En fotbollens hitkavalkad - för en helt annan publik

FOTBOLL

Början var lite vinglig, men samspelet stämde allt bättre och mot slutet rullade de största numren igång ett efter ett.

När strålkastarljuset släcktes hade publiken fått vad den kommit för.

Fotbollens rullande rockshow gjorde ett proffsjobb i Solna.

Okej, vi tar det här först så att vi blir av med det.

Ett halvdussin överentusiastiska ynglingar rusade in på planen och nafsade sambaspektaklet i fjädrarna.

Det var trist, det var onödigt och det var pinsamt för Svenska Fotbollförbundet.

Mer var det inte.

Den här kvällen handlade inte om några få ungdomar som bländats av så mycket stjärnglans att de själva ville stå i centrum.

Den här kvällen handlade om 34 945 andra åskådare på Råsunda.

Fotbollens fenomenala förmåga

Redan på tunnelbanan märkte jag att det här var en helt annan fotbollspublik än den som brukar gå på allsvenska matcher eller Sveriges landskamper.

Vagnarna var fulla av uppspelta grabbgäng från förorterna och tonårstjejer som blåste tuggummibubblor stora som fotbollar. Där fanns mängder av storögt småfolk som hand-i-hand med sina föräldrar var på väg till sitt livs första match.

Jag kommer nog aldrig att sluta förvånas över fotbollen, hur stor den är och hur den har en alldeles fenomenal förmåga att inkludera i stället för att exkludera.

Det var en fin tunnelbaneresa, och väl framme i Solna serverades så en föreställning i två akter.

Först spelades det fotbollsmatch i 28 minuter - sedan följde en dryg timmes uppvisning.

Det var ett upplägg med något för alla, ett så infernaliskt perfekt scenario att jag nästan undrar om det inte reglerats av någon paragraf i det brasilianska förbundets kontrakt med Nike eller Kentaro.

Personligen gillade jag fotbollsmatchen bäst. I en knapp halvtimme ställde Ecuador - just fan, de var också i stan - frågor som Dungas nya Brasilien hade oerhört svårt att svara på.

Det var högt försvarsspel i raka led, det var press med understöd och det gav ett ledningsmål som inte var det minsta ologiskt. Matchen var smågrinig och höll på att få en nerv och ett allvar som jag aldrig hade väntat mig.

Efter 27 minuter hade domaren Stefan Johannesson redan delat ut fyra gula kort. Efter 28 visade han så ett rött som förändrade allt.

Wigans virvelvind Antonio Valencia sänkte Dudu med en armbåge, och Ecuador hade bara tio man kvar att idka högt försvarsspel med.

Det hade blivit dags för uppvisning.

Nu fick Brasilien alla de ytor och all den gratistid de behöver - just nu behöver de faktiskt ganska mycket - för att bjuda på offensiva konster.

Robinho stormade runt och uppfann några nya dribblingsdanser, Kaká direktvrickade ett par bollar blint och Fred sulade in kvitteringen efter ett försvarsmisstag.

Och sedan" ja, sedan kom det som kvinnor, män, barn och Carolina Gynning verkligen väntat på.

För dagen klädd i Air Jordan-pannband - Nike har ordnat så att han ska träffa dunkkungen om ett par veckor - passade Ronaldinho med axeln, levererade en assist till Kaká och skruvade två frisparkar i ribban.

Flickor grät, småbarn skrek och kamerornas blixtar var många som öknens sandkorn.

Det finns plats för alla

Det var inte Ronaldinhos största insats i karriären i en fotbollsmatch som blivit befriad från dramatik - men det var tillräckligt för att jättepubliken på Råsunda skulle bli nöjd.

Inte ens i mina mest cyniska stunder kan jag missunna den det.

På samma sätt som inom musiken finns det plats för alla i fotbollen.

Vissa går på sin trettionde Bruce Springsteen-spelning för att höra nyskrivna låtar och obskyra b-sidor - andra går på sin första konsert och vill skråla med till "Born In the USA", "The River" och alla lättsmälta dängor de tidigare bara hört framför stereon.

Mer än något annat blev matchen mellan Brasilien och Ecuador en fotbollens hitkavalkad.

Det blev en kväll för er som inte brukar gå till svenska arenor särskilt ofta, för er som såg er livs första livs levande fotbollsmatch.

Jag hoppas att ni tyckte om den.

Erik Niva