Det här är årets första och förhoppningsvis sista anti-domar-krönika

FOTBOLL

Domarna i centrum.

Igen.

Man borde inte säga nåt, man borde verkligen försöka hålla tyst, men ibland går det bara inte.

Och förresten, varför ska man egentligen tiga?

Det har ju kommit att bli ett slags gentlemens agreement under senare år att inte gnälla på domarna, de har det liksom jävligt nog ändå (sägs det).

Spelarna uppträder ungefär som vanligt och viftar och skriker och klagar och kryper upp i näsan på domaren efter snart sagt varje avblåsning, och den läktarkulturella avdelningen tar inte heller särskilt stor hänsyn.

Men ledarna säger allt oftare att de förstår domarnas svåra jobb och inte vill hacka på dem (fast det gör de ändå), och media tar väldigt sällan till storsläggan och kallar rättskiparna för ”katastrofer”, så som man gjorde förr.

Jag är själv tudelad i den här frågan och har skrivit åtskilliga gånger hur mycket jag beundrar alla domare som orkar ta emot så mycket skit, och så sällan beröm, år efter år.

Men jag inser ju också att det är alldeles bedrövligt när matcher avgörs av felaktiga domslut, situationer som är alldeles glasklara för alla på arenan utom för den som bestämmer – domaren.

Bättre ekonomi

När det står så mycket på spel för klubbarna som idag, när en poäng hit eller dit kan betyda en bättre ekonomi i internationellt cupspel, till exempel, FÅR det inte ske så många avgörande misstag från domarna som idag.

Vi måste ha rätt att ställa hårda krav på dem också.

Det gäller inte minst linjemännen.

Jag vad vet inte vad som hände när de plötsligt fick en tjusigare titel, ”assisterande domare”, men de blev i alla fall sämre.

Varenda vecka kan man se häpnadsväckande dåliga linjemän i den engelska fotbollen, fler än nån annanstans, och jag förstår de allt mer högljudda ropen på nån slags teknologisk lösning på problemet. Hur det nu ska gå till.

Och lika sorgsen blir man när man ser en situation som den i mötet mellan Hammarby och Malmö FF i går:

Vid ställningen 2-2 springer MFF:s Jonathan Johansson igenom Bajens mittförsvar, hinner precis före målvakten Ante Covic och lyfter (mycket skickligt) in bollen i mål.

Klart han blir vansinnig när han vänder sig om och ser en linjeman med flaggan uppe, vinkande för offside.

Det var inte i närheten av offside.

En man med en flagga bestal därmed troligen Malmö på segern och två mycket viktiga poäng i slutspurten.

Det är klart att en tränare som Sören Åkeby, på väg mot en taktisk triumf, har rätt att bli förbannad efter det.

Det retar också mig att en alldeles underbar fotbollsmatch med högt tempo, härligt publiktryck, starka individuella prestationer och vrålsnygga mål ska besudlas av ett amatörmässigt domaringripande.

Gjorde det mesta rätt

Jag ställer mig förresten också tveksam till frisparken som föregick Sebastian Egurens världsklassmål till 2-2 (ribba in i krysset).

Där var det huvuddomaren Jonny Ahlvin som grep in, men honom måste jag trots allt vara snäll mot. Det kan inte ha varit lätt för en allsvensk handbollsdomare (!) att få hoppa in och ersätta Peter Fröjdfeldt mitt under matchen. Han gjorde ändå det mesta rätt.

Man ska ju vara försiktig med domare också. Det är väldigt många som har svårt att ta kritik, och det är ännu fler som saknar humor. Försök inte skoja med dem. Då ringer det omedelbart nån träbock från Örebro Domareklubb och kräver en ursäkt.

Och skulle jag nu bli dömd till böter, typ 6 000 spänn, får jag väl slå en signal till Calle Johansson i Frölundas hockeygäng och be om ett handlån.

Nå, det var årets första och förhoppningsvis sista anti-domarkrönika.

Nästa gång hoppas jag kunna ägna hela utrymmet åt en ny favorit i allsvenskan:

Bajens José Monteiro, 24.

Nej, han är inte värvad från Brasilien eller Portugal. Hans moderklubb heter FOC Farsta och han var fullständigt sensationell som mittback i går. Ett tag i första halvlek spelade han som han vore Liliam Thuram.

Jag tror inte vi behöver oroa oss för mittbacksbeståndet i landslaget om Monteiro fortsätter så här.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM