Så varför frustar John Guidetti fortfarande utanför startelvan

FOTBOLL

Bank: ”När framtiden är här kommer han vara beredd”

1 av 2 | Foto: bänkad John Guidetti sliter för en startplats i anfallet bredvid Zlatan Ibrahimovic. Men när EM börjar ser Guidetti ut att starta på bänken.

Han låter, han syns, han är i färd med att forma landslagets hela framtid.

Så varför frustar John Guidetti fortfarande utanför startelvan?

Han blir kanske bäst. Han har bara inte lärt sig hur riktigt än.

Det var en fantastisk dag i Båstad, den flådigare delen av ett omisskännligt folkhem tog på sig shorts och solglasögon, förstakluddarna hade fått skolledigt och det var trångt runt Örebäcksvallen.

Vi såg lite tvåmålsspel med fina Emil Forsberg-avslut, vi sneglade mot det rehabtränande innermittfältet med Kim Källström och Oscar Lewicki.

Och vi hörde John Guidetti.

Om man zoomar in på en landslagsträning finns det alltid en frekvens som liksom slår ut alla andra, som en naturlag. Om laget delar upp sig i tre gäng som kör kvadraten vet man aldrig vilket av dem som kommer att väsnas och låta mest, men man vet alltid att det är just det gäng där John Guidetti råkar befinna sig.

Blir överraskad

Häromdagen, i Malmö, slog jag mig ner med Ludwig Augustinsson för att prata ambition och uppväxt, och det är som det är med den där generationen: det spelar ingen roll hur mycket man hör och vet, man blir ändå överraskad.

Augustinsson har ingen konstgräsmatta installerad i sin Köpenhamnslägenhet (”än”), men där finns ett träningsrum där han kör sina extrapass, sin extraträning, till den grad att de ansvariga i FCK fått be honom att lugna ner sig lite.

– Jag har fått med mig det, jag älskar att träna, säger han.

– Nu… dagen efter en match – även om jag sprungit 1,2-1,3 mil – så känner jag att jag kan spela igen.

Zlatan visade vad som krävts

Det där är en talang, förstås, men det är också en talang som odlats fram. I Frankrike finns en etablerad tes om huvudsvaret på vad Zlatan Ibrahimovic egentligen lämnar efter sig när han går.

Målen? Rekorden? Titlarna?

Absolut, men också en attityd som kan ha efterverkningar även när pokalerna bleknat och siffrorna suddats ut.

Vad Zlatan gjorde var att komma som en internationell storstjärna och ta sin fotboll på maximalt allvar. Det spelade ingen roll att han hade all den där statusen, det viktiga var att han visade för alla vad som krävts för att få den.

I Frankrike, ett land där det funnits en bild av unga fotbollsstjärnor som ”fainéants” (latmaskar, oduglingar) blev han en förebild genom att aldrig tumma på övertygelsen att det man får ut faktiskt är en exakt spegelbild av det man skyfflar in.

Varifrån fick Ludwig Augustinsson och hela hans BP-bataljon av landslagsmässiga dundertalanger sin övertygelse ifrån, den som kan ge svensk fotboll så oerhört mycket de kommande tio åren? Varför älskar de att träna? Varför börjar de träna när andra slutar?

– Tja… det var väl ”JG” som drog igång det där, säger Ludwig Augustinsson.

Slugare än Guidetti

Nu är det EM på gång, ”Mitt Team” dundrar ut över en landsortsvall och John Guidetti frustar som ett fotbollshungrigt fullblod. När han sprungit tusen mil tänker han springa tusen till, han kommer hit med en ung entusiasm som är fullkomligt omöjlig att värja sig mot.

Ändå säger förbundskapten Hamrén att Marcus Berg är ett steg före i kampen om startplatsen. Ändå svarade kapten Ibrahimovic oväntat tydligt på frågan om konkurrenssituationen mellan JG och Berg:

– Jag tror att Berg har nått hundra procent för att få ut allt av sig själv. John har inte nått dit än. Han ska inte slösa energi, han ska använda sin kvalité.

Jag hade gärna sagt att de har fel, men jag har redan sagt att de har rätt.

Efter hemmamatchen mot Tjeckien skrev jag:

”Sverige kommer att behöva en defensivt skicklig anfallare i EM – de kommer, i många matcher, att behöva två – och där är Marcus Berg fortfarande slugare än John Guidetti.

Mycket av det där är svårt att upptäcka för den som tv-tittar på fotboll, för försvarsjobb handlar inte om den där sortens publikfriande trettiometerslöpningar som signalerar ”laboro, ergo sum” (”jag arbetar, alltså finns jag till”).

Det handlar om signaler, om att styra, om att aldrig slarva med att stå rätt”.

Hugger på allt – utan urskiljning

Sverige ska spela tre matcher på tio dagar i Frankrike, kanske fler efter det. John Guidetti kommer att behövas, han kommer att ha sin roll att spela, men i utgångsläget är det viktigare för Sverige att ha en anfallare som vet när han ska jaga och när han ska vila än att ha en som hugger på allt, utan urskiljning.

Framtiden är svår att springa ikapp. När den väl är här tvivlar jag inte på att John Guidetti kommer att vara beredd.

Jo, det var verkligen en fin dag i Båstad.

Sol, harmoni, men också svart sorg i skarvarna. Många av oss journalister saknar toppfotografen och kollegan Peter Widing. Det är många år sedan vi jobbade ihop, han hamnade på magasinet Offside och verkade trivas där. Han fick utrymme för sin unika blick där, för sin perfektionism och sin sökande personlighet.

Nu finns han inte mer, han blev bara 48, och svensk sportjournalistik har blivit en fattigare plats.

Vi pratade om Peter medan solen sken och spelarna joggade ner. Vi såg hur Zlatan fick is på en öm nacke och hur Emil Forsberg skrev en autograf.

Widing hade säkert sett något helt annat. Han brukade alltid göra det.