Persson vinner över tiden

FOTBOLL

PEKING. Vi har förlorat mot häckar, brottningsdomare, lerduvor och norskor.

Strunt samma.

När OS kippar efter andan sitter jag ju och ser Jörgen Persson, 42, spöa skiten ur tiden själv.

1991 satte min pappa upp ett tidningsklipp på kylskåpsdörren. Jag minns inte orden, men det handlade om att Jimmy Connors gjort comeback i US Open vid 39 års ålder. Han hade legat under med 2–0 i set och 3–0 i tredje – men vänt och vunnit i en äkta maratonmatch.

”Även tiden måste ge respit” stod det i klippet, det satt kvar på kylskåpet i kanske tio år.

Och nu?

Tja, tiden ligger och kämpar för livet på ett hallgolv i Peking. Jan-Ove Waldner bröt armen av den fan i Aten för fyra år sedan, och nu sitter jag och tittar på när Jörgen Persson tar strupgrepp på allt vad tid och trötthet heter.

Svensken som gör mitt OS

Hallen vid Pekings Universitet luktar inget, men den låter som en skallerorm.

Kineserna på läktarna har ett slags instrument som liksom väser när de skakar dem. Det är rätt suggestivt. 

Och visst, Jörgen förlorar. 

Och han förlorar igen.

Mot Wang Hao servar han lite för dåligt, långt och snällt, men han pressar ändå världsettan i fem set med hårda tryck mot Wangs backhand. Mot Wang Liqin har han setboll i första, men tappar och orkar inte komma tillbaka. 

Men han är ändå den svensk som gör mitt OS, på samma sätt som J-O gjorde det i Aten. 

Vändningen mot Samsonov, de konsekvent stenhårda öppningarna mot Primorac… och det där jämfota grodhoppet han gjorde efter vinsten i kvarten, så att man blev rädd att han skulle skada nacken – det var den totala intelligensen som tog tag i kroppen och drog den med sig.

Jag har sett Jörgen spela pingis i tre OS. Efter semiförlusten mot Kong Linghui för åtta år sen skrev jag att ”nu får han

sluta utan någon OS-medalj”. Han var ju 34, gammal, och han skulle inte spela igen.

Har utvecklat sin forehand

Lik förbannat står han här och stångas mot den där kinesiska muren igen. 

Backhandsnärten är som den alltid varit, men han har utvecklat sin forehand också. Kinatränat den – hundra bollar i en låda, en tränare som matar, repetition, repetition, repetition – att bli snabbare, kortare i rörelsen.

Jörgen Persson är, som Waldner och Lindh, en upptäckare. Han läser pingis­ som andra läser serietidningar. Det finns inget område, inom eller utom idrotten, där Sverige har en sådan kunskapsbank och expertis som inom bordtennis. 

I ett OS där svenska idrottare varit medelmåttiga till och med på att vara medelmåttor har Jörgen Persson varit ett självlysande undantag. Efter Liqins svaga insats i semifinalen fanns det röster som viskade om läggmatch, att kineserna skulle ha kört gammal hederlig 80-talstaktik för att matcha en tuffare motståndare mot Jörgen i bronsmatchen.

Jag tror inte på det (Ma Lin har mosat Persson), men bara ryktet var en komplimang.

Tränargubbe med trivselvikt

När Liqin vinner vänder sig coachen Liu Guoliang mot publiken och hetsar den att applådera. Liu var världens bäste spelare, nu är han en smårund tränargubbe med trivselvikt. Han är tio år yngre än Jörgen Persson.

Ma Lin, den evige tvåan med det svajiga psyket, vinner finalen.

Kina vinner guld, det har de gjort hela tiden under detta OS.

Jörgen Persson vinner över tiden.

Det var också det enda vi vann.

ARTIKELN HANDLAR OM