Får ryggkotan söndersparkad – Krumkatji Minsk vinner vidare ändå

Dokument – Niva: Från fotbollen är det bara korparna som trotsigt fortsätter kraxa

Av: Erik Niva

Publicerad:
Uppdaterad:

Runt om i världen länkas fotbollen allt oftare ihop med sociala frågor och samhällelig förändring.

Men i Belarus skriker folket efter revolution – medan fotbollen förblir kuvad och tyst.

Det är bara korparna som trotsigt fortsätter kraxa.

Deras mittfältare får ryggkotan söndersparkad, deras sympatisörer fängslas – Krumkatji Minsk vinner vidare ändå.

Redan från första början var Krumkatji Minsk en speciell klubb, i ett land där det avvikande annars inte existerade.

Fotbollen i Belarus speglade hur nationen fungerade. Den var odemokratisk, föråldrad och trögrörlig enligt gammal sovjetisk modell. Klubbarna finansierades och kontrollerades av staten – egentligen utan undantag – och konkurrensen var lika obefintlig som utvecklingen.

Men 2011 grundades Krumkatji Minsk, ”Korparna”. De kom från ett helt nytt håll, och skulle ge sig av i en helt annan riktning.

Allt började med att några unga entusiaster lärde känna varandra på ett internetforum. De insåg tidigt att de såg likadant på både fotbollen och framtiden, och att den visionen skulle gå att kanalisera i en helt nystartad klubb.

Varje nackdel har sin fördel, och uppsidan med den likstela fotbollen i Belarus var att det inte krävdes särskilt mycket för att ruska om den.

Efter några säsonger som en sorts korplag fick Krumkatji Minsk ta över en vakans i den nationella tredjedivisionen. De hade inga pengar, men de hade idéer och de hade ambitioner. På planen gav de nya möjligheter till avfärdade spelare som av en eller annan anledning hade avbrutit sina elitsatsningar. Vid sidan använde de internet och sociala medier för att marknadsföra sig och bygga hajp.

Med västeuropeiska mått låter det kanske inte överdrivet nytt och innovativt, men fotbollen i Belarus hade bokstavligt talat aldrig sett något liknande. I ett land där egenföretagande varit mer eller mindre utrotat var Krumkatji Minsk idrottsnationens första startup. Där de andra klubbarna hade en statlig fabrik som ensam huvudsponsor var deras tröjor täckta av en myriad olika loggor från småföretag inom Belarus lilla entrepenörssektor.

Effekten och resultaten var smått häpnadsväckande. ”Korparna” i Krumkatji Minsk flög rakt igenom både tredje- och andradivisionen – och efter bara två säsonger i ligasystemet hade de seglat hela vägen upp till högstaligan.

En del fotbollstraditionalister petade sig såklart misstänksamt i näsan, men det var uppenbart att Krumkatji lyckades locka helt nya målgrupper till den lilla hemmaarenan i centrala Minsk. Dit kom studenterna, musikerna, konstnärerna, IT-människorna, hipsterfolket.

Några hundratusentalhövdade horder var det inte fråga om, men vid slutet av den första säsongen i högstaligan kunde Krumkatji summera ihop hela Belarus sjunde högsta publiksnitt.

De hade kommit från absolut ingenstans och bevisat att det gick att bryta ny mark även där allt tycktes bottenfruset. Och de hade blivit populära för att de var moderna, nytänkande, annorlunda.

Foto: Privat
Jevgenij Kostjukevitj under intervjun med Sportbladets Erik Niva.
Sergej Kozeka och Pavel Rassolko attackeras av polis.

▪▪▪

I slutet av augusti 2020 gick Krumkatji Minsk ut för att spela hemmamatch mot Chimik Svetlahorsk. På vägen mot avspark hade de på sig t-shirts med trycket ”Vi står med folket”.

Två veckor hade då gått sedan det uppenbart riggade presidentvalet i Belarus. Två veckor av folklig vrede och fredliga massprotester, två veckor av polisiär repression och statligt våld.

Att i det läget vara en fotbollsklubb med vilja att stå med folket kanske inte uppfattas som särskilt kontroversiellt eller konfrontativt i svenska ögon – men spelreglerna ser annorlunda ut i Belarus.

Krumkatji Minsk bestraffades omedelbart av fotbollsförbundet, ABFF. Förbundet är en organisation som förbjuder sina medlemsföreningar att uttrycka sig politiskt, men som samtidigt använt sina egna mediekanaler och sina egna företrädare för att deklarera sitt stöd för den sittande presidenten, Aleksandr Lukasjenko.

I praktiken har ABFF alltid varit en del av statsapparaten, och har därmed förväntat sig både total tystnad och fullständig lydnad. Minsta protest, minsta markering har behandlats som fullskalig dissidens.

För Krumkatji Minsk var läget därför helt nytt, men på ett sätt ändå välbekant. Under sin korta historia hade de hunnit vänja sig vid att provocera fotbollsförbundet med sin blotta existens. För två år sedan blev klubben tvångsdegraderad på luddiga grunder, och tvingades därefter påbörja klättringen från botten av seriepyramiden ännu en gång.

Samtidigt är fotbollens licensnämnder betydelsefulla på ett sätt – den nationella framtiden givetvis viktig på en helt annan nivå.

Det var allvar nu, och det blev otäckt väldigt fort.

Helgen efter matchen mot Chimik Svetlahorsk hade Krumkatji Minsk förmiddagsträning som vanligt. Efter duschen skiljdes spelarna åt, men de ordinarie innermittfältarna Sergej Koseka och Pavel Rassolko slog följe på vägen hem.

De kom aldrig fram.

Eftersom det var söndag så fylldes gatorna av de massprotester som präglar stadsbilden i Minsk just nu – och de militariserade poliser som slumpmässigt och godtyckligt slår till mot demonstranterna.

Utanför KGB:s högkvarter blev det lite rörigt. En av myndighetens minibussar hade blivit attackerad, och som konsekvens var säkerhetspolisen ute efter blind hämnd.

Urskiljningslöst började de bunta ihop folk som antingen var misstänkta eller som bara råkade befinna sig i området. Sergej Kozeka och Pavel Rassolko var två av dem.

I efterhand har övervakningsfilmer bevisat att de inte ens var i närheten av KGB-bussen som blev angripen, men det faktumet hjälpte dem inte mot grova kängor och vevande batonger. De blev inte bara gripna, utan de blev även svårt och brutalt misshandlade.

Sergej Kozeka drabbades värst. När polisen till sist accepterade att han behövde sjukhusvård uppdagades både skador på njurarna och en fraktur på tredje ryggkotan.

Ändå kastades han tillbaka ner på fängelsecellens betonggolv efter undersökningen, innan de båda fotbollsspelarna okommenterat sedan släpptes dagen efter gripandet. Någon förklaring eller ursäkt fick de aldrig – bara ett muttrande medgivande om att de inte varit skyldiga till någon skadegörelse.

Runt Krumkatji Minsk växte både vreden och oron. Hade de två mittfältarna bara varit på fel plats vid fel tid – eller hade de varit utvalda måltavlor? Hade de i själva verket arresterats som representanter för en ovanlig fotbollsklubb, en fotbollsklubb som var på väg att stämplas som en regimkritisk aktör mitt under pågående revolution?

Spelarna i Krumkatji Minsk protesterar före matchen mot Dinamo Minsk med den trycka texten: ”vi är emot våld” på bröstet och ”Rassolko, Kozeka... och andra” på ryggen.

▪▪▪

Att genomföra en intervju med någon representant för Krumkatji Minsk är – av förklarliga skäl – inte alldeles enkelt i nuläget.

Min förfrågan passerar några organisationer och föreningar för belarusier i Sverige, korsar Östersjön och snurrar runt i olika delar av Minsk under några dagar. När den sedan kommer tillbaka till mig visar den sig vara behandlad av en herre som heter Anton Rodnenkov, med en formell position som pressansvarig för den belarusiska oppositionens koordinationsråd.

Från början sägs det att jag ska få prata med en av lagets mer profilerade spelare, men dagen före den schemalagda intervjun kommer nya besked. Pressen på klubben är för stor, läget för oförutsägbart och riskerna för stora.

När det väl är dags för Zoom-samtal kopplar jag istället upp mig mot en man som för stunden är ute ur skottlinjen på fotbollsplanen, och just därför kan gå i fronten på gatorna.

Jevgenij Kostjukevitj är just nu långtidsskadad, och står därför inte i mål för Krumkatji Minsk som han brukade göra. Ändå förblir den gamla lagkaptenen en av klubbens stora profiler, då han på många sätt har kommit att förkroppsliga den.

I de sena tonåren tillhörde han de absolut största talangerna i hela Belarus, och erbjöds också kontrakt av mäktiga CSKA Moskva. På plats i Ryssland upptäcktes dock ett dolt hjärtfel, och Jevgenij Kostjukevitj tvingades mer eller mindre avsluta fotbollskarriären på plats och ställe.

Tillbaka i Belarus kanaliserade han sitt driv i en annan riktning. Han utforskade webbdesign, han grundade ett par mikrobryggerier och han rörde sig i samma kretsar som folket runt nystartade Krumkatji Minsk. Allt sammanföll på ett sätt som gjorde att klubben erbjöd honom ett gig som videoanalytiker – och sedan ledde det ena till det andra.

När han ändå var där och filmade kunde han ju lika gärna träna målvakterna. Och medan han ändå tränade målvakterna kunde han ju själv ställa sig i buren när det behövdes. Och när han ändå stod där på träningarna kunde han ju lika gärna stå kvar när det blev match också.

Hjärtat? Det fick helt enkelt lov att sköta sig, att bulta vidare.

– Om jag dör så dör jag. Begrav mig under målställningen i så fall. Utan fotboll finns det ändå inget liv, konstaterade Kostjukevitj i samband med sin comeback.

Efter ett drygt sex år långt avbrott var Jevgenij Kostjukevitj tillbaka, och under hans första säsong bidrog han starkt till att Krumkatji omedelbart gick upp i högstaligan.

Helt plötsligt var han elitspelare igen, och hans historia blev internationellt känd i samband med att han dessutom gick och gjorde mål mot Vitebsk. Nu var han den säregna målvakten som trotsade döden på helgerna och bryggde fatöl på veckorna.

Jevgenij Kostjukevitj blev en profil – en mediepersonlighet – frispråkig, slagfärdig och perfekt som kulturbärare för sin klubb.

Det gällde då och det gäller nu också. Även om han inte spelat någon fotboll i år har han fortsatt representera både Krumkatji Minsk specifikt och drömmen om ett annat Belarus generellt.

Redan innan jag pratar med honom har jag sett honom på film. Den stora arbetsgivaren i hans hemstad Zjodzina är fordonsbjässen BelAZ, och när arbetarna där gick ut i solidaritetsstrejk kom en bekymrad borgmästare till fabriken för att försöka prata dem till rätta.

Det gjorde Jevgenij Kostjukevitj också. På ett Youtube-klipp syns det hur han står längst fram i fronten bland arbetarna, och vrålar mot den statstillsatte borgmästaren med ursinne i rösten.

– Ni säger att ni fick 80 procent av rösterna! Här är vi – folket – och vi är 80 procent! Var i helvete har ni era 20 procent?

Att konfrontera makten så öppet och så ilsket är verkligen inte ofarligt i ett land som Belarus – i synnerhet inte när du själv har ett välkänt ansikte – men Jevgenij Kostjukevitj är inte den räddhågsna typen.

Då var han målvakten som trotsade döden eftersom livet ändå inte var värt något utan fotboll. Idag är han medborgaren som står upp mot regimen eftersom framtiden ändå inte betyder något utan frihet.

Nu klappar Jevgenij Kostjukevitj på hunden han har bredvid sig i soffan och slår lakoniskt ut med händerna. Uppkopplingen fungerar, Zoom-samtalet kan börja. Fågelvägen är det betydligt närmare till Minsk från Stockholm än det är till Kiruna, men ändå är det som att han pratar från en helt annan värld.

– När historien går in i avgörande tider kommer både människor och institutioner behöva svara inför sig själva: ”Vem är jag? Vilka är vi? Vad står vi för?”. Andra människor kommer att ge andra svar än jag gör. Men jag ger mina svar. Och min fotbollsklubb ger sina.

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Protestmarsch i Minsk 6 september.

▪▪▪

Bara två dygn efter att deras mittfältare blivit oskyldigt gripna och misshandlade av säkerhetspolisen skulle Krumkatji Minsk spela match, och det var inte vilken match som helst som låg inplanerad.

Själva ligger de kvar i andradivisionen till följd av tvångsnedflyttningen, men nu var det cup och de hade lottats mot självaste Dinamo Minsk på hemmaplan. Inte nog med att Dinamo Minsk var den största och mest framgångsrika klubben från Belarus under Sovjet-tiden, historiskt är de dessutom knutna till just KGB.

Jevgenij Kostjukevitj kunde ju inte spela själv, men fanns ändå där i och runt omklädningsrummet och återberättar nu hur turerna och diskussionerna gick bland spelarna i Krumkatji Minsk.

– Allas första tanke var att bojkotta matchen. Hade inte våra lagkamrater släppts i tid hade det inte blivit någon match, inte en chans.

Nu kom Sergej Kozeka och Pavel Rassolko ur häktet dagen före cupmatchen, men saken var inte avgjord för det. De andra spelarna i Krumkatji Minsk beslutade sig för att gå ut till match i tröjor med texten ”Rassolko, Kozeka... och andra”.

Fotbollsförbundet meddelade att en sådan handling skulle medföra opreciserade bestraffningar – vilket kunde innebära allt från böter till nedstängning av hela klubben – och matchen klämdes därmed fast i ett dödläge.

Med 20 minuter kvar till avspark var läktarna så gott som fulla, men Krumkatji Minsk hade inte ens påbörjat någon uppvärmning. Då blinkade förbundsrepresentanterna först.

– De ville verkligen inte ställa in matchen, de ville få den avklarad. Så de sa mer eller mindre: ”Ta på er era tröjor om ni nu känner att ni måste, men för guds skull – spela!”.

Efter inmarschen gick Krumkatji Minsks lagkapten Pavel Grechisjko fram till motståndarkaptenen inför slantsinglingen:

– Solidaritetens dag! Vi gör såhär: Ni väljer planhalva, och så börjar vi med bollen.

Krumkatji Minsk hade inte manifesterat färdigt. På domarvisslan trampade de bara på bollen, och stod sedan helt stilla under 100 sekunder av symboliska applåder. Motståndarna i Dinamo Minsk såg först bara handfallna och förvirrade ut, men mot slutet stämde några av dem in i applåderna.

Från läktarna skanderades ”Žyvie Bielarus” – ”Länge leve Belarus” – parollen som blivit proteströrelsens främsta slagord. Där syntes bland annat Maria Kolesnikova, politikern som tog över som oppositionsrörelsens främsta ansikte då dess presidentkandidat Svetlana Tichanovskaja tvingats i exil.

– Först var jag orolig för att alla känslor, all press och all turbulens skulle göra så att laget inte klarade av att prestera. Men det blev tvärtom – på något sätt lyckades killarna kanalisera allt det där till energi och styrka. Det var magi, fotbollens magi.

Tilltufsade, oberoende Krumkatji Minsk från andradivisionen besegrade stora, statsstyrda Dinamo Minsk med 2-0. Spelarna firade målen och segern med v-tecken och knutna kampnävar. Jevgenij Kostjukevitj ler brett och nästan lite oförstående när han försöker förklara och summera, håller upp sin arm mot datorns kamera.

– Jag ryser när jag pratar om det... Fotbollen kan vara så oerhört stark symboliskt. På många andra håll i världen har vi sett hur den förkroppsligat frihet, framtid, hopp. Och under en kväll – en match – var det faktiskt så för oss i Belarus också.

Jevgenij Kostjukevitj och Maria Kolesnikova i Krumkatjis omklädningsrum efter cupskrällen mot Dinamo Minsk.
På det vita tröjorna står det ”Rassolko, Kozeka... och andra”.

▪▪▪

I ett land där allt politiskt motstånd tidigare behövt vara förtäckt och subtilt firade Krumkatji Minsk sin seger både tydligt och explicit.

Strax efter slutsignalen virvlade en jublande Maria Kolesnikova in i omklädningsrummet, där hon först stämde upp i proteströrelsens ”Žyvie Bielarus” och sedan lät sig fotograferas ihop med klubbens tröjor om ”Rassolko, Kozeka... och andra”.

Hon var en oppositionell politiker på besök hos en oppositionell klubb. Några dagar senare lät Krumkatji meddela att de auktionerade ut fotbollsskorna som Sergej Lynko skjutit ett drömmål med – ”Frihetsskorna” – och skänkte alla intäkter till polisvåldets offer.

För Jevgenij Kostjukevitj är allt det här en källa till stolthet, inte minst eftersom han annars upplever en tydlig kontrast mellan fotbollen i Belarus och fotbollen i andra delar av världen.

På sin tv har han sett hela lag – hela ligor – gå ner på knä i sympati med ”Black Lives Matter”-rörelsen. Frånsett Krumkatji Minsks matcher har han däremot inte sett så särskilt många fotbollsspelare i Belarus göra så värst mycket alls.

– Det finns fortfarande kvar en rädsla, både för det förflutna och för framtiden. Eftersom fotbollen här fungerar som den gör är så gott som alla spelare statsanställda, eller i alla fall beroende av statens pengar och statens välvilja. Någonstans är de rädda för vad som ska hända med dem och deras löner, både om regimen faller och om den inte gör det.

Belarus bästa spelare just nu heter Ilja Shkurin, och han gick tidigt ut och deklarerade att han vägrade representera landslaget så länge Aleksandr Lukasjenko klamrar sig kvar vid makten.

Shkurin är dock välbetalt utlandsproffs i CSKA Moskva, och är inte utlämnad till realiteterna i Minsk som många andra.

Oron är inte obefogad. Ytterligare ett par spelare har häktats för att ha deltagit i demonstrationer – Anton Saroka från BATE Borisov, Rostislav Sjavel i Haradzeja – och Champions League-klubben Dinamo Brest sparkade sin målvaktstränare efter att han uttryckt sitt stöd för oppositionen.

Ändå är Jevgenij Kostjukevitj besviken på sin fotboll, på sina kollegor, på den skräckslagna tystnaden. I slutet av förra veckan spelade det vitryska landslaget Nations League-match på nationalarenan i Minsk inför tomma läktare.

Det var en nedslående tillställning, egentligen oavsett hur man såg på saken. Ett ålderstiget lag – bara 4 spelare i startelvan var under 30 – föll mot Albanien utan att ha haft ett enda avslut under första halvlek.

Ingen av spelarna gjorde någon typ av markering. Ingen kommenterade det politiska läget i landet.

– Efter allt som har hänt förstår jag faktiskt inte hur de kan ställa sig under den där flaggan och bära det där emblemet och lyssna på den där nationalsången...

Jevgenij Kostjukevitj frustar framför skärmen:

– För mig är allt det där redan en del av det förgångna. Det gäller att placera sig på rätt sida av historien, och för mig är de där spelarna i bästa fall tysta medlöpare.

Foto: Dmitri Lovetsky / TT NYHETSBYRÅN
Maria Kolesnikova.

▪▪▪

Historien rör sig snabbt i Belarus just nu, och trots att det bara gått en dryg vecka sedan jag påbörjade arbetet med den här artikeln har livet hunnit förändras dramatiskt för flera av de berörda.

Det går inte längre att kontakta Anton Rodnenkov för att få tag på fotbollsfolk i Minsk. Han som alldeles nyss var pressansvarig för oppositionens koordinationsråd har tvingats lämna landet, och befinner sig nu i exil i Ukraina.

Deportationsplanen som drabbade honom var egentligen inriktad på Maria Kolesnikova. Oppositionsledaren från fotbollsläktaren var intvingad i samma bil som Anton Rodnenkov, men rev sönder sitt eget pass innan den nådde fram till den ukrainska gränsen. På så sätt undgick hon den påtvingade landsförvisningen, men fängslades istället.

Inget i den vägen förvånar Jevgenij Kostjukevitj längre. Människor försvinner konstant i Belarus just nu – människor dör – och trots att det bara gått en månad sedan har han redan hunnit bli luttrad på ett nästan avtrubbat sätt.

– Det som kommer att ske kommer att ske.

Är du inte rädd själv? Det kan väl vara farligt för dig att prata öppet på det här sättet.

– Inte rädd, inte längre. Jag var rädd de första dagarna, men nu har det gått över i att jag accepterar vilket öde som än väntar mig. Men du har rätt i att det kan vara mycket farligt att prata såhär. Vilken minut som helst kan ”de små svarta männen” komma hit och tvinga med mig. Och sedan kan vad som helst hända.

Mitt i allt ska Krumkatji Minsk försöka fortsätta spela fotboll. På något sätt har de lyckats kämpa ihop sex raka segrar – och har nu grepp om en automatisk uppflyttningsplats tillbaka till högstaligan – men Jevgenij Kostjukevitj befarar att det inte kommer att vara tillräckligt.

Klubben har redan drabbats av böter för händelserna runt Dinamo Minsk-matchen, och misstanken är att det inte är säsongens sista bestraffning.

– Jag räknar med att liknande saker kommer att ske igen. Om det sedan blir ytterligare böter eller poängavdrag eller något helt annat... Det får vi se. Men så länge det inte blir politisk förändring i Belarus befarar jag att Krumkatji inte kommer att tillåtas att nå högstaligan igen.

Förra helgen spelade Krumkatji seriefotboll igen efter cupskrällen mot Dinamo. Den här gången var det bortamatch i järnvägsstaden Homel, och kort inpå avspark meddelade förbundet att ingen publik skulle släppas in.

Istället blandade sig fotbollsfans med gatudemonstranter, och gick mot arenan i kolonn. När de var framme kunde de konstatera att laget från deras hemstad föll mot Krumkatji med 2-0, men trots det skanderade de så att det hördes hela vägen från gatan in till gräsplanen: ”Krumkatji, narodnaja komanda”.

”Krumkatji, folkets lag”.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.