Vi kommer att dribbla och fälla tills det är jämställt

FOTBOLL

Vad Nilla vill?

Vad vi alla vill?

Egentligen en enda sak.

Vi vill att det ska stå 1–1 i matchen.

Blicken är stadig och rösten stark.

Nilla Fischer, Sveriges bästa damspelare i fotboll, har mött det här motståndet förr.

Det är matchen hon och många andra har spelat hela sina liv.

Matchen mot dem som upprätthåller strukturer. Som gett henne färre möjligheter, mer orättvisa. Som tvingat henne att dribbla sig undan glåpord och förtryck. Allt för att hon är en kvinna som älskar en sport där männen värderas högre.

Så hon säger det, allting, utan att tveka.

Sanningen, som så många vet om. Den ojämställda där tränare inte stöttat och den ekonomiska ersättningen varit tvivelaktig. Sanningen som alldeles för många vill sopa under omklädningsrumsbänkarna tillsammans med förluster och tejprester från benskydden.

Hela Fotbollsgalan står upp efteråt.

Och så händer det där andra som jag fortfarande inte har kunnat släppa. Som får unga tjejer att skriva till mig med orden ”vad var det där?”.

Den manliga programledaren tar vid med: ”Grattis Nilla. Bra rutet... Och rätt ska ju vara rätt, så årets manliga ska också ha sitt pris.”.

Vänta, va?

Vänta. Va.

Hur kan något gå så fel?

Trodde jag skulle explodera

Om ni inte såg galan kanske ni inte förstår vad jag menar. Vissa av er kanske inte förstår ändå. Men att ta vid, efter ett brandtal om en ojämnställd värld, med ord som kan liknas vid att ”männen ska ha sitt” blir både komiskt och extremt osmakligt på en och samma gång.

Jag trodde att jag skulle explodera. Inte av förvåning, inte av chock.

Utan för att det händer. Överhuvudtaget.

Att det ofta blir så att män inte kan hantera en kamp som är kvinnlig. Att de inte vet, vare sig retoriskt eller ibland rent handlingskraftigt, vad de ska göra.

Så de hasplar ur sig något, helst inget alls men pratar vi Twitter så är det gärna att ”kvinnor gnäller”, och det som sagts innan blir förminskat. Det är det här omedvetna, det naturliga i att som man inte alltid behöva tänka först och prata sen, som gör mig galen. Och om vi återgår till Twitter ville väldigt många män poängtera att Nillas tal var ”svammel”. Att hon var ”radikal”.

I så fall är brandtalet det viktigaste radikala svammel som sagts i ett offentligt rum, styrt av väldigt mycket patriarkala strukturer, på länge.

För, och lyssna noga nu: förtryck är rådande oavsett om man upplevt dem själv, eller inte. Och män är privilegierade nog att inte behöva uppleva dem på samma sätt som kvinnor, varken socialt eller ekonomiskt.

Snöra på er benskydden, världen

Så går Andreas Granqvist ut och anser brandtalet vara ”orättvist”. En ”attack” mot herrlandslaget. Man kan tycka mycket om det, men låt mig bara säga såhär: det som är orättvist där är att ”Granen” ens tar sig rätten att använda ordet orättvist i det här sammanhanget.

För vi är inte intresserade av att göra ”Granen” glad. Av att skapa en bekväm tillvaro som låter männen tycka att livet är härligt och enkelt på kvinnornas bekostnad.

Vi är intresserade av att tjäna pengarna vi förtjänar.

Av att ha möjligheten att bli bäst på vad vi än väljer att göra med våra liv.

Vi är intresserade av att kvinnor ska höras.

Vi är intresserad av att kvinnor ska bli lyssnade på.

Och så länge människor väljer att upprätthålla en könsmaktordning i samhället och ett förtryck inom det som rådande strukturer anses vara ”manligt” ja... då kommer vi att dribbla och fälla och kriga tills dess att det står 1–1 i matchen.

Oavsett spelplan.

Så snöra på er benskydden, världen.

Matchen är långt ifrån slut.