OS-silvret är en gigantisk skräll

FOTBOLL

PEKING. ”Ofattbart lidande”. ”Ont i hela kroppen”. ”Jämna plågor”. ”Smärta”.

Gustav Larsson äter orden, vartenda ett, som om de vore efterrätt.

Så smackar han belåtet och stryker sig om bröstet.

Jodå där hänger den, medaljen.

Gammal visdom: 

Vill man bli fin får man lida pin.

Nästan lika gammal visdom:

Vill man ta OS-silver i cykel räcker inte det.

I går, i mörker och smekande kvällsbris på en parkering utanför OS-området, ställde sig Gustav Larsson, 27, framför en skog av mikrofoner och presenterade sig så här:

– Jag är en klassisk konditionsidrottare. Jag lever för att slita och fajtas.

Jag trodde inte ens att sådana tillverkades längre. 

Gustav Larsson säger, på en neutraliserad och nästan snäll småländska, att han nog alltid varit sån.  Helst hade han velat få en motocross när han var liten, men nu fick han en mountainbike istället och då blev det som det blev. Slitet måste ju ha någonstans att ta vägen.

Vill man ta silver i OS, vill man vara bättre än en hel armada av världens elakaste jävlar till cyklister så måste man låta plågorna och lidandet flytta in i hjärtat och både möblera och måla om.

Gustav Larsson är en av dem som klarar det.

Taktiken: jämna plågor

Han är nästan två meter lång, har en stor tatuering på vänster vad och armar som är så smala att han skulle kunna hyvla parmesan med armbågarna om han kände för det. När han var yngre hade han Gunde Svan och mountainbike-ikonen John Tomac som idoler. Självspäkare, perfektionister. 

Och taktiken?

– Jämna plågor. Det var taktiken.

Själv fick jag mjölksyra och kramp bara av att titta på. 

Banan skulle ju passa honom ganska väl, så mycket begrep jag. Backigt och lite knöligt, inget för de allra tyngsta. Dessutom anade jag att han skulle kunna ha en liten fördel gentemot stjärnorna som fått slita ont i Tour de France, när han själv stod över eller ställdes över av CSC. Och jag visste ju att han gjort många bra tempolopp de senaste åren.

Jag trodde alltså att Gustav Larsson skulle kunna lyckas riktigt, riktigt bra.

Med det menade jag, på ett ungefär, en tolfteplats.

Om jag nu skriver att silvret är en gigantisk sensation, så ska det inte förväxlas med slump. Loppet Larsson gjorde trillade inte ner från himlen.

Han är en mycket fin tempocyklist, som varit med och bråkat med de största. Han har radat upp fina tempoplaceringar i sommar och han har dessutom kunnat lägga upp säsongen med OS som ett huvudmål, och han har kvalité för att slå vem som helst en bra dag.

Bara inte alla på en gång.

Cancellara har vunnit VM de två senaste åren, han har vunnit Paris-Roubaix och etapper i Tour de France. Leipheimer har vunnit Dauphiné Libéré. Contador har vunnit Girot, Touren och Paris-Nice. Cadel Evans rankas som världens bäste cyklist. Samuel Sánchez vann linjeloppet i OS. Kim Kirchen, Stefan Schumacher och Michael Rogers är fenomala tempocyklister. David Zabriskie också.

Och han åt upp dem, en efter en.

En plats i cykelhistorien

Contador, som sagt att han hellre vinner Vueltan än OS, hängde inte med i Larssons rasande tempo uppför – det var det ingen som gjorde, och när Gustav gick i mål trodde jag att guldet var klart och att de lika gärna kunde skicka bragdguldet per post. 

Men det finns ingen som kan hålla tempo som Fabian Cancellara. Ingen i världen. Gustav Larsson tryckte upp honom mot kinesiska muren, men på vägen ner åkte Cancellara som om i morgon inte fanns.

Ingen trycker så hårt och modigt nerför som Cancellara. Ingen är lika elegant. Och om någon nu annan skulle ta det där guldet är jag rätt säker på att Gustav Larsson gärna såg CSC-kompisen göra det.

Han såg i alla fall inte särskilt besviken ut längre, när vi träffades på parkeringen.

Det kanske hade med pressuppbådet att göra, det är inte var dag en svensk cyklist – representant för den mest misshandlade av alla toppsporter i Sverige – får prata i mer än en svensk mikrofon åt gången. 

Jag frågade om han hunnit relatera över sin plats i den svenska cykelhistorien, att andraplatsen i går rimligen hamnar i klungan precis bakom Gösta Fåglums Giro-seger och Magnus Bäckstedts vinst i Paris-Roubaix.

– Det låter ju trevligt, sa han. Jag försöker ju bli så bra som möjligt.

Nästa år kör Gustav Larsson säkert i ett annat stall än CSC, jag hoppas att han får köra de stora tourerna och göra det så att han syns. 

Han har brutit ryggen, hans flickvän har kraschat, hans stall har lagts ner och han fick aldrig den där motocrossen han ville ha. Så han kan vara värd lite belöning nu, efter lidandet.

ARTIKELN HANDLAR OM