt hotell. Vi står och firar, skriker, sjunger de här demonstrantsångerna – och så ser man deras buss helt mörk och nedsläckt. Ett tag tyckte jag faktiskt synd om dem, men... Sedan sket jag i det. Sedan var det bara att fira vidare.

Foto: TT

Det knackar på Rebin Sulakas hotelldörr, och han börjar prata obehindrad arabiska med besökaren. Under uppväxten pratade han bara kaldeiska hemma, men fotbollen har givit honom ännu ett nytt språk.

– Det var vår gamla döva massör. Han var brottningsmästare på Saddam-tiden, men tänkte fly Irak och stanna kvar i Tyskland efter en tävling. Men till slut så hittade de ändå honom, och satte en gorilla på honom. Massören har berättat att det var den största människa han sett i hela sitt liv – stor som två, tre vanliga personer – och så fick han ett par jättehårda örfilar av honom. Och då tappade han hörseln. Han har varit så gott som döv sedan dess.

Livet i Irak är inte som livet i Sverige, alldeles oavsett om du är massör, demonstrant eller fotbollsspelare. Allt är rörigare, skakigare, svårare.

”Vissa åker runt med vapen”

Det är så det blir när det går flera generationer utan fred och stabilitet och statsapparat.

– För två dagar sedan kom det två nya killar till landslaget. Jag frågade en av dem hur gammal han var, och han sa att han var född 1986. Jag bara: ”Det är omöjligt, kan inte stämma. Du är mycket yngre än så”. Men han bara: ”I den delen av Bagdad som jag kommer ifrån finns ingen folkbokföring eller några papper som visar när vi är födda. Vi går till ett ställe, och så gissar dom bara fram en ålder till oss”. Din ålder är bara en slump där nere.

Märks det mycket runt laget att det är oroliga tider nu igen?

– Vissa spelare i laget åker runt med vapen i sina bilar, för att de är rädda. Själv har jag aldrig känt mig otrygg, men jag har ju fått vänja mig vid att saker inte görs på mitt sätt, att saker tar tid. Men jag har fått en helt annan förståelse och mycket större tålamod som människa.

I nuläget är Rebin Sulaka den enda svenska spelaren kvar i det irakiska landslaget. Väletablerade Ahmed Yasin har varit skadad, Brwa Nouri har tackat för sig och Jiloan Hamad har blivit bortvald efter en otacksam start.

Efter en extremt utdragen pappersexercis fick han till sist debutera med ett inhopp mot Hong Kong i oktober. Han blev fullständigt ignorerad. Under de 32 minuter han spelade sprang han sig spelbar mest hela tiden – men fick bara en enda passning av sina lagkamrater.

”Det är tufft att komma hit”

I en tv-debatt efter matchen rasade den välkända fotbollsjournalisten Adnan Lafta:

– De spelade mot honom – inte med honom. Grabben sprang där på egen hand utan att få en enda boll, hela världen såg det. Men det är de irakiska spelarnas mentalitet, de vill kontrollera sin egen plats i laget och låter ingen utmana dem.

Rebin Sulaka vill inte ge sig för långt in i den här diskussionen, men bekräftar den allmänt vedertagna bilden av en misstänksamhet från spelarna som bor i Irak gentemot de som ansluter från andra delar av världen.

– Det är tufft att komma hit. De ser det som att vi inte har gått igenom det som de har gått igenom – inte lidit som dem – och sedan ska komma och ta deras jobb. Och jag förstår dem, jag hade förmodligen tänkt samma sak själv i deras position.

Efter mer än fyra år med landslaget har Rebin Sulaka långsamt erövrat en respekt och en status. Numera är det snarast så att det är hans landslagsspel som driver karriären, medan klubblagslivet inte blivit riktigt som han tänkt sig.

I somras placerade den qatariska ligaorganisationen den holländska mittfältsterriern Nigel De Jong i hans Al-Shahania – och plötsligt var klubbens utlänningskvot överfull.

Rebin Sulaka behövde hitta en ny klubb snabbt. Han var nära CFR Cluj i Rumänien och fick erbjudanden från klubbar på Cypern och i Australien, men hamnade till sist alltså i Radnički Niš i sydöstra Serbien.

– Men nu har de fått för sig att jag ska spela mittfältare, och det är väl... inte i den rollen jag själv tycker att jag är som bäst. Det är mycket Sidleds-Danne, haha. Nämen, jag pratade med dem innan jag åkte till landslaget nu, och förklarade att jag ville lämna i vinter ifall det är så de tänker använda mig.

”Vi hade kunnat ha 500 000 på varje match”

Vissa delar av fotbollsframtiden är höljda i dunkel, andra mål är fullständigt glasklara. Vägen till VM förblir lång för Irak – det asiatiska kvalet är uppdelat i flera olika gruppspel – men det är absolut realistiskt att hoppas på att gå hela vägen.

Och ett VM i Mellanöstern, ett VM alldeles i närheten av den egna bakgården? För irakierna skulle det överträffa allt som fotbollssporten hittills kunnat ge dem.

– Jag kommer ihåg när Irak vann Asiatiska mästerskapen 2007. Jag var 15 år då, och pappa tog med mig ut med bilen. Det var kaos på gatorna med alla flaggor och alla tutor – och det var alltså i Eskilstuna... Spelar vi VM i Qatar har vi 50 000 fans där varje match. Eller alltså, skulle de bara kunna få biljetter och visum och sånt hade vi kunnat ha 500 000 där på varje match. Så mycket hemskheter irakierna har varit med om – och så mycket känslor de ändå lägger in i fotbollen.

Rebin Sulaka väger orden utan att riktigt hitta balansen. Han vet såklart själv att han är på väg att komma med en överdrift, men han hittar liksom ingen annan bild som passar bättre. Så han säger det ändå.

– Går vi till VM tror jag att det blir fred i Irak.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN