Dokument: Den bortglömda förebilden

Hur Frank Soo bröt ny mark i England – och präglade svensk fotboll

Av: Frida Fagerlund

Publicerad:
Frank Soo i Stockholm 1963.
Foto: RUNE JOHANSSON
Frank Soo i Stockholm 1963.

Lagkapten för Stoke, den första spelaren med asiatiskt påbrå att representera England, två SM-guld som tränare...

Vet du vem jag pratar om?

Här är berättelsen om Frank Soo – förebilden som fick verklig upprättelse långt efter sin död.

I Stoke-on-Trent, en medelstor stad belägen i västra Midlands, finns en gata vid namn Frank Soo Street. Det är en hyllning till en numera bortgången fotbollsspelare, en förhoppning om att hans namn aldrig glöms bort.

Soo var under många år kapten för stadens fotbollslag Stoke och tillhörde klubben 1933–1945. Mitt under andra världskriget, 1942, gjorde han landslagsdebut i ett möte med Wales och representerade England ytterligare åtta gånger med bindeln runt armen samtidigt som bomberna föll.

Debuten var inte som vilken annan debut som helst. Frank Soo, med en engelsk mamma och kinesisk pappa, blev den första icke-vita spelaren att göra en landskamp för Three Lions och är än i dag den enda med kinesiskt påbrå som någonsin har burit tröjan. Han beskrevs som en charmig, beundransvärd karaktär som gick under smeknamnet ”The Smiler”.

Så hur kommer det sig att ingen minns honom?

Foto: TT
Andra världskriget rasade när Frank Soo gjorde debut för engelska landslaget.

Fråntogs sina landskamper

Att det engelska förbundet, FA, senare bestämde att landskamper som hade spelats under kriget inte skulle räknas har del i detta. Beslutet fattades eftersom den inhemska ligan var pausad (vilket för övrigt var enda gången något sådant hade skett fram till coronaviruset).

– Jag har frågat FA om det finns någon möjlighet till upprättelse för Frank, berättar Alan Lau Zheng-phoon som driver välgörenhetsorganisationen ”The Frank Soo Foundation”. Men svaret är alltid ”det hade vi gärna, men hur gör vi då med spelare i samma position?”.

Sedan är det faktiskt delvis Sveriges fel att Frank Soo försvann från radarn.

Efter spel i klubbar som Everton, Newcastle, Chelsea, Brentford och Millwall lade Soo skorna på hyllan 1950. I stället plockade han upp ett anteckningsblock, skolade om sig till tränare och lämnade de brittiska öarna.

Foto: Aftonbladet
Sverige besegrade Norge med 4–1 i OS 1952.

Införde alkoholförbud i Eskilstuna

Första anhalt blev Italien men snart befann sig Soo i Helsingfors. Under OS-turneringen 1952 var det Frank Soo som ledde det norska herrlandslaget längs sidlinjen. Det blev bara en match, en storförlust mot grannen i öst. Därefter slog han sig ner i just Sverige, närmare bestämt som tränare för IFK Eskilstuna.

Inför en fascinerad lokalpress pratade Soo om hur han ville implementera en fotboll med utgångspunkten ”långa, svepande passningar”. Förutom detta gjorde han något så skandalöst som att införa ett alkoholförbud för sina spelare (något som media ansåg var både totalitärt och onödigt).

– Han varken rökte eller drack, förklarar syskonbarnet Jacqui Soo som träffade sin gammelfarbror först när han hunnit fylla 66 år. Han gjorde en grej av det, sa åt oss barn att inte heller göra det. Sedan föll han ner på golvet och gjorde en massa armhävningar. Det var fantastiskt imponerande. Mina vänner pratar fortfarande om det.

Foto: BILDBYRÅN
Soo låg bakom Djurgådens smeknamn.

Förvandlade Djurgården till Järnkaminer

IFK Eskilstuna slutade trea i division tre 1953 men flyttades ändå upp till division två på grund av en omorganisation av ligasystemet. Frank Soo lämnade dock Eskilstuna och tog sig en bit inåt i landet till Örebro som också huserade i division två.

Även den sejouren blev kortvarig. Soos krav på disciplin och tuffa träningsmetoder föll inte alla spelare väl i smaken (gissningsvis var inte heller alkoholförbudet populärt). Trots detta förde engelsmannen klubben till en andraplats 1954 och packade därefter väskorna och begav sig mot huvudstaden Stockholm. Där ersatte han walesaren Dai Astley som tränare för Djurgården.

Har du någonsin undrat varför laget ibland kallas för Järnkaminerna? Jodå, Frank Soo kan ta åt sig en del av äran. Det fysiska spel som han förde med sig kom att känneteckna Djurgården under 1950- och 60-talet. Ihop med Anders Bernmar sattes spelarna i stenhård träning – som gav resultat redan under den första säsongen.

Förutom SM-guld var laget obesegrade i 16 raka matcher 1955. På Djurgårdens hemsida kan man läsa om hur sviten var på väg att brytas mot Kalmar strax innan vinteruppehållet då ”Knivsta” Sandberg dundrade in segermålet med enbart sekunder kvar att spela (”Jag var punktmarkerad av Kalmars Kalle Herrlin och han var inte världens snällaste. Rätt som det var tröttnade jag och sparkade Kalle där ryggen byter namn. Jag fick en varning och blev på ännu sämre humör – och ännu mer tänd”, har ”Knivsta” berättat).

Foto: Aftonbladet
Frank Soo (näst längst till höger på nedre raden) med svenska landslaget 1955.

Återvände till England

Det blev ytterligare ett SM-guld 1959 innan Soo lämnade Djurgården, och sedan en vända i Oddevold samt AIK. Efter flera jobb runt om i Skandinavien (och nästan en förbundskaptensroll för Israel samt Hong Kong) återvände han slutligen till hemlandet.

Den 25 januari 1991 somnade Frank Soo in i Cheadle, England, vid en ålder av 76 år.

Att tillbringa så många år i Sverige är inte gynnsamt för någon som vill bli ihågkommen inom engelsk fotboll. Men hans släktingar har en annan, mörkare teori kring varför hans namn i praktiken suddades ut ur historieböckerna.

– Han fick utstå en hel del rasism, säger Jacqui Soo. Han var känd som ”Kinesmannen Frank Soo”. Först när han representerade England började folk benämna honom som enbart ”Frank Soo”.

Oavsett ursprungsanledning har han fått upprättelse de senaste åren. Inte minst genom ”The Frank Soo Foundation” som bildades efter att boken ”The Wanderer: The Story of Frank Soo” släpptes på marknaden 2016.

”Kinesisk förebild inom fotboll”

– För tre år sedan kom jag över Susan Gardiners bok, berättar Alan Lau Zheng-phoon. En gemensam vän introducerade mig för den och jag tänkte ”detta är fantastiskt, någon som liknar mig, växte upp här och älskar fotboll”. Det här är den sortens person som mitt område borde se upp till.

”The Frank Soo Foundation” har tre långsiktiga mål: Att föra vidare Frank Soos arv och berättelse, stödja östasiatiska områden i Storbritannien och vägleda unga. Med fotboll som det primära verktyget.

– Rasism och rasister existerar, men människor som bara är ignoranta eller helt enkelt inte vet bättre kan inte räknas in där, säger Lau Zheng-phoon. Folk påstår att det inte finns några kinesiska förebilder inom fotbollen. Men det är fel, han finns ju.

Källor: Sky Sports, The Frank Soo Foundation, Djurgårdens IF, Post Magazine

Publicerad:

LÄS VIDARE