Mejla

Simon Bank

En fransk revolution

Publicerad:
Uppdaterad:

Marseilles första titel på 17 år – då talar ingen om Champions League

LYON. Lyon eller Bordeaux?

Äh, fel fråga.

Igår var l'Olympique de Marseille det enda svar Frankrike behövde.

Diawara gjorde 1-0 i cupfinalen som Marseille till slut vann med 3-1.
Foto: AP
Diawara gjorde 1-0 i cupfinalen som Marseille till slut vann med 3-1.

Jag hade landat i det grå, sett Lyon borsta undan jättejumbon Grenoble i ett pliktskyldigt derby, promenerat genom regnet, ätit gåslever och anka och druckit ett halvt glas marc när fransk fotbolls största vecka på evigheter rullade igång.

Lyon möter Bordeaux på tisdag, det är kvartsfinal i Champions League, men det vore lögn att säga att Frankrike står stilla.

Det är ju revolution på gång.

Hög kvalitet – usel struktur

Samtidigt som kvaliteten är högre än på nästan 20 år så håller den interna strukturen i fransk fotboll på att implodera. Mannen alla bråkar med heter Frédéric Thiriez och har en mustasch som vunnit tio hundutställningar bara i år. Thiriez är president i ligaföreningen, LFP, och han har gjort alla misstag man kan tänka sig.

Först lät han 500 kategori C-supportrar från PSG åka hela vägen till Marseille innan matchen ställdes in på grund av svininfluensa, vilket ledde till enorma kravaller. Sedan blev han symbol för en ligacup som alla kommit att avsky, eftersom den byggs på Europas märkligaste seednings-system (de fyra bästa lagen i Ligue 1 kan inte möta varandra förrän i semi). Och till sist hamnade han mitt i ett politiskt krig mellan Bordeaux och Lyon just den här veckan, ett krig som handlade om huruvida OL skulle få flytta derbyt mot Grenoble till fredag i stället.

Det fick de inte, det bestämdes i torsdags.

– Det har inte varit lätt att förbereda sig för den här matchen, sa OL-tränaren Claude Puel i går.

Lyon hade ändå gjort sitt. De vann med 2–0 efter en bra andra halvlek. I första hade de saknat kreativa krafter på mitten (Makoun-Toulalan-Gonalons), men ­efter paus körde de gasen i botten. Toulalan var fullkomligt lysande som motor, Lisandro Lopez kom in och glänste på slutet.

Men i dag skriver vi inte om det.

I dag skriver ingen ens om Thiriez och hans mustasch.

Cupfinalen sköljde bort allt det bittra

LFP hade bonntur, de fick en ligacupfinal på Stade de France som var tillräckligt pulserande, passionerat fantastisk för att skölja bort varenda spår av bittersmak.

Bordeaux, helt ordinarie men väldigt blekt, mötte Marseille, och när allt var över hade OM vunnit sin första titel på 17 år.

Diawara superskallade in en hörna (han borde varit utvisad redan, för en armbåge på Chamakh), Valbuena dunkade upp tvåan i krysset, och Chalmé styrde in ett självmål för 3–0.

Marseille behövde bara en kvart för att göra de där tre målen – men de hade väntat i en evighet.

Stade de France gungade till Van Halens Jump (OM:s låt), det var guldkonfetti och galenskap, och tv-kamerorna zoomade in en lycklig, tårögd, blond, rysk, medelålders kvinna på hedersläktaren.

Margarita Louis-Dreyfus ärvde ägarskapet i Marseille när hennes make dog i fjol. Robert Louis-Dreyfus vräkte in miljarder i OM under tolv år som president, men han fick aldrig vinna en enda riktig titel.

Igår vann de.

Margarita hoppade, världsmästaren Laurent Blanc kindpussade världsmästaren ­Didier Deschamps och kvällen och natten var mästarna Marseilles.

Champions League? Det pratar vi inte om förrän i morgon.

Av: Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN