Dålig dag på jobbet – eller början på en kollaps?

FOTBOLL

En märklig kväll på Söderstadion slutade Elfsborg att springa, och Hammarbys fans meddelade:

"Det finns bara ett lag i Sverige".

Jo.

Om ens det.

Det var en måndag som gjord för att sova länge, äta pain au chocolat och gå ut och läsa pocketböcker vid poolen på Boulevard Charles Livon. Alternativet var att beställa väckning 04.45, ta en taxi en kvart senare, flyga via Amsterdam och landa i ett Stockholm utan andra färger än de grå och grovstickade.

Hammarby-Elfsborg var värt det. Inte för att det var en särskilt snygg match, utan för att hela kvällen var - som i Kalmar för en vecka sedan - som gjord för svensk höstfotboll.

Hammarby förstod det. Elfsborg kanske förstod det, men förmådde inte.

Första halvlek var en orgie i felpassningar, brutna passningar och nya felpassningar, kontringar som aldrig blev mer än början på nästa kontring. Anders Linderoth hade gett Paulinho stort defensivt ansvar, och i realiteten spelade båda lagen med fem mittfältare. Det såg trångt ut, och det var trångt, på en plan som var långsam för fötter och snabb för bollen.

Innermittfältet blev ett minfält

Det var svårt, och Hammarbys spelare verkade mer beredda på svårigheterna.

När innermittfältet blev ett minfält fanns det bara en väg ut - på kanterna. Hammarby förstod det tidigt, och hittade spelvägar på först Jeffrey Aubynn och sedan Petter Furuseth Olsen. I Elfsborg var Daniel Alexandersson både trött och trubbig, medan Stefan Ishizaki efterhand förlorade tålamodet och började ge sig in mot mitten i jakt på boll.

Han fick den inte. Elfsborg fick den inte.

Efter att ha slagit tjugo svaga uppspel och åkt på en kontring direkt slutade boråsarna att springa när de anföll. De blev passiva, försiktiga, litade på att Anders Svensson skulle lösa allt.

Även Magnus Haglund litade på det - för en gångs skull den här säsongen så upplevde jag att hans tro på en enda spelmodell straffade honom.

Elfsborg hade inget mittfältsspel över huvud taget, det var kamp och kramp och en armbåge som borde gett rött kort för Jon Jönsson. Ändå plockade (den unge) Haglund av den tunge Mathias Svensson och satte in Joakim Sjöhage tidigt efter paus.

Sjöhage är seriens bäste kontringsspelare, men med en gräsmatta där bollen bara stack iväg var han chanslös.

Ingenting hjälpte

- Jag hamnade i ingenmansland, sa Anders Svensson efteråt - och jag tyckte att Haglund kunde flyttat ner honom ett steg (han har gjort det förut) och valt att spela med både Stygga Vargen (Mathias Svensson) och Lille Skutt (Sjöhage) längst fram. Jag tror att de hade klarat att spela jämnt på mittfältet även med två centrala mittfältare.

Nu hjälpte ingenting, och när Solnas nyblivne hjälte Pablo Piñones-Arce hängde ett drömskott i nättaket var det varken ologiskt eller orättvist.

Däremot var det en knall som knäckte knallarna.

De sprang för lite, passade för dåligt, fegade för mycket.

Temporärt? Jo, jag är fortfarande övertygad om att Elfsborgs kvalitéer kommer att avgöra SM-racet, och på torsdag spelar de - med ledaren Andreas Augustsson - hemma på heltäckningsmattan igen.

Det är väl dessutom ganska typiskt Hammarby att från ytterspår i sjunde par springa rakt över laget som ska vinna SM-guld på ren, skön inspiration.

José Monteiro var underbar igen, Lolo Chanko sprang Lolo Chanko-mycket, och medan Djurgårdens supportrar tagit vinterlov var Hammarbys tillbaka i tolfte-spelare-form i går. Deras lag har spelat ihop 39 poäng i år, och borde varit kvar som outsider i guldstriden.

Ledarlag utan fart

Men här står vi nu.

Med två ledarlag som tappat farten.

AIK har inte vunnit på fyra omgångar, Elfsborg har gjort ett mål på de senaste tre. Allsvenskan är återigen den enda europeiska ligan där ingen vinner guld, där alla bara med olika framgång låter bli att förlora det. Av 48 europeiska ligor finns bara en där ledarlaget vinner lika sällan som AIK och Elfsborg; Wisla Kraków har vunnit fem av elva matcher, men de har å andra sidan inte förlorat någon heller.

I övermorgon fortsätter kampen mellan lagen som inte vill förlora SM-guldet.

Magnus Haglund sa att det är först då vi ser vad förlusten i går betyder. En dålig dag på jobbet? Början på en kollaps?

Jag antar att vi får fortsätta titta, ett tag till, i jakten på ett lag i Sverige som förlorar minst av alla.

Segerprocent för ledarlagen i Europas ligor

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM