Bajen-fans som lever med ständig ångest

Av: Marcus Leifby

Publicerad:
Uppdaterad:

Sömnproblem, öl som medicin och fysisk smärta

1 av 3 | Foto: Från vänster: John Holmström, Katarina Kuick, Anders Jutterström, Niklas Bäckstedt.

Vissa vinner, en del försvinner.

Några går upp, andra ger upp.

Hösten har kommit med mörker, kyla och underbart vidriga, ångestdrypande fotbollsmatcher.

Sportbladet träffade fyra rast­lösa Bajen-supportrar som sover dåligt, har problem med matsmältningen – och som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att vara ­utan just det.

Tillsammans med psykologen Dan Katz försökte vi reda ut varför.

De fyra supportrarna presenteras här nedan.

Alla ska gå på Tele2 Arena i morgon för att, tillsammans med 30 000 andra, försöka skrika Hammarby tillbaka till allsvenskan efter fem evighetslånga år i superettan.

För att ta reda på hur de mår, vad de känner och varför, bad vi Dan Katz sitta med.

Katz är legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut i KBT, han har en privat mottagning i Stockholm och han undervisar hos bland annat Karolinska Institutet och Stockholms Universitet.

Vi ses i restaurangen på Karolinska Institutet i Solna, det känns bra att vara omgärdade av personer som läser, utbildar eller forskar i medicin.

Dessutom ligger den rättsmedicinska avdelningen bara ett stenkast bort.

LEIFBY: Så, vi börjar med en enkel fråga, hand upp alla som känt någon form av ångest den här veckan?

Fyra händer flyger upp som om jag hade frågat vem som vill ha en extra biljett till matchen på söndag.

LEIFBY: Dan, vad är egentligen ångest?

– Det vi upplever som ångest är egentligen inget annat att vi förbereder oss för fara. Kroppsligt innebär det till exempel att hjärtat pumpar blod snabbare för att musklerna skall få mer energi och vi spänner gärna våra muskler och andas snabbare. Hjärnan i sin tur blir väldigt alert för att söka av faror omkring oss.

– Det vi upplever som ångest är helt ofarligt men känns naturligtvis oftast obehagligt. Sedan är ju vi människor fantastiskt duktiga på att i fantasin föreställa oss olika faror också, det är en bieffekt av vår högfungerande hjärna.

LEIFBY: Hur yttrar sig ångesten för er?

NIKLAS: Avbruten sömn, jag vaknar med halvkonstiga tankar inför matchen. Negativa tankar. Tänk om det blir si eller så. Jag är lätt irriterad i vaket tillstånd.

KATARINA: Direkt när frågan dyker upp, och det gör den ofta, så säger det bara pang i magen.

JOHN: Det bara sticker till. Det är som en molande känsla som är svår att bli av med.

NIKLAS: Ju närmare det kommer… det bara kryper i kroppen, jag kan ­inte stå still på samma ställe, jag stör mig på det mesta, sen när väl ­domaren blåser i pipan då är det ­ bara matchen som gäller, det är som en frigörelse.

DAN: Är de här känslorna obehagliga tycker ni?

ANDERS: När man väl är där, ja. Om jag tittar tillbaka en vecka, eller till matchen mot Östersund. Då vaknade jag tre på natten och kunde inte somna om. Det berodde inte på att jag var glad, pirrig eller att jag såg fram emot matchen, utan på att jag var rädd att det skulle gå åt pipan. Hela dagen satt jag på jobbet och... ja, jag tog mig dit i alla fall. Telefonen går varm, man snackar med kompisar, läser forum. Sen gick jag tidigare från jobbet och hade utvecklingssamtal med dottern. Jag satt där och försökte lyssna, det är ju viktigt som fan, men huvudet är någon annanstans. Lite senare tog jag en öl med polarna. Och jag glömde bort att äta.

DAN: Det är en naturlig reaktion. Matsmältningen avstannar när vi utsätts för fara, och din kropp reagerar på samma sätt som om du skulle stå öga mot öga med ett lejon. Blodet tar sig till musklerna, din kropp reagerar på samma sätt som om du stod inför omedelbar fara. Få stryk eller bli uppäten av ett lejon. Det är lika viktigt det här.

ANDERS: Ja.

DAN: Det tycker jag är rätt häftigt. Är det värt det?

NIKLAS: Ja, jag skulle inte kunna l­eva utan det.

ANDERS: Ja… nu gick det ju bra i den matchen, så det var värt det. Men inför den här sista matchen… Det var längesen jag kände så här. Tidigare har det varit klart rätt länge att vi inte kommer gå upp, eller åka ur. Hösten 2001 när vi tog guld var det så här. Vi var bara tvungna att vinna, vinna, vinna. Det är samma sak nu. Jag hade nästan glömt bort hur det var men nu är man där igen.

”Det är illa nog ändå”

Anders gungar fram och tillbaka på stolen.

KATARINA: Om vi torskar den här matchen så har vi ett kval. Och ångesten för att hamna i ett kval… det finns många som säger att de ger fan i en sådan match för de orkar inte. Min man är sådan. Han hoppar över det om det blir kval. Han kommer inte överleva. Det är inte värt att utsätta sig för den kroppsliga påfrestningen det innebär. Själv känner jag att jag måste vara där.

DAN: Menar han allvar? Tror han att det är farligt för honom?

KATARINA: Nja… Han känner att ångesten är för stark för att utsätta sig för det.

DAN: Faktum är att man inte kan dö av ångest. Har man dåligt hjärta är all fysisk ansträngning jobbig, precis som det kan vara farligt att gå raskt i en trappa med dåligt hjärta, men ångest är inte farligare än att ta en rask promenad. Ångestens funktion är att förbereda oss för fara. Ni hade haft nytta av den om ni stod inför ett lejon, då skulle ni bli taggade att slåss eller att fly. Det är en förberedelse för kamp.

KATARINA: Det jag har ångest över nu är att vi kan bli berövade den här fantastiska glädjen. En julafton som ska frysa inne. Att inte få glädje­chocken. Det var samma sak 2001. Man vill så gärna bli så där glad, och man är rädd att gå miste om den.

LEIFBY: Hur påverkas ni av att det är kollektiv ångest, tror ni?

NIKLAS: Man är så fast i sin egen ångest så för mig blir det inte värre. Det är illa nog ändå.

ANDERS: Men samtidigt är det skönt att det är flera. Man kan ses och snacka om samma sak, känslorna. Det är värre att sitta själv, tycker jag.

JOHN: Precis. Det är skönt att veta att man inte är ensam. Man kan prata om det och det är otroligt skönt. Det händer att folk på jobbet, som i­nte är hammarbyare, kommer fram och frågar hur det är och så.

KATARINA: Samtidigt så triggar man varandra i ångesten på något sätt.

DAN: Det är en slags masseffekt. Om ni ser att andra tycker att det är lika viktigt som ni tycker att det är, då ökar er övertygelse om att det är viktigt. Hur mycket känner ni att ni kan påverka resultatet?

ANDERS: Med en bra stämning kan man väl hjälpa till lite.

KATARINA: Men samtidigt, om det var stämningen som gjorde att vi vann, då skulle Bajen vinna SM-guld varje år. Vi hade inte spelat fem år i superettan. Att vi påverkar i positiv bemärkelse… det är något vi tror.

NIKLAS: Vi försöker intala oss själva att vi har större inverkan än vad vi i själva verket har. Det är väl för att skydda oss själva också.

LEIFBY: Nanne Bergstand har manchesterbyxor på sig och en lugn och trygg aura kring sig. Vad betyder han för er ångest?

JOHN: Nanne har varit som ett morfin. Han är så lugn och det räcker att lyssna på honom så blir man lugn. Det är skönt att ha honom.

NIKLAS: När han började prata om det här med att ”vi går upp när vi är redo för det” fick jag konspirationsteorier. Han ljuger bara. Om det går åt helvete kan han säga ”vad var det jag sa”. Då var vi inte redo. Att han säger så för att skydda sig själv. Men nu, det räcker att titta på honom så blir man lugnad, han har det i sin personlighet på något sätt.

ANDERS: Samtidigt är det jobbet han gör som är viktigt. Vi ligger där vi ligger, vi gör en massa mål. Går det inget bra för laget börjar man titta på vem man ska hänga.

DAN: Vi säger så här. Om den senaste matchen visar sig vara den sista matchen Hammarby vinner under fem år – skulle ni fortsätta gå?

JOHN: Jaja.

NIKLAS: Tveklöst.

ANDERS: Absolut.

KATARINA: Självklart.

ANDERS: Det är ju det vi har gjort i fem år nu, i princip.

DAN: Det handlar inte så mycket om resultatet alltså, utan att vara en del utav någonting? En gemenskap?

JOHN: Alltså… när det är som jobbigast kan man ju få tanken ”varför ska man vara så himla engagerad”. Varför började man inte samla frimärken i stället. Men det går över ganska fort. Det finns fler uppsidor. Jag brukar försöka förklara för folk att det är som en religion. Det samstämmer på så många punkter. Vi är lika troende som en fanatiker i valfri religion.

NIKLAS: Vi har ju växt upp i det här, det spelar inte så stor roll om vi spelar i superettan eller i division fyra, det är klart att det svider men jag kommer aldrig att skita i det och börja hålla på AIK i stället. Att byta förening eller tillhörighet händer inte. Att gå ut på Söder på söndag… det spelar ingen roll vem du börjar surra med, ni har en sak gemensamt och det är Hammarby IF.

ANDERS: Så som jag upplevt hösten och det vi ska få uppleva på söndag, förhoppningsvis. Det är värt all skit man varit med om.

KATARINA: Men det är inte bara de stora matcherna man lever för. Det är att komma upp på läktaren, varje mål i sig är en glädjekick, eller att börja sjunga med folk och få känna att ”här är jag hemma”. Som i en kyrka. Man går dit varje söndag, för att det är min gemenskap. Det här är det enda jag inte ifrågasätter längre i mitt liv. Det andra liksom… vart ska jag bo? Vem ska jag leva tillsammans med? Ska jag skilja mig eller inte? Jag skiljer mig aldrig från Hammarby, men mannen… det kan man ju diskutera.

”Vi kan ju gå på bandy...”

Alla garvar, de vet att Katarina b­ara skojar.

Men samtidigt inte.

LEIFBY: Finns det en risk att den här våndan faktiskt leder till djupare depression?

DAN: Har ni andra saker ni känner är viktiga, eller brinner för?

NIKLAS: Ett engelskt fotbollslag…

DAN: Okej.

ANDERS: Familjen.

NIKLAS: Ja, vi har ju våra familjer.

DAN: När man tittar på folk som går in i djupa depressioner kan man se en tydlig sak. För det första; det är bra för människor att ha ett stort engagemang. För ett lag, för frimärken, saker som får ögonen att tindra. Det kan till och med vara en plåga till och från. Att ha småbarn till exempel, det kan vara ett rent helvete men det känns viktigt för oss. Däremot om vi bara har en sak, då ligger vi pyrt till. Man kan likna det vid en pall. Den står inte på ett ben, inte två heller, med tre ben är den fortfarande ranglig, men med fyra däremot. Då är det stabilt. Det som är viktigt är att ha flera saker man brinner för i livet.

KATARINA: Vi kan ju gå på bandy också.

Nya skratt.

De andra nickar samstämmigt, även om Hammarby är viktigt, och ibland viktigast, så är det ingen runt bordet som bara ”står på ett ben”.

LEIFBY: Det här med alkohol, det säljs mycket alkohol i samband med matcher, är det för att dämpa ångesten?

ANDERS: Det är inte därför de säljer men det är därför jag köper. Jag är så uppe i varv så för min del är det dämpande.

KATARINA: Publiksiffrorna hänger delvis ihop med när det börjades ­sälja starköl, tror jag. Vill man bara dricka öl så kan man göra det bättre någon annanstans. Förr när folk blev förbannade när det gick ­dåligt, då gick folk hem. Nu kan de gå ner i baren och ta en bira. Gör ­motståndarna mål i 35:e minuten då blir det ett lämmeltåg ner till ­baren. Där kan vi umgås, ha det ­trevligt och prata av oss.

NIKLAS: Det är som en vuxen fritidsgård.

LEIFBY: Men du som psykolog skulle aldrig uppmana till en bira som en slags medicin?

DAN: Inte som medicin. Men tycker man att det är kul att dricka öl så ska man dricka öl. Jag gillar att dricka öl, jag gillar att titta på fotboll, sannolikheten att jag ska gå ökar om man kan kombinera de två. Jag kan ge i uppdrag till klienter att gå ut och ta en öl med en kompis. Men inte om det finns en risk att de hamnar i alkoholism. Så länge det inte går överstyr, att man inte skadar sig själv eller andra, då är det en av många saker som är trevliga – och därför bra. Folk mår bra av att umgås, det farliga är om det går överstyr med alkoholen.

LEIFBY: Så det är själva umgänget, den eller de man dricker öl med, som är bra?

DAN: Vi vill känna tillhörighet i en grupp. Att vi är accepterade. Det är nästan lika grundläggande som att äta, dricka och andas.

LEIFBY: Kan massångest smitta spelarna på planen?

KATARINA: Det tror jag.

JOHN: Visst fan är det så. Det tycker jag har märkts under de mörka åren. När ilskan har riktats ner mot de på planen. Spelarna har sjunkit ihop mer och mer.

Orkade inte gå på matcherna

LEIFBY: Tänk er att det är 30 000 på plats, alla är oroliga, har ångest, men ingen skriker någonting, det är helt tyst. Kan en människa känna av den oron och smittas av den?

DAN: Telepari funkar inte, det finns ingen forskning som tyder på att vi kan sända tankar eller känslor. Där­emot är vi bra på att läsa av det som händer runt omkring oss. Man kan se i ansiktet och i kroppsspråket att någon tycker illa om en. Små, små detaljer som vi läser av. Tittar spelarna upp på läktaren och ser folk som ser kritiska ut, då kan de påverkas så klart. Men där är vi olika.

NIKLAS: Precis. Det finns spelare som älskar det, pressen, de matcherna. Kennedy har inga problem att slå en straff i 89:e vid 0–0. Han älskar de situationerna. Antingen blir han hjälte eller så blir han hängd, men det händer i alla fall något.

DAN: Och det är inte helt oviktigt att veta att det finns 30 000 där som alla håller på en.

KATARINA: Kan man inte utsöndra dofter? Hundar kan ju vädra rädsla?

DAN: Fast doften av att man är taggad eller rädd luktar likadant. Frågan är om de kan skilja den åt.

LEIFBY: ”Skit i tabellen, Bajen är alltid bäst”, är det en bra ångestdämpare?

ANDERS: Det var mer förr. Nu kan man känna att man är så jävla besviken att vi ligger där vi ligger. Den drar man inte längre, för det är inte kul. Den hjälper inte mig längre.

KATARINA: Tankegången bakom är att vi kommer hålla på även om vi spelar i division fyra. Men den som drar igång den på söndag, om vi ligger under, den kan få vreden riktad mot sig.

LEIFBY: Har ni någon gång känt att ni inte orkar mer? Att ni varit oroliga för er hälsa?

JOHN: Jag har flera kompisar som, när det varit som värst, sagt ”jag orkar inte gå, jag mår för dåligt”. Det var ett tag sedan men då fanns det ingen styrka i fotbollen längre. De lät bli för att inte fara illa. Det var nästan lite otäckt.

KATARINA: De som har blivit deprimerade är de som har varit hammarbyare och samtidigt jobbat för klubben. Det stora fritidsintresset och jobbet. Alla ägg i samma korg, som vi pratade om tidigare.

NIKLAS: Det finns helger som… säg att Bajen har förlorat på fredagen, och så får Millwall stryk med 4–0 mot West Ham på lördagen, då är det självskadebeteende tamejfan. Då börjar man fundera.

LEIFBY: Då har du haft några tunga år nu?

NIKLAS: Ja. Man blir allmänt låg. Svarar knappt på tilltal. Mår skit. Men nära depression? Nej, jag har andra ben på min pall. Familj, barn. Och än så länge har jag klarat mig undan medicin.

LEIFBY: Till sist. Är det inte ett taskigt upplägg det här. Att de viktiga matcherna spelas på hösten när det redan är mörkt och kallt och allmänt jävligt i största allmänhet?

DAN: Ute i Europa är det tvärtom, va?

ANDERS: Men helljusen på Söderstadion…

NIKLAS: Och när man, i det ljuset, ser ösregnet svepa in…

ANDERS: Det var helt fantastiskt.

KATARINA: Och hur tråkigt skulle inte oktober vara om vi inte hade de här matcherna?

LEIFBY: Dan, mår de här människorna okej?

DAN: Det har jag inte en jävla aning om. Det syns inte på folk om de inte gråter eller visar sina känslor tydligt.

LEIFBY: Men det är du som är psykologen. Om du lyssnar på allt de s­äger och försöker summera.

DAN: Det viktigaste jag brukar t­itta efter, när det är pest i livet, är efter det som får ögonen att tindra. Det zoomar jag in på direkt. Vad är det som får ögonen att tindra? Problemet är inte ångesten, det ingår i livet. Träffar man en tjej som man drömt om i ett halvår, då får man kanske ångest för att hon ska tröttna på en. Men slutar man vara ihop med henne för att hon kanske kommer att lämna mig? Nej. Det här får era ögon att tindra. Och tänk på en sak. Vill man vara med om något kul får man ta skiten också. Det som är farligt är att INTE vara engagerad.

Dan tittar runt på alla i sällskapet.

– Man kanske skulle testa det här?, säger han och ler.

Ja men då så.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.